Archive

Antologin

För ett par år sedan skrev jag en novell. Jag kommer inte riktigt ihåg vad som fick mina tankar att spinna iväg i den riktningen, men det besynnerliga är att jag minns exakt var jag var. Jag körde bil, och jag vet exakt var jag var just när det ”plingade till” i hjärnan. Irrelevant som tusan just för denna novell, men hur som.

Jag skrev den avsiktligt vagt utifrån ett ”öst/väst-perspektiv”.

Tanken var att den eventuellt skulle in i vårt antologiprojekt som vi jobbade med just då. Nu blev det inte så. Bland annat för att Maria mycket riktigt påpekade att den ”inte var tillräckligt mycket fantastik”. Något som känns extra ironiskt en dag som denna.

Så den blev liggande. Kom att tänka på den för någon vecka sedan. Och idag tänkte jag att jag kan bjuda på den.

Den är inte helt typisk för det jag skriver (lite av ett stiltest), och den är i ett ganska rått stadium då jag aldrig gick vidare med redigering. Men det får ni leva med:

Read More

Som Maria skrev hade vi ett skrivgruppsmöte i lördags. Vi bestämde oss för en hel del saker. Bland annat diskuterade vi en fast tid för våra möten. Lite undersökande av barnvaktsmöjligheter återstår, men vi har en plan i alla fall. Vi pratade om våra olika skrivplaner för året som kommer. Vi hoppas få anledning att återkomma till detta.

Det viktigaste beslutet vi tog var att sprätta upp antologin Då Nu Sedan. Vi har skickat den till ett antal förlag. Vi har fått en hel del positiva tillrop, men inget konkret. Vi skulle kunna försöka lite till, eller ge ut den själva. Men efter en stunds diskussion på mötet kom vi fram till att vi inte ville prioritera att dra i det projektet. I alla fall inte just nu. Istället beslutade vi att det är upp till var och en att göra vad man vill med de ingående novellerna.

Är detta ett nederlag? Nej absolut inte. Faktiskt. Ärligt känns det inte som det. Det var ett oerhört roligt, och inte minst utvecklande, projekt. Det gav vår grupp något att samlas kring, det gav oss alla en riktning i det vi skrev. Det gjorde att vi pressade oss, både med avseende på att leverera ”på beställning” och att gå utanför våra normala ”trygghetszoner” vad gäller skrivande. Dessutom fick vi mycket träning i att respondera på varandras texter. Ett bra sätt att ytterligare lära känna varandras skrivande på en relativt kort tid.

Så även om vi bestämmer oss för att just nu lägga ner försöken att få Då Nu Sedan utgiven betyder det inte att vi inte kommer att göra liknande projekt i framtiden. Risken finns att det blir ett nytt novellprojekt. Kanske inte i år – men sedan. Dessutom kanske novellerna från Då Nu Sedan dyker upp i andra sammanhang. Min SF-novell Vatten har ju redan gjort det till exempel.

Det är inte så tätt mellan skrivträffarna nu. Det vill säga de gånger då vi är alla tre. Sara och Thomas träffas ibland kvällstid och skriver sida vid sida, vilket jag inte har möjlighet till.

I fredags lyckades vi i alla fall ses för en gemensam trerätterslunch och lite firande av Thomas bokkontrakt.

– När får jag sällskap då? undrade han.

Ja, det kan man fråga sig. Klart att det skulle vara fantastiskt att ge ut något eget. Vi väntar fortfarande på något svar rörande vår antologi Då nu sedan. Blir den inte antagen pratar vi faktiskt om att plocka isär den. Då skulle jag kunna tänka mig att bygga ut med några nya texter till en egen novellsamling och försöka få den utgiven.

Jag har också blivit lite sugen på att ta upp mitt senaste romanprojekt Vadet igen. Skickade runt manuset till ett halvdussin förlag för några år sedan och fick nej. Det sista refuseringsbrevet var dock ett ”bra” sådant, med förbättringsförslag och uppmaningen att jag skulle återkomma om jag skrev något nytt i framtiden. Nu funderar jag på att arbeta om romanen och försöka ett varv till.

Det är ju det där med att hitta tid. Så länge sömnen fortsätter att fungera dåligt för Lilla och mig har jag i princip inga kvällar. Men jag hoppas att det ska vända så att jag kan börja skriva lite mer regelbundet igen.

Under tiden gläds jag åt en fantastisk recension av det senaste jubileumsspexet, där jag har bidragit på ett hörn med två sångtexter. En av dem har faktiskt fantastikkoppling: en tramsig saga som väver ihop nordisk mytologi à la Wagner med diverse populärkulturella fenomen som Sagan om ringen, Star wars, Harry Potter och Buffy the vampire slayer.

Recension i Östgöta Correspondenten: Mästerligt jubileumsspex

Plötsligt händer det. Just när i alla fall jag hade gett upp angående möjligheten att samla oss alla tre i sommar lyckades vi. Väldigt trevligt och ganska produktivt, trots två småbarn som bidrog med diverse inlägg.

Antologin föreligger nu i en ny version och vi diskuterade olika möjligheter att ta den vidare. Så pratade vi lite om våra soloprojekt, även om ingen av oss skriver särskilt mycket just nu av olika anledningar.

Vi hade även en intressant diskussion om att skriva allt i en följd kontra att hoppa fram och tillbaka mellan scener. Vi föredrar alla tre att skriva sekventiella råmanus. För min del handlar det mycket om att jag upptäcker historien medan jag skriver. Om det är något skeende som känns tråkigt att berätta om brukar jag faktiskt utgå ifrån att det inte är så kul att läsa heller och försöka klara av det så fort som möjligt. Sedan handlar min redigering ofta om att gå tillbaka och bygga ut där jag märker att det behövs (eller mina testläsare påpekar det).

Och så drack vi te! Inte minst viktigt.

I augusti ska vi ses igen och då även försöka planera höstens träffar.

 

Det var länge sedan vi hade ett möte där vi:

  1. Närvarade alla tre
  2. Arbetade gemensamt med våra texter
  3. Hade en dagordning

Men i lördags var det dags! Vi firade våren med en utomhussittning på café där vi drack te och skrämde omkringsittande med repliker som ”Men han är ju bara en av alla papporna! Han räknas inte!” (Fullkomligt relevant i sitt sammanhang, jag lovar.) Och så jobbade vi. Vi la till och plockade bort noveller, filade på inledningar, diskuterade strukturer, miljöer, perspektiv.

Vi har alltså plockat fram antologin igen. Efter att ha fått korta refuseringar från några förlag, en mer utförlig från ett och ingenting alls från två, så la vi den på hyllan under hösten. Där fick den ligga i ett drygt halvår innan vi orkade plocka fram den igen och kritiskt granska den. Nu har vi ju också hunnit få så pass mycket kommentarer från olika håll som också bör tas med i beräkningen. Varför missuppfattas en novell av en läsare som inte vet så mycket om författaren? Har vi andra läsare tagit med oss vår kunskap in i läsningen – kunskap som tydligen behövdes? Olika läsare har uppfattat en annan novell på diametralt motsatta sätt — vill vi det? Om inte, hur kan man stärka den ena tolkningen utan att bli övertydlig? Och så vidare genom sexton noveller.

Det var arbetsamma men mycket roliga timmar. Och när vi efter allt slit nådde den sista punkten på dagordningen — mera kaka — så snurrade tankarna fortfarande för fullt. Mitt huvud har inte lugnat sig än.

I går var första gången på ett tag som vi var fulltaliga vid skrivträffen. De senaste tillfällena har någon haft förhinder och de två andra har träffats själva.

Det var roligt att ses allihop och summera läget. Nu är novellantologin sänd till några utvalda förlag och det är bara att vänta på besked. Vi hoppas förstås på att någon ska nappa, men att bli klara och skicka iväg den var ett mål i sig och vi skålade – i te – för att vi uppnått det.

Medan Thomas är i full gång med sitt romanprojekt har jag gått åt rakt motsatt håll och skriver väldigt korta saker just nu. Bland annat lite dikter – något jag inte har ägnat mig åt på flera år, men plötsligt blev jag inspirerad. Jag har också roat mig med att sätta ihop några sexordsberättelser på fantastiktema. Knepigt men kul som hjärngympa. Här är några lyckade exempel av kända författare (listan har några år på nacken): http://www.wired.com/wired/archive/14.11/sixwords.html.

Jag vågar inte tänka på vilka revisionsnummer en del av novellerna i Antologin är uppe i. Men någon gång måste man säga stopp, och nu har vi faktiskt gjort det. Alla texter har fått en genomläsning till, med korrglasögonen på, och därefter har vi suttit och fört in det.

Det finns garanterat saker i dem som kan skrivas bättre, och möjligen också något stavfel, men framförallt handlar det om att det finns sådant som kan skrivas annorlunda. Men annorlunda måste inte nödvändigtvis vara ”bättre”, och risken att man tappar ursprungsuttrycket ökar för varje revidering. Så länge man känner att man förfinar det tycker jag det är ok, men man måste samtidigt vara vaksam så att man inte bara tycker en annan formulering låter bättre för att man själv tröttnat på den gamla. Och som sagt, någonstans måste man dra gränsen. Just för antologin är det är här.

Nu lämnar jag novellerna för en tid och kastar mig över mitt romanprojekt. Jag vet ännu inte om det kommer gå att få ihop det, men det är en spännande resa i vilket fall.