Hur ska det här gå?
De senaste dagarna har jag varit hemma och försökt kurera världens elakaste förkylning (äntligen börjar den ge med sig). Mest har jag sovit och vilat, men när jag har orkat har jag bläddrat lite i Wonderbook av Jeff Vandermeer. Fantastiskt vacker och inspirerande skrivhandbok!
Jag har nyss läst stycket om slut. Där finns kloka tankar till exempel om hur slutet ska hänga ihop med resten av berättelsen utan att för den skull vara förutsägbart, hur mycket som ska förklaras (det kan bli både för mycket och för lite) och att man inte ska göra det för lätt för sina karaktärer.
Det som slog mig var att jag i princip aldrig vet hur det ska sluta när jag börjar skriva. Jag brukar ha någon form av riktning, den är så att säga inbyggd i idén, men jag vet inte hur slutet ska se ut. Om jag visste det skulle det inte vara lika roligt. Vi har pratat om detta en del i skrivgruppen. Thomas brukar citera Jo Walton, ”if I know how a story is going to end before I start I prefer to begin there instead”, och jag håller med.
Samtidigt är det lite självmordsuppdrag att sätta igång och skriva utan att ha slutet klart för sig. Det händer att det mynnar ut i ingenting. Vilket väl är okej för en novell (även om novellskrivande är en nog så stor tidsmässig investering nu för tiden), men att lägga massa tid på en roman och inse halvvägs att det inte går att föra den i hamn? Läskigt.
Ändå är det få ögonblick i skrivandet som går upp mot den där aha-upplevelsen när jag har skrivit ett tag: ”Men det är ju så det hänger ihop! Det är ju så det måste sluta!” Så jag fortsätter att kasta mig ut.
(Det betyder inte att jag inte bryr mig om dramaturgi, struktur, skrivråd etc. Absolut inte. Men för mig kommer allt sådant i redigeringsfasen, när jag har skrivit den första versionen från hjärtat.)
Sällsamt 
Ja, oftast kommer jag fram till ett slut. Antingen direkt, eller när historien har fått ligga till sig ett tag. Det kan finnas en poäng i sig i att skriva klart, även om det inte blir så bra som man har tänkt sig, och sedan redigera. Precis så är det faktiskt med min senaste novell, som jag har skrivit färdigt fast jag inte riktigt tyckte att den lyfte. Får se vad jag kan göra av den i redigeringsläget.
Förkylningen blir bättre i alla fall och jag hoppas att den ger sig helt snart.
Kram!
Å, Wonderbook, den är ju så GRYM!
Det är väldigt intressant det där, hur du kastar dig ut som du säger, utan att veta hur det ska gå. Så många skrivråd går ut på att man ska ha en början, en mitten och ett slut innan man börjar skriva, men det måste man ju inte! Det är på något sätt så himla befriande att det faktiskt går att göra som man vill. Det är klart att det måste vara himla frustrerande om det känns som att du kommer till slutet och det inte blir något av det. Men hur många gånger har det hänt, egentligen? Jag tänker mig att det egentligen går att rädda vilken historia som helst där slutet suger eller inte fungerar, om man bara lägger ner tillräckligt med energi på det. Men kanske att du inte tycker att det är lika roligt att liksom ”redigera fram” slutet?
Hoppas din förkylning släpper greppet om dig snart.
Kram!
Jag skulle ju ha svarat här, men det blev visst en egen kommentar i stället. Så kan det gå när man har bråttom.