Arkiv

Tag Archives: slut

Äntligen har jag kommit till första delmålet! Jag har skrivit berättelsen till slutet!

Det är fortfarande mycket jobb kvar. Har lite nytt jag ska skriva som ska in på olika ställen och kommer nog skriva om en del av det jag skrivit tidigare och redigera en del. Men rätt häftigt ändå!

Sen början på augusti någonting bestämde jag mig för att verkligen försöka skriva en stund nästan varje dag. Mycket också för att jag insåg att slutfasen var rätt svår. Tror Thomas nämnde det i något inlägg nyligen.

Jag provade funktionen i Scrivener där man kan räkna ut hur mycket man ska skriva om dagen om man väljer vilka dagar i veckan man kommer att skriva och för att bli klar till ett valt datum. Jag valde fem dagar i veckan och försökte uppskatta ungefär hur mycket jag hade kvar. Kom fram till att 50 000 ord nog var ungefär där jag skulle landa. Sedan bestämde jag mig för 15 september.

Det gjorde att jag verkligen ansträngde mig extra för att prioritera skrivstunden. Inte helt lätt alla gånger men i det stora hela blev det mer flyt i varje skrivpass när det inte var så långt mellan varje gång. Vardagstempot är ju rätt högt så det behövs inte så mycket för att det inte ska finnas någon tid över. Det var också bra att jag ändå försökte vara realistisk och räkna med att två dagar i veckan inte kommer gå att skriva på.

Så den 15 september kom jag över 50 000-ordgränsen! Men det var lite kvar att skriva så fick skriva på några dagar till. Och igår kom jag fram!

Annonser

Häromdagen tog jag mig tid till något jag har velat göra ett tag: att se om tv-programmet Slutet på historien där jag medverkade i december 2007. Det var kul och väckte minnen. Jag fick lust att skriva ner några av dem och då är ju bloggen ett forum så gott som något.

Slutet på historien var en ganska ambitiös SVT-satsning, ”Sveriges största skrivartävling”, som dock bara räckte en säsong. Sex författare skrev början på varsin novell som hugade författaraspiranter runt om i landet sedan fick avsluta. SVT fick in över 2 000 bidrag och valde ut sex slut till varje novell.

Ett av dem var mitt slut på Jonas Hassen Khemiris novell ”Kontrollera allt. Radera.”. I början av hösten for jag upp till Umeå. Där spelade de in en första kvalomgång då en jury diskuterade bidragen och valde ut tre personer som skulle få träffa författaren.

Det var en pärs. Vi satt uppspetade på stolar framför kamerorna och följde juryns överläggningar på storskärm. Första bidraget blev totalsågat och jag tänkte ”hjälp, vad har jag gett mig in på?” När de kom till mig började de med att prata om hur jag fört i för mycket realism och plattat till novellen. Jag minns lättnaden när Gabriella Ahlström sade att hon ändå tyckte språket var bra, ”det är ett schysst språk som inte belastas av massa klichéer och metaforer”.

Just språket var vad de hade gått efter när de plockade ut de tre finalisterna, sade Björn Linell när han kom fram för att meddela juryns dom. Och jag hade gått vidare! ”Som att få champagne intravenöst”, hävde jag ur mig i slutintervjun.

Det innebar att jag fick åka till Sundsvall en månad senare för ytterligare två dagars inspelning. När vi anlände till SVT:s kontor fick vi lunchsallader och lite information och under eftermiddagen gjordes intervjuer ute i höstsolen. På samma hotell som vi bodde Khemiri – som vi dock fått order om att inte närma oss – och även Ernst Kirchsteiger med team som höll på med en helt annan inspelning.

Jag och Jonas Hassen Khemiri i tv-rutan

Jag och Jonas Hassen Khemiri i tv-rutan.

Nästa dag inleddes med sminkning. Jag försökte få dem att hålla igen, men det var ingen idé – programledar-Karin hade gett order om att vi skulle bli ”supervackra”.

Jag var sist ut att möta Jonas Hassen Khemiri och hann bli riktigt nervös, men när jag väl fick komma in var det roligt. Han sade att han tyckte jag hade ”den absolut bästa slutmeningen – den är grym” och att jag hade beskrivit ett skrik som ”gör jätteont att läsa, på de bästa av sätt”. Men jag tror inte han gillade att jag hade gett huvudpersonen i novellen ett bestämt kön. Vi pratade om skrivprocesser och bokförlag och jag berättade lite om studentspexskrivandet. Tv-teamet fick avbryta oss när de tyckte att vi var klara.

Då jag gick ut ur rummet kände jag mig lugn, men det kändes inte som om jag hade vunnit – och det hade jag mycket riktigt inte heller. Det blev en delad andraplats, lite avrundning och kramar och tåg hem. Och en mycket lång väntan innan programmet sändes och jag fick avslöja för omgivningen hur det hade gått.

Efteråt är jag fortfarande lite stolt över att jag blev utvald, men den stora behållningen var att få träffa Khemiri, en fantastisk författare som var väldigt intressant att prata med. Jag läste nyligen hans Augustprisvinnare Allt jag inte minns och hela romanbygget var så otroligt snyggt att jag satt alldeles andlös. Så jag vårdar mitt Lassie moment ömt.

Helt klart är det svåraste som finns när det gäller skrivande att skriva slutet. Alltså inte själva slutscenen/erna utan det som är själva händelseförloppet som leder till detta. I alla fall tycker jag det.

När jag skrev Incidenten fick jag någon form av block ungefär där. Sara slog upp den här godbiten och visade:

20131220-104842.jpg

Samma sak nu. Sitter med ett manus, har kommit till partiet som skall leda fram till det absoluta slutet. Sitter och våndas. Skrev en del på morgonen igår (söndag) och skulle sedan fortsätta resten av dagen. Det tog väl fram till tio, halvelva innan jag kom igång igen. På kvällen alltså. Hittade ursäkter, gjorde ingenting, vände och vred på strukturen, våndades hela förbaskade dagen.

Och sedan när man producerat ytterligare ett kapitel – ett långt dessutom – så kommer tvivlen. Det här kommer ingen orka läsa. Fan vad kasst. Det går inte att få ihop det här på ett trovärdigt sätt. Egentligen funkar inte storyn överhuvudtaget. Usch, det är nog lika bra att jag lägger ner det här projektet. Borde börja på något annat istället. Eller bara lägga ner hela skrivandet som grej.

Så ungefär.

Fördelen den här gången är att jag vet att jag tog mig igenom det förra gången. Och att det blev helt ok.

Fast det var ju då det… Den här gången kanske det är dåligt på riktigt…

Idag kanske jag slipper skriva. Måste skriva blogginlägg. Och städa. Det måste jag säkert!

De senaste dagarna har jag varit hemma och försökt kurera världens elakaste förkylning (äntligen börjar den ge med sig). Mest har jag sovit och vilat, men när jag har orkat har jag bläddrat lite i Wonderbook av Jeff Vandermeer. Fantastiskt vacker och inspirerande skrivhandbok!

imageJag har nyss läst stycket om slut. Där finns kloka tankar till exempel om hur slutet ska hänga ihop med resten av berättelsen utan att för den skull vara förutsägbart, hur mycket som ska förklaras (det kan bli både för mycket och för lite) och att man inte ska göra det för lätt för sina karaktärer.

Det som slog mig var att jag i princip aldrig vet hur det ska sluta när jag börjar skriva. Jag brukar ha någon form av riktning, den är så att säga inbyggd i idén, men jag vet inte hur slutet ska se ut. Om jag visste det skulle det inte vara lika roligt. Vi har pratat om detta en del i skrivgruppen. Thomas brukar citera Jo Walton, ”if I know how a story is going to end before I start I prefer to begin there instead”, och jag håller med.

Samtidigt är det lite självmordsuppdrag att sätta igång och skriva utan att ha slutet klart för sig. Det händer att det mynnar ut i ingenting. Vilket väl är okej för en novell (även om novellskrivande är en nog så stor tidsmässig investering nu för tiden), men att lägga massa tid på en roman och inse halvvägs att det inte går att föra den i hamn? Läskigt.

Ändå är det få ögonblick i skrivandet som går upp mot den där aha-upplevelsen när jag har skrivit ett tag: ”Men det är ju så det hänger ihop! Det är ju så det måste sluta!” Så jag fortsätter att kasta mig ut.

(Det betyder inte att jag inte bryr mig om dramaturgi, struktur, skrivråd etc. Absolut inte. Men för mig kommer allt sådant i redigeringsfasen, när jag har skrivit den första versionen från hjärtat.)