Archive

Tag Archives: Vadet

Det har inte blivit så mycket bloggat på sistone. Det betyder dock inte att det inte har hänt något på skrivfronten.

Jag skrev på mitt nya projekt (se inlägget En fördel med att inte vara etablerad är att man kan göra som man vill) fram till slutet av mars. Då hade jag fått ihop drygt 10 000 ord och bestämde mig för att ta paus för att göra sista redigeringen av Vadetmanuset innan tankarna på det sjönk undan alltför mycket. Den slutredigeringen är vad jag huvudsakligen har ägnat mig åt under april, med lite avbrott för påskfirande och annat. Jag har även skickat in bidrag till Fantastikportalens novelltävling (deadline 30 april, så skynda er om ni tänker vara med).

Och så filar vi i gruppen på nya texter till Vi och vår blogg som nog kan dyka upp här snart.

I dag har vi haft årets första skrivgruppslunch. Den inleddes med att jag fick kommentarer på senaste versionen av mitt manus Vadet. Övergripande positivt, med en del detaljer att fundera på. Avslutningsvis tittade Thomas allvarligt på mig och sade något i stil med att ”du kan också strunta i allt vi har sagt om du vill, det är tillräckligt bra för att ges ut som det är”. Det var förstås roligt att höra, men en sista redigeringsrunda ska det bli i alla fall.

Sedan gick vi över till att fastställa vilka som skulle få vandringspriserna Stora korgen (för flest mottagna refuseringar under året) respektive Lilla korgen (för flest inskickade bidrag till skrivtävlingar som varken vunnit eller fått hedersomnämnande). När det gällde Stora korgen utklassade Thomas oss alla med fler än tio refuseringar och negativa svar från internationella agenter –  ingen annan hade ens fått iväg något till förlag under 2016. Lilla korgen landade hos mig igen efter en smått pinsamt liten insats – ett bidrag till en av Tidningen Skrivas novelltävlingar under året. Citerar Thomas igen: ”Du får den för att du har varit halvslö när alla andra har varit helslöa.”

(Fast jag kunde faktiskt ha haft två inteckningar i Lilla korgen om jag inte hade vunnit den där Catahyatävlingen. Vilket ytterligare stärker tesen om kopplingen mellan korgvinst och skrivframgång. I Thomas fall är den ju uppenbar eftersom han är den enda av oss som är publicerad med en egen roman. Man måste våga för att vinna.)

Thomas tog med sig Lilla korgen för att fixa ny plakett till den och till Stora. På nästa skrivgruppslunch ska Sara L få äran att dela ut dem på riktigt (eftersom hon är den som hittills varit längst ifrån att vinna – men i år är hon på gång). Vad jag förstår är hon i full färd med att prova ut galaklänningar 🙂

Stora korgen

Stora korgen

Jag jobbar med revidering av mitt manus en stund nästan varje kväll nu. Varje gång fyller jag skrivbordet med papper på varje tillgänglig yta. Kommentarsdokument från tre testläsare (Sara, Sara och Linda från Skriviver – Thomas höll sig till några övergripande muntliga kommentarer, så dem har jag i huvudet), plus min egen skiss över idéer jag har fått och saker att hålla i minnet

Det har slagit mig att jag kanske borde skapa ett samlat dokument av alltihop innan jag börjar jobba med kommentarerna, men det känns som alldeles för mycket torrsim, så i stället sitter jag och korsläser. Det funkar hyfsat.

För övrigt är det intressant hur man lär känna sina skrivkamrater och testläsare efter ett tag. Det var ingen överraskning att Thomas inte dyker ner i detaljer, att den Sara som varit med från början slår ner på logiska luckor eller att Linda har mycket fokus på karaktärsutveckling. Av vår nya Sara har jag inte fått kommentarer tidigare, men hon pekade på några saker som jag tagit för självklara men nog borde förklara och det hoppas jag att hon fortsätter med.

Det var faktiskt rätt olika saker som dök upp i kommentarerna och enligt Stephen King är det då ”fördel författaren”, det vill säga man kan välja själv vad man vill åtgärda respektive strunta i. (Om flera personer pekar på samma sak är det nog läge att göra något åt det, eller åtminstone ha en väldigt bra motivering till att det står som det gör.) Emellertid är det även bland enpersonskommentarerna många som jag vill jobba med, så vi får se hur det går med den deadline jag satte till i slutet av juni. Jag tänker inte stressa upp mig över den. Det får ta den tid det tar.

Det händer allt oftare att Lilla hoppar över att sova på dagen. Som alla övergångsperioder medför den här vissa utmaningar, men de dagar då hon inte sover innebär det oftast lite tidigare nattningar, lite mer egentid för mig på kvällen och att den där halvtimmen till skrivande inte är så svår att skrapa ihop. Det kan till och med bli lite mer. Mycket välkommet när jag nu ska påbörja sista redigeringsomgången för Vadetmanuset.

Dessutom får jag under våren ägna mig åt storytelling på jobbet och skriva om jätteroliga och spännande saker – och räknar man in det projektet har jag riktigt mycket skrivtid. Så jag är glad!

Det tog nästan ett halvår (se inlägget Den omvända suck fairyn), men nu börjar jag känna mig tillräckligt färdig med bearbetningen av Vadet-manuset för att kunna skicka ut det till skrivgruppen för kommentarer. Jag har en del ändringar kvar att föra in, men de finns klara på papper så det borde inte ta så lång tid. Nya scener är instoppade (återstår att se om de ligger på rätt plats) och en del av de gamla är omskrivna.

Det känns bra. Det skulle kännas ännu bättre om det inte var just den här tiden på året. När som helst kan vabb eller sjukdom slå till och försena projektet.

Men, som vi brukade säga när jag var med i spexet, det har aldrig varit närmare.

Nu börjar kvällar och nätter kännas så pass stabila att jag vågar ge mig själv ett löfte: en halvtimme varje kväll ska jag ägna åt att skriva. Det är ett lite tufft mål (jag har ju en del andra saker jag verkligen behöver hinna under den där egentiden) men inte omöjligt. Med reservation för sjukdom och annan force majeure.

Annars jobbar jag på med revideringen av mitt romanmanus Vadet. Det är roligt och med min nya ambition kan det bli lite tempo också. 🙂

I fredags var det dags för höstens första skrivgruppsträff med alla tre. Den här gången ägnade vi en stor del av tiden åt att diskutera texter: Vadet, Flickan utan vingar och Thomas senaste romanmanus.
Jag fick flera intressanta synpunkter på Vadet. Det mesta i linje med sådant jag själv har tänkt ändra eller bygga ut, men ett par ögonöppnare också.
I slutet av diskussionen frågade Thomas hur jag hade tänkt med målgrupp. Och det enkla svaret är att målgruppen, det är jag. Jag har skrivit en bok som jag själv tycker är rolig att läsa.
Men kanske borde jag ha ett mer medvetet målgruppstänk. Med tanke på vad jag jobbar med känns det nästan lite pinsamt att jag inte har det. Samtidigt känns det som om det kan bli för fyrkantigt: det är ju en roman och ingen reklamkampanj.
Ni andra som skriver, hur mycket tänker ni på att anpassa texten för en viss målgrupp?