Arkiv

Tag Archives: Incidenten i Böhmen

Jag har ju varit lite vag en tid. En tid som, precis som det alltid är, har blivit lite längre än vad man först tror.

Men nu är det klart. Kontraktet är påskrivet. Och det har kommit fram.

Incidenten i Böhmen ska översättas till Tjeckiska!

Min debutroman ska komma ut på ett nytt språk och möta helt nya läsare!

För mig är detta en jättegrej. Ska försöka förklara varför.

Och jag kan börja direkt med att säga att det har inte med pengarna att göra. Generellt sett får man betydligt mindre betalt för översättningar än vad man får för ett originalkontrakt. Mitt avtal är ganska standard för en översatt titel i Central- och Östeuropa. Den tjeckiska marknaden är bara marginellt större än den svenska. Så nej, jag blir inte stormrik över en natt.

Men det är ändå lite extra av flera skäl.

Dels är det ytterligare en sådan där sak man sett fram emot att någon gång kunna få göra. En målbild som närmar sig uppfyllelse. Och det är så himla lätt att bli nedslagen i den här branschen. Så mycket väntan. Så många nej. Visst man kan få nej på många sätt – någon gång tror jag att jag ska skriva ett helt inlägg bara om det – men oavsett hur trevliga och peppande de är så är ändå ett nej ett nej. Och dessutom, väntan är nästan värre. Därför är det så oerhört skönt när någonting positivt faktiskt händer. Ännu mer när det är något sådant här händer.

Dels är det ytterligare en bekräftelse på att man gör något rätt. Ni som känner mig vet att jag är världsmästare på tvivel. Det är skitsvårt att tro på sig själv. På sina texter. Så varje gång någon faktiskt tycker att ens bok duger blir man både förvånad och glad. Vilket gör att det värmer rätt bra när ett utländskt förlag vill satsa sina pengar på att först översätta och sedan trycka ens bok.

Att förlaget dessutom är tjeckiskt är det som gör det extra kul. ”Skriv om det du kan” har man ju fått höra. Och jo, jag kan ju mitt sextonhundratal hyfsat bra. Men allvarligt; jag är inte expert på Böhmen/Tjeckien. Ganska långt därifrån. Visst, det är ingen reseguide – men ändå. Jag får dra slutsatser och använda de kunskaper jag har om tid och om plats. Men man känner ju ändå att man är en ”utlänning” som beskriver ett annat land. Och däri ligger nyckeln. Att ett förlag i landet jag skriver om tycker att det är bra nog blir den där lilla extra bekräftelsen som får mina mungipor att leta sig uppåt.

Ännu mer glad blir jag när jag tänker på processen. På själva vägen hit. För man är ju rätt ensam om man inte har en agentur i ryggen. Men jag har inte känt mig ensam ett spår! Istället har mina författarkollegor och vänner stöttat, peppat och agerat bollplank på ett sätt som får mina ögon att tåras nu när jag skriver detta.

Tack alla ni som så frikostigt hjälpt till längs vägen! Ni är helt otroliga! Ni som delat erfarenheter, testläst både original och engelsk översättning. Hjälpt mig kolla kontrakt. Delat kontakter. Peppat. Lyssnat. Svarat på konstiga frågor. Och bara funnits där för mig hela tiden. Hela vägen. Skulle jag börja rabbla namn här så skulle jag i mitt lite småchockade tillstånd säkert missa någon, vilket skulle vara hemskt. Så jag gör inte det. Men tack i alla fall!

Till er alla!

Själv ska jag tillbaka till redigerandet.

 

Annonser

Sitter med ett gammalt manus och sliter. Om det är frustrerande att jobba med redigering av ett nytt manus är det ingenting mot att ta upp ett gammalt och jobba igenom det igen, fast på ett nytt språk. Tror jag sade det senast jag var inne på detta område…

Men, det är andra vändan på översättningen nu. Sedan återstår givetvis slutkorren. Men den är inte det viktiga nu. Det viktiga nu är att få klart en fungerande engelsk version denna vecka så att jag kan skicka iväg den.

Har nämligen lite roliga saker på gång. Inget klart än, men förhoppningsvis rätt snart. Hoppas få  återkomma med lite roliga nyheter snart.

Men det går framåt. Betade av sju kapitel på morgonen. Ska försöka ta något till innan det blir för varmt och för mycket distraktion runt mig.

 

Blev just klar med ett första pass på att översätta Incidenten till Engelska. Jag bestämde mig för att göra det själv för att testa om det går att få någon intresserad av den på det sättet. Vi får väl se.

Jag började med att provöversätta ett antal kapitel, och få dem språkgranskade och testlästa. När jag gjort det och fått bekräftat att kvaliteten var tillräckligt bra satte jag igång med det stora arbetet. Och nu satte jag alltså punkt för epilogen.

Givetvis ska jag gå igenom texten igen, men nu får den vila ett tag. Nu finns i alla fall hela texten i en förstaversion på engelska. Alltid något. Sedan återstår det givetvis att se om någon vill ha den…

 

En sak till. Om man tycker att man arbetar med en text tills man kräks med den innan den slutligen går till tryck så är det inget mot hur illa man börjar tycka om den när man dessutom jobbar igenom hela ett par varv till för att översätta den… 😦

Ska nog fira ikväll, för att få tillbaka den där bra känslan… 🙂

Det är svårt det här att skriva.Genua

Jag trodde jag hade på något sätt knäckt koden för hur jag jobbar med text. Men se, tror man att man kan något så blir man slagen på fingrarna. Varje projekt har sina utmaningar, så är det bara.

Man skulle ju kunna tro att det är enklare att skriva i en värld man redan kan. Så är det säkert för vissa. Själv tycker jag nog inte det. Jag körde nämligen fast stenhårt. Jag jobbar just nu med en fortsättning (nåja, inte riktigt, men delvis samma setting och personer) på Incidenten i Böhmen. Jag hade kommit en liten bit. Men så tog det tvärstopp.  Det gick bara inte att skriva. Varför? Jag vet inte riktigt. Det var inte så att det jag skrivit hittills var dåligt.
Tvärtom, jag gillade det faktiskt (vilket jag inte brukar göra)! Men jag stod och trampade. I samma hjulspår liksom. Och alla försök att bryta det kändes kliché och/eller trista. Höll inte storyn? Höll inte huvudfigurerna?

Men egentligen var det inte dem det var fel på, och dessutom blev det bara ännu mer jobbigt rent mentalt ju mer jag försökte definiera handlingen.

Jag får erkänna att det var ganska frustrerande.

Sedan kidnappade jag min hustru en lördag när barnen var och tränade. Släpade med mig henne till Babettes café – där jag brukar sitta och dricka te och skriva ibland. Och så tvingade jag henne att hjälpa mig att få fram bakgrunden till en av mina bifigurer. Vi diskuterade igenom bakgrunden, dennes mål med livet och så vidare. Och helt plötsligt fick berättelsen liv igen. Från det så kunde jag börja tänka i nya banor och bakgrunden till hela historien blev mer intressant för mig.

Nu har jag kommit förbi den första milstenen. 10 000 ord i manuset. någonstans mellan en sjättedel och en sjundedel gjort således.

Det är fortfarande svårt. Det där att förhålla sig till det man gjort tidigare. Att inte kunna gå bara på intuition och improvisation. Lite som att jag när jag undervisar inte riktigt klarar att hålla samma lektion två gånger. Jag måste göra något annorlunda. Lämna tillräckligt mycket öppet för anpassning för det som kommer att hända bara sådär. Men nu känner jag att jag har öppnat upp tillräckligt mycket nya tankar för att det ska bli intressant. Jag trodde ett tag att jag skulle tvingas göra en totalplanering för att kunna komma i mål. Men det känns inte längre lika viktigt. Nu lever den sitt eget liv, så som jag vill att den skall göra.

I Stockholm i jobb över dagen – men man måste ju få unna sig en liten utflykt – en ”ego-tripp” helt enkelt – till SF-bokhandeln när man har några minuter över.  


Lite inklämd, men i gott sällskap – Stephen King på raden under…