Häromdagen tog jag mig tid till något jag har velat göra ett tag: att se om tv-programmet Slutet på historien där jag medverkade i december 2007. Det var kul och väckte minnen. Jag fick lust att skriva ner några av dem och då är ju bloggen ett forum så gott som något.

Slutet på historien var en ganska ambitiös SVT-satsning, ”Sveriges största skrivartävling”, som dock bara räckte en säsong. Sex författare skrev början på varsin novell som hugade författaraspiranter runt om i landet sedan fick avsluta. SVT fick in över 2 000 bidrag och valde ut sex slut till varje novell.

Ett av dem var mitt slut på Jonas Hassen Khemiris novell ”Kontrollera allt. Radera.”. I början av hösten for jag upp till Umeå. Där spelade de in en första kvalomgång då en jury diskuterade bidragen och valde ut tre personer som skulle få träffa författaren.

Det var en pärs. Vi satt uppspetade på stolar framför kamerorna och följde juryns överläggningar på storskärm. Första bidraget blev totalsågat och jag tänkte ”hjälp, vad har jag gett mig in på?” När de kom till mig började de med att prata om hur jag fört i för mycket realism och plattat till novellen. Jag minns lättnaden när Gabriella Ahlström sade att hon ändå tyckte språket var bra, ”det är ett schysst språk som inte belastas av massa klichéer och metaforer”.

Just språket var vad de hade gått efter när de plockade ut de tre finalisterna, sade Björn Linell när han kom fram för att meddela juryns dom. Och jag hade gått vidare! ”Som att få champagne intravenöst”, hävde jag ur mig i slutintervjun.

Det innebar att jag fick åka till Sundsvall en månad senare för ytterligare två dagars inspelning. När vi anlände till SVT:s kontor fick vi lunchsallader och lite information och under eftermiddagen gjordes intervjuer ute i höstsolen. På samma hotell som vi bodde Khemiri – som vi dock fått order om att inte närma oss – och även Ernst Kirchsteiger med team som höll på med en helt annan inspelning.

Jag och Jonas Hassen Khemiri i tv-rutan.

Nästa dag inleddes med sminkning. Jag försökte få dem att hålla igen, men det var ingen idé – programledar-Karin hade gett order om att vi skulle bli ”supervackra”.

Jag var sist ut att möta Jonas Hassen Khemiri och hann bli riktigt nervös, men när jag väl fick komma in var det roligt. Han sade att han tyckte jag hade ”den absolut bästa slutmeningen – den är grym” och att jag hade beskrivit ett skrik som ”gör jätteont att läsa, på de bästa av sätt”. Men jag tror inte han gillade att jag hade gett huvudpersonen i novellen ett bestämt kön. Vi pratade om skrivprocesser och bokförlag och jag berättade lite om studentspexskrivandet. Tv-teamet fick avbryta oss när de tyckte att vi var klara.

Då jag gick ut ur rummet kände jag mig lugn, men det kändes inte som om jag hade vunnit – och det hade jag mycket riktigt inte heller. Det blev en delad andraplats, lite avrundning och kramar och tåg hem. Och en mycket lång väntan innan programmet sändes och jag fick avslöja för omgivningen hur det hade gått.

Efteråt är jag fortfarande lite stolt över att jag blev utvald, men den stora behållningen var att få träffa Khemiri, en fantastisk författare som var väldigt intressant att prata med. Jag läste nyligen hans Augustprisvinnare Allt jag inte minns och hela romanbygget var så otroligt snyggt att jag satt alldeles andlös. Så jag vårdar mitt Lassie moment ömt.