arkiv

Antologin

För ett par år sedan skrev jag en novell. Jag kommer inte riktigt ihåg vad som fick mina tankar att spinna iväg i den riktningen, men det besynnerliga är att jag minns exakt var jag var. Jag körde bil, och jag vet exakt var jag var just när det ”plingade till” i hjärnan. Irrelevant som tusan just för denna novell, men hur som.

Jag skrev den avsiktligt vagt utifrån ett ”öst/väst-perspektiv”.

Tanken var att den eventuellt skulle in i vårt antologiprojekt som vi jobbade med just då. Nu blev det inte så. Bland annat för att Maria mycket riktigt påpekade att den ”inte var tillräckligt mycket fantastik”. Något som känns extra ironiskt en dag som denna.

Så den blev liggande. Kom att tänka på den för någon vecka sedan. Och idag tänkte jag att jag kan bjuda på den.

Den är inte helt typisk för det jag skriver (lite av ett stiltest), och den är i ett ganska rått stadium då jag aldrig gick vidare med redigering. Men det får ni leva med:

Read More

Som Maria skrev hade vi ett skrivgruppsmöte i lördags. Vi bestämde oss för en hel del saker. Bland annat diskuterade vi en fast tid för våra möten. Lite undersökande av barnvaktsmöjligheter återstår, men vi har en plan i alla fall. Vi pratade om våra olika skrivplaner för året som kommer. Vi hoppas få anledning att återkomma till detta.

Det viktigaste beslutet vi tog var att sprätta upp antologin Då Nu Sedan. Vi har skickat den till ett antal förlag. Vi har fått en hel del positiva tillrop, men inget konkret. Vi skulle kunna försöka lite till, eller ge ut den själva. Men efter en stunds diskussion på mötet kom vi fram till att vi inte ville prioritera att dra i det projektet. I alla fall inte just nu. Istället beslutade vi att det är upp till var och en att göra vad man vill med de ingående novellerna.

Är detta ett nederlag? Nej absolut inte. Faktiskt. Ärligt känns det inte som det. Det var ett oerhört roligt, och inte minst utvecklande, projekt. Det gav vår grupp något att samlas kring, det gav oss alla en riktning i det vi skrev. Det gjorde att vi pressade oss, både med avseende på att leverera ”på beställning” och att gå utanför våra normala ”trygghetszoner” vad gäller skrivande. Dessutom fick vi mycket träning i att respondera på varandras texter. Ett bra sätt att ytterligare lära känna varandras skrivande på en relativt kort tid.

Så även om vi bestämmer oss för att just nu lägga ner försöken att få Då Nu Sedan utgiven betyder det inte att vi inte kommer att göra liknande projekt i framtiden. Risken finns att det blir ett nytt novellprojekt. Kanske inte i år – men sedan. Dessutom kanske novellerna från Då Nu Sedan dyker upp i andra sammanhang. Min SF-novell Vatten har ju redan gjort det till exempel.

Det är inte så tätt mellan skrivträffarna nu. Det vill säga de gånger då vi är alla tre. Sara och Thomas träffas ibland kvällstid och skriver sida vid sida, vilket jag inte har möjlighet till.

I fredags lyckades vi i alla fall ses för en gemensam trerätterslunch och lite firande av Thomas bokkontrakt.

– När får jag sällskap då? undrade han.

Ja, det kan man fråga sig. Klart att det skulle vara fantastiskt att ge ut något eget. Vi väntar fortfarande på något svar rörande vår antologi Då nu sedan. Blir den inte antagen pratar vi faktiskt om att plocka isär den. Då skulle jag kunna tänka mig att bygga ut med några nya texter till en egen novellsamling och försöka få den utgiven.

Jag har också blivit lite sugen på att ta upp mitt senaste romanprojekt igen. Skickade runt manuset till ett halvdussin förlag för några år sedan och fick nej. Det sista refuseringsbrevet var dock ett ”bra” sådant, med förbättringsförslag och uppmaningen att jag skulle återkomma om jag skrev något nytt i framtiden. Nu funderar jag på att arbeta om romanen och försöka ett varv till.

Det är ju det där med att hitta tid. Så länge sömnen fortsätter att fungera dåligt för Lilla och mig har jag i princip inga kvällar. Men jag hoppas att det ska vända så att jag kan börja skriva lite mer regelbundet igen.

Under tiden gläds jag åt en fantastisk recension av det senaste jubileumsspexet, där jag har bidragit på ett hörn med två sångtexter. En av dem har faktiskt fantastikkoppling: en tramsig saga som väver ihop nordisk mytologi à la Wagner med diverse populärkulturella fenomen som Sagan om ringen, Star wars, Harry Potter och Buffy the vampire slayer.

Recension i Östgöta Correspondenten: Mästerligt jubileumsspex

Plötsligt händer det. Just när i alla fall jag hade gett upp angående möjligheten att samla oss alla tre i sommar lyckades vi. Väldigt trevligt och ganska produktivt, trots två småbarn som bidrog med diverse inlägg.

Antologin föreligger nu i en ny version och vi diskuterade olika möjligheter att ta den vidare. Så pratade vi lite om våra soloprojekt, även om ingen av oss skriver särskilt mycket just nu av olika anledningar.

Vi hade även en intressant diskussion om att skriva allt i en följd kontra att hoppa fram och tillbaka mellan scener. Vi föredrar alla tre att skriva sekventiella råmanus. För min del handlar det mycket om att jag upptäcker historien medan jag skriver. Om det är något skeende som känns tråkigt att berätta om brukar jag faktiskt utgå ifrån att det inte är så kul att läsa heller och försöka klara av det så fort som möjligt. Sedan handlar min redigering ofta om att gå tillbaka och bygga ut där jag märker att det behövs (eller mina testläsare påpekar det).

Och så drack vi te! Inte minst viktigt.

I augusti ska vi ses igen och då även försöka planera höstens träffar.

 

Det var länge sedan vi hade ett möte där vi:

  1. Närvarade alla tre
  2. Arbetade gemensamt med våra texter
  3. Hade en dagordning

Men i lördags var det dags! Vi firade våren med en utomhussittning på café där vi drack te och skrämde omkringsittande med repliker som ”Men han är ju bara en av alla papporna! Han räknas inte!” (Fullkomligt relevant i sitt sammanhang, jag lovar.) Och så jobbade vi. Vi la till och plockade bort noveller, filade på inledningar, diskuterade strukturer, miljöer, perspektiv.

Vi har alltså plockat fram antologin igen. Efter att ha fått korta refuseringar från några förlag, en mer utförlig från ett och ingenting alls från två, så la vi den på hyllan under hösten. Där fick den ligga i ett drygt halvår innan vi orkade plocka fram den igen och kritiskt granska den. Nu har vi ju också hunnit få så pass mycket kommentarer från olika håll som också bör tas med i beräkningen. Varför missuppfattas en novell av en läsare som inte vet så mycket om författaren? Har vi andra läsare tagit med oss vår kunskap in i läsningen – kunskap som tydligen behövdes? Olika läsare har uppfattat en annan novell på diametralt motsatta sätt — vill vi det? Om inte, hur kan man stärka den ena tolkningen utan att bli övertydlig? Och så vidare genom sexton noveller.

Det var arbetsamma men mycket roliga timmar. Och när vi efter allt slit nådde den sista punkten på dagordningen — mera kaka — så snurrade tankarna fortfarande för fullt. Mitt huvud har inte lugnat sig än.

I går var första gången på ett tag som vi var fulltaliga vid skrivträffen. De senaste tillfällena har någon haft förhinder och de två andra har träffats själva.

Det var roligt att ses allihop och summera läget. Nu är novellantologin sänd till några utvalda förlag och det är bara att vänta på besked. Vi hoppas förstås på att någon ska nappa, men att bli klara och skicka iväg den var ett mål i sig och vi skålade – i te – för att vi uppnått det.

Medan Thomas är i full gång med sitt romanprojekt har jag gått åt rakt motsatt håll och skriver väldigt korta saker just nu. Bland annat lite dikter – något jag inte har ägnat mig åt på flera år, men plötsligt blev jag inspirerad. Jag har också roat mig med att sätta ihop några sexordsberättelser på fantastiktema. Knepigt men kul som hjärngympa. Här är några lyckade exempel av kända författare (listan har några år på nacken): http://www.wired.com/wired/archive/14.11/sixwords.html.

Jag vågar inte tänka på vilka revisionsnummer en del av novellerna i Antologin är uppe i. Men någon gång måste man säga stopp, och nu har vi faktiskt gjort det. Alla texter har fått en genomläsning till, med korrglasögonen på, och därefter har vi suttit och fört in det.

Det finns garanterat saker i dem som kan skrivas bättre, och möjligen också något stavfel, men framförallt handlar det om att det finns sådant som kan skrivas annorlunda. Men annorlunda måste inte nödvändigtvis vara ”bättre”, och risken att man tappar ursprungsuttrycket ökar för varje revidering. Så länge man känner att man förfinar det tycker jag det är ok, men man måste samtidigt vara vaksam så att man inte bara tycker en annan formulering låter bättre för att man själv tröttnat på den gamla. Och som sagt, någonstans måste man dra gränsen. Just för antologin är det är här.

Nu lämnar jag novellerna för en tid och kastar mig över mitt romanprojekt. Jag vet ännu inte om det kommer gå att få ihop det, men det är en spännande resa i vilket fall.

 

Då vi haft lite sjukdom i gruppen var det ett tag sedan vi träffades. Det blev också ett lite annorlunda möte. Visst alla de vanliga elementen var med. Ingen textkritik denna gång dock då det inte funnits några nya texter att läsa inför mötet. Lite intressanta diskussioner om diverse blev det ändå, men framförallt handlade mötet om antologin.

Den är färdig…

Vi har arbetat igenom texterna ytterligare ett varv. Läst igenom den i sin helhet. Funderat över om alla texter skall vara i den, om de skall komma i den ordning de gör, om den håller, om den känns bra, haft testläsare på den.

Och ja, vi är överens om att den är klar att tas till nästa steg.

En oerhört skön känsla!

Lite extra skoj också att läsa ett manus som inte bara är ens eget. Att se ens egna texter blandade med de andras, och känna att det hänger ihop. Vi tänjer gränserna för vårt utstakade tema (vilket jag gillar) men jag tycker ändå att vi håller oss inom (de något uttänjda) ramarna vi satt ut, och att det finns ett flyt. Jag tycker blandningen gör det till något större än om det varit bara mina noveller. Lite mer utmaning att läsa kanske, men förhoppningsvis också lite mer givande.

Lite småplock kvar, visst. Men ändå; idén vi fick i somras blev till ett projekt, och nu sitter vi här med resultatet av det projektet.

Steg 1 på vårt gemensamma antologiprojekt är klart, och jag firar med ett glas mineralvatten på Arlanda…

Antologiprojektet går framåt! I går kväll träffades vi hemma hos Sara och lade ihop våra noveller i ett dokument. Femton texter allt som allt, fördelade i de tre kategorierna Då, Nu och Sedan.

Även om alla novellerna inte är riktigt färdigredigerade kändes det som en milstolpe och vi var nog allihop rätt nöjda när vi skildes åt för kvällen. Över påskhelgen ska vi läsa och se om vi tycker att ordningen och strukturen funkar.

Medan jag har slutbearbetat mina noveller har jag funderat en del över det här med att släppa ifrån sig texter. I de flesta sammanhang är jag rätt bra på det. På jobbet är det nödvändigt. Där vet jag oftast att jag har en begränsad mängd tid på mig för att få fram till exempel en artikel. Då är det bara att sätta sig ner och skriva och sedan skicka iväg eller publicera enligt ”good enough”-principen. Jag menar inte att jag släpper ifrån mig sådant som jag inte tycker håller måttet, men det där sista slutfilandet får man ofta klara sig utan.

När det gäller de skönlitterära texter jag skriver finns däremot ingen yttre deadline (om jag inte har tänkt skicka in dem till en tävling eller, som nu, vi hade bestämt när vi skulle leverera till antologin). Jag är i och för sig inte den typen som behöver en pistol mot tinningen för att komma någonvart, men det kan vara frestande att hålla på det skrivna ett tag till och fundera på om man kanske inte ska ändra något mer.

Jag har ändå blivit hyfsad på att bestämma mig för att en text är färdig och skiljas från den. Det jag tycker är riktigt svårt är att lämna ifrån mig en skönlitterär text som är precis nyskriven. Båda de andra i gruppen gör det i större utsträckning än jag. Helst vill jag skriva klart, låta texten ligga i minst ett par veckor och sedan jobba igenom den en gång till innan jag skickar iväg den för synpunkter.

Kontrollbehov? Säkert till viss del. Jag tror också att jag har lättare för att ta till mig kritik om jag själv har hunnit få lite distans till det skrivna först.

Det här är troligen väldigt olika och det är intressant att höra hur andra skrivande människor resonerar i frågan. När är man redo att visa texten för någon annan? När är man beredd att släppa den och låta den bli offentlig?

Berätta gärna hur ni tänker.

Gårdagens skrivgruppsträff handlade inte så mycket om det den skulle (textkritik och redigering) som om antologiprojektet. Vissa (inga namn känner jag är bäst) var rätt sena till mötet, och lite dåligt pålästa då dagens planering fullständigt gått över styr… Så vi kände att den del som krävde koncentration, och framförallt förberedelse, fick vänta lite.

Men det blev ett riktigt inspirerade och bra möte i alla fall. Huvudämnet för diskussionen blev istället urvalet av texter till antologin, och en första skiss på textordning. Alla är inte klara till 100% så det är fortfarande på en ganska teoretisk nivå, men det ska bli jättespännande att sätta ihop den och läsa igenom den i sin helhet. Det känns spontant som att det stadiet inte är så långt borta. Först därefter kan vi väl på allvar börja diskutera om ordningen, och urvalet, är rätt.

Mycket te gick det åt också…

Det är oerhört spännande att den idé som vi fick i våras/somras nu faktiskt börjar ta form på riktigt.

Lite romandiskussioner också. Jag ska försöka få tillfälle att återkomma till det vid ett senare tillfälle…