arkiv

Skrivande

Maj och juni har varit smått galna, men nu är det semester och jag ska försöka komma igång med lite mer regelbundet skrivande igen. Jag har några påbörjade noveller jag skulle vilja bli klar med. Och så skulle jag gärna få ihop något till Skrivas nya novelltävling på temat Värme. Och kanske ett bidrag till snapsvise-SM.

Får se hur mycket jag hinner och orkar.

Annonser

Sedan jag skrev något här sist har jag fortsatt jobba med mina noveller under de små stunder som finns till förfogande. Ett par texter är ivägskickade och jag väntar på besked om de kommer att publiceras. Väntan är alltid en smula jobbig, samtidigt som jag har den största respekt och förståelse för att det tar tid att få svar från ideellt engagerade människor och små kämpande förlag.

Ibland är det för övrigt bättre att det får ta lite tid. För drygt tio år sedan deltog jag i en tävling där man skulle skriva en berättelse med högst 55 ord. Jag fick snabbt svar att mitt bidrag inte fick vara med för att det saknade handling. Några dagar senare kom dock ett nytt mejl där de bad om ursäkt, jag fick visst vara med. Sedan fick min historia Äpplen hedersomnämnande i tävlingen.

Har den en handling? Döm själva.

Äpplen

Dignande från kunskapens träd. I strupen på en skendöd prinsessa. Som måltavla på en älskad sons huvud.

En konungs gyllene trofé. Ett gäckande pris uppe på ett berg av glas.

Vid sidan av slagfältet väntar de i tysta klungor. Bidar sin tid.

Bara ett äpple. Det är vad de vill att vi ska tro.

Vid den senaste skrivlunchen fick jag respons på en av de noveller jag arbetar med just nu. (Jag har fyra på gång: två påbörjade, en som jag skrivit klart första versionen av och så den här som jag hade skickat till skrivgruppen för kommentarer.)

Responsen var rätt samstämmig. En bra och stämningsfull början som väckte deras nyfikenhet, men sedan förstod de inte vad som hände – och så var det plötsligt slut.

En av de saker jag funderade på när jag skickade iväg den var faktiskt om det var begripligt vad det var som försiggick, så det kom inte som en total överraskning att det inte var det. Det är alltid värdefullt att få andras ögon på texten och som Stephen King påpekar: när flera testläsare har samma invändning är det bara att återvända till tangentbordet.

Så nu funderar jag på vad jag ska fördjupa och förtydliga. Det blir i alla fall en ny scen, tror jag, kanske två. Eller så bygger jag ut en befintlig. Jag får testa.

Jag vet att vissa inte gillar att redigera sina texter, men jag tycker det är roligt.☺️

Jag har länge känt att jag inte använder Scrivener till fullo. Som med mycket så har jag lärt mig själv allt mer ju mer jag jobbat i det men har haft en känsla av att det finns mer trix. 

Därför har jag nu unnat mig tid genom en webbkurs om programmet. Den var praktiskt uppdelad i många smådelar och perfekt att gå igenom vid småstunder när tillfällen getts.

Det bästa är att det gett ännu mer lust för skrivandet. Som en sådan som påverkas rätt mycket av vintermörkret är jag nu när januari precis är över extra tacksam för vad jag kan hitta som ger lite extra energi, speciellt till skrivandet.

Jag tycker verkligen om programmet så när jag är klar med nästa delmål i projektet ska jag belöna mig med Scrivener version 3.

Förra fredagen hade vi årets första skrivträff. Förutom att deklarera mål för året gick vi igenom statistiken för korgarna 2018.

Jag vann.

För första gången någonsin plockade jag hem både stora och lilla korgen. Den stora har bott hemma hos mig flera gånger, men aldrig den lilla.

(Alltså, jag är inte den första att vinna båda – det är Maria som har den äran, för alltid).

Men jag brukar inte vara så bra på att skicka in till tävlingar av olika slag, därav att jag aldrig får den lilla korgen. hade ju varit snyggare om anledningen var att allt jag skickade in kom på pallplats och därför diskvalificerades.

Det som ger segern lite fadd smak är att det var på osedvanligt låga siffror både på refuseringar (Stora Korgen) och på ickevinnande tävlingsbidrag (Lilla Korgen) som jag vann. 2018 var helt enkelt inte refuseringarnas år.

Men det låter ju jättebra – tänker säkert någon. Fast det är det inte. 2018 var ett ganska dött år på skrivfronten för mig. Det hände visserligen en del bra saker, men jag skickade inte iväg speciellt mycket. Det gjorde ingen annan i gruppen heller. Eller jo, Maria skickade iväg mer saker än jag, men jag vann ändå… (En del saker väntar på svar för henne, och andra saker vann hon tävlingar med…)

Dessutom var det oavgjort, men gruppen beslutade att ge priset till mig ändå – av något skäl som jag inte längre minns.

Så det känns sådär som sagt. Eller skrivet. Men vi pratade målsättningar för 2019. Och lyckas jag med åtminstone en tiondel av det jag vill göra, då kommer jag vinna stora korgen med bred marginal. För jag vill våga förlora massor. För vågar man det kanske man vinner också. Inte bara våra fina guldkorgar, utan på riktigt.

Och det vill jag!

Rubriken var inte menad som att jag får betalt för att ge eller få skrivinspiration, även om det hade varit mer än trevligt. Det var heller inte menat som ett löfte om ett blogginlägg med tips på hur man kan smyghämta idéer eller tid på arbetet. Nej, jag vill förmedla min tacksamhet över att jag har så många skrivande kollegor omkring mig på arbetsplatsen, som kämpar på med sina skrivprojekt och skrivdrömmar på fritiden. Hur givande det är att på luncher och fikaraster dela såväl framgångar som tvivel. Dela känslan vid motgångar och besvikelser i försök att få till skrivstunder och inte minst – ge pepp till varann, att aldrig ge upp skrivambitionen.

Read More