arkiv

Skrivande

Vid den senaste skrivlunchen fick jag respons på en av de noveller jag arbetar med just nu. (Jag har fyra på gång: två påbörjade, en som jag skrivit klart första versionen av och så den här som jag hade skickat till skrivgruppen för kommentarer.)

Responsen var rätt samstämmig. En bra och stämningsfull början som väckte deras nyfikenhet, men sedan förstod de inte vad som hände – och så var det plötsligt slut.

En av de saker jag funderade på när jag skickade iväg den var faktiskt om det var begripligt vad det var som försiggick, så det kom inte som en total överraskning att det inte var det. Det är alltid värdefullt att få andras ögon på texten och som Stephen King påpekar: när flera testläsare har samma invändning är det bara att återvända till tangentbordet.

Så nu funderar jag på vad jag ska fördjupa och förtydliga. Det blir i alla fall en ny scen, tror jag, kanske två. Eller så bygger jag ut en befintlig. Jag får testa.

Jag vet att vissa inte gillar att redigera sina texter, men jag tycker det är roligt.☺️

Annonser

Jag har länge känt att jag inte använder Scrivener till fullo. Som med mycket så har jag lärt mig själv allt mer ju mer jag jobbat i det men har haft en känsla av att det finns mer trix. 

Därför har jag nu unnat mig tid genom en webbkurs om programmet. Den var praktiskt uppdelad i många smådelar och perfekt att gå igenom vid småstunder när tillfällen getts.

Det bästa är att det gett ännu mer lust för skrivandet. Som en sådan som påverkas rätt mycket av vintermörkret är jag nu när januari precis är över extra tacksam för vad jag kan hitta som ger lite extra energi, speciellt till skrivandet.

Jag tycker verkligen om programmet så när jag är klar med nästa delmål i projektet ska jag belöna mig med Scrivener version 3.

Förra fredagen hade vi årets första skrivträff. Förutom att deklarera mål för året gick vi igenom statistiken för korgarna 2018.

Jag vann.

För första gången någonsin plockade jag hem både stora och lilla korgen. Den stora har bott hemma hos mig flera gånger, men aldrig den lilla.

(Alltså, jag är inte den första att vinna båda – det är Maria som har den äran, för alltid).

Men jag brukar inte vara så bra på att skicka in till tävlingar av olika slag, därav att jag aldrig får den lilla korgen. hade ju varit snyggare om anledningen var att allt jag skickade in kom på pallplats och därför diskvalificerades.

Det som ger segern lite fadd smak är att det var på osedvanligt låga siffror både på refuseringar (Stora Korgen) och på ickevinnande tävlingsbidrag (Lilla Korgen) som jag vann. 2018 var helt enkelt inte refuseringarnas år.

Men det låter ju jättebra – tänker säkert någon. Fast det är det inte. 2018 var ett ganska dött år på skrivfronten för mig. Det hände visserligen en del bra saker, men jag skickade inte iväg speciellt mycket. Det gjorde ingen annan i gruppen heller. Eller jo, Maria skickade iväg mer saker än jag, men jag vann ändå… (En del saker väntar på svar för henne, och andra saker vann hon tävlingar med…)

Dessutom var det oavgjort, men gruppen beslutade att ge priset till mig ändå – av något skäl som jag inte längre minns.

Så det känns sådär som sagt. Eller skrivet. Men vi pratade målsättningar för 2019. Och lyckas jag med åtminstone en tiondel av det jag vill göra, då kommer jag vinna stora korgen med bred marginal. För jag vill våga förlora massor. För vågar man det kanske man vinner också. Inte bara våra fina guldkorgar, utan på riktigt.

Och det vill jag!

Rubriken var inte menad som att jag får betalt för att ge eller få skrivinspiration, även om det hade varit mer än trevligt. Det var heller inte menat som ett löfte om ett blogginlägg med tips på hur man kan smyghämta idéer eller tid på arbetet. Nej, jag vill förmedla min tacksamhet över att jag har så många skrivande kollegor omkring mig på arbetsplatsen, som kämpar på med sina skrivprojekt och skrivdrömmar på fritiden. Hur givande det är att på luncher och fikaraster dela såväl framgångar som tvivel. Dela känslan vid motgångar och besvikelser i försök att få till skrivstunder och inte minst – ge pepp till varann, att aldrig ge upp skrivambitionen.

Read More

Det är ett tag sedan jag skrev här på bloggen sist. Jag har flyttat och håller på att försöka hitta tillbaka till skrivrutinerna. Det är ju den där lilla detaljen jul snart också.

Hur som helst hade jag redan innan flyttkarusellen drog i gång fattat ett beslut: att inte försöka skriva någon ny roman på ett tag. Den sortens tid finns helt enkelt inte just nu. Jag har börjat ett par gånger under de senaste (småbarns)åren, bara för att bli frustrerad när sjukdom eller annat har lett till ett långt uppehåll och jag har tappat berättelsen.

Så nu satsar jag på att skriva noveller, något som jag också tycker mycket om, och känner lite släktskap (utan några jämförelser i övrigt) med novellmästarinnan och Nobelpristagaren Alice Munro. Så här har hon sagt om hur hon började skriva noveller:

But when I was younger, it was simply a matter of expediency. I had small children, I didn’t have any help. Some of this was before the days of automatic washing machines, if you can actually believe it. There was no way I could get that kind of time. I couldn’t look ahead and say, this is going to take me a year, because I thought every moment something might happen that would take all time away from me. So I wrote in bits and pieces with a limited time expectation.

Hittills i höst har jag skrivit en saga till Sofi Poulsens nya novelltävling Tusen och en natt (den är skickad till resten av Sällsamt för respons), jag håller på med ytterligare en novell och har idéer till fler. Skulle jag behöva göra ett uppehåll av någon anledning (hej vabruari), behöver jag inte tappa så mycket. Det känns bra.

Sitter på tåget till Malmö. Det borde jag gjort redan igår. Men ibland blir inte allt som man tänkt sig. Ibland blir faktiskt nästan inget det. Det här året har varit rätt mycket av det senare – så egentligen är det rätt logiskt att jag sitter här inte igår. Utan idag.

Vart är vi på väg? Ja, Malmö då. Med tåget alltså. Sedan vidare till Falsterbo Kursgård – som namnet till trots ligger i Höllviken. Inte Falsterbo. Men det finns säkert någon rimlig förklaring till det.

Vad i hela friden skall jag göra där?

Det är en tvådagarsträff (endagars och en kväll för min del då) med gänget som jag går på skrivpedogutbildning ihop med.

Jupp. Jag har blivit student igen. Var nere i Skurup för en månad sedan. Kändes lite som att börja ettan igen. Nervös på skolgården. Saknade bara ett äpple till fröken (som är jättesnäll).

Två helt underbara dagar var det den gången, och även om det mesta är på distans så är det några ”verkliga” träffar per år. Och jag måste erkänna att jag verkligen var nervös. Men åh vad jag kände att jag hade kommit rätt. Underbara kurskamrater och kursledare. Jag framstod säkert som rätt jobbig, för jag var så glad hela tiden. Dessutom är jag rätt blyg, och jag brukar prata för att det inte ska märkas. Så jag bara bubblade på. Skrev till och med en dikt i bilen på vägen hem. Eller dikt och dikt. Nått var det. (För övrigt det enda jag skrivit i år – på tal om att allt inte alltid går som planerat).

Om polisen läser detta vill jag påpeka att jag inte fysiskt skrev medan jag körde. Jag skrev i huvudet. Stannade vid en mack för att få ner anteckningar i mobilen. Körde vidare. Återupprepade proceduren. Ett antal gånger. Så, nu kan ni lägga ner det åtalet.

Och nu är jag på väg igen. Målet med hela denna apparat är att bygga på min lärarexamen med en mer skrivinriktad utbildning.

Vi får se vart det leder, men jag vill kunna hjälpa fler att hitta sitt uttryck i text. För känslan när bidrar till att någon annan att ta ett projekt i mål är så oerhört stark. Att få andra att våga växa är bland det bästa jag vet.

Vi får se vad det blir av det. Men kanske, kanske blir det någon skrivkurs någon gång i framtiden. Eller manuscoachning.

Kanske