Arkiv

Skrivande

Sitter och skriver (inte) och dricker te (alldeles för mycket).

Det är lika spännande varje gång. Den där totala tomheten som drabbar när man precis tagit sig igenom ett manus. Man längtar medan man skriver efter att få ta tag i något annat. För alla andra idéer man har känns så mycket mer lockande och intressanta. Fast när man är ”klar” (vilket man ju inte är egentligen – men redigeringen måste vänta en stund)  är orken som bortblåst. I alla fall funkar jag så. De första gångerna var jag på allvar övertygad om att jag aldrig någonsin skulle kunna skriva igen. Nu börjar jag på något konstigt sätt vänja mig. Fast det är klart, lite tvivlar jag även nu.

Så därför sitter jag nu, på skrivkväll, utan att skriva något alls (förutom det här blogginlägget då, men blogginlägg räknas inte – det vet alla).

Fast den här gången är det medvetet. Jag åkte hit för att dricka te och prata lite skrivande. Och för att mentalt förbereda mig på nästa steg / projekt på något sätt. Jag bestämde mig för att det var ok att inte producera något alls den här gången. Och det har jag i alla fall lyckats med. (Nästan då, men jag vidhåller att bloggande inte räknas).

Nu ska jag snart åka hem. Men jag har i alla fall inteskrivit och haft trevligt. Debriefat lite också. Och kanske, kanske bidragit lite till att andra fått lite skrivet. (Eller så har jag bara stört).

Och kanske kan jag skriva något någon gång igen. Eller så kan jag inte det. Det vet jag inte än. Men jag utgår, med en aning mer lugn den här gången, från att det får jag förmodligen reda på framöver.

 

Annonser

Skrivandet upphör aldrig att fascinera. På gott och ont.

Vissa dagar flyter det på. När det dessutom gör det ett par dagar i rad kan man tro att man är inne i någon form av flöde. Så var det i helgen.

Sedan tar det tvärstopp. Man får kämpa för varje ord.

Så är det idag. Sliter och drar i orden, men de vill inte fungera ihop. Inte alls.

Hej igen! Senast jag skrev ett inlägg här var i början av juli och då hade jag precis skickat in mitt manus till fem av de stora förlagen. Läget nu är att jag har fått fyra refuseringar och väntar på ett femte svar. I år ligger jag bra till för Stora korgen, vår skrivgrupps vandringspris till den som har mottagit flest refuseringsbrev daterade under året. ☺️

Resten av sommaren tog jag det lite lugnare på skrivfronten men fick i alla fall ihop en novell till Tidningen Skrivas stora sommartävling. Sedan några veckor tillbaka jobbar jag med två projekt parallellt: ännu en tävlingsnovell och första utkastet till den fantasyroman för unga vuxna som jag påbörjade i våras.

Ibland händer det att vänliga och intresserade människor i omgivningen frågar: ”Vad handlar din bok om?” Jag känner mig lite ogin när jag inte vill svara, men saken är den att om jag berättar vad jag tänker skriva kan jag inte skriva det sedan. Jag har prövat några gånger och de historierna dör för mig. Ju mer jag pratar, desto mindre blir det skrivet. Detta gäller alltså när jag håller på med första utkastet och berättar historien för mig själv medan jag skriver. Under senare faser diskuterar jag gärna texten, men inte i början.

I senaste numret av Tidningen Skriva såg jag Majgull Axelsson ge uttryck för liknande förbehåll:

”Jag skriver alltid väldigt intuitivt och är noga med att inte prata om det jag skriver under tiden jag skriver. För mig spricker allt om jag pratar för mycket om det, för då har jag ju redan berättat det och sedan går det inte att få ner det på papper. Mina historier berättar jag i tysthet för mig själv.”

Hur är det för er andra? Kan och vill ni prata om era berättelser innan ni har skrivit ner dem?

Foto lånat från worldcon.fi

Foto lånat från worldcon.fi

The world is full of great and wonderful things for those who are ready for them.
/Moominpappa, from the book Moominpappa at Sea.

Det fina citatet finns med bland informationen inför allt spännande som väntar nu några dagar. Jag tar en paus i resväskepackandet och skriver några rader här. Worldcon, the World Science Fiction Convention hålls för 75e gången. Det här året i Europa och närmare bestämt här i Norden, i vårt grannland Finland.

Imorgon förmiddag tar jag bussen mot tåget till färjan. Unnade mig något extra trevligare hytt när jag bokade färjeresan till och från Helsingfors, så att jag bara kan stänga in mig och passa på att jobba vidare i redigeringarna i mitt manus. Resor i bil, buss, tåg och färja brukar ofta vara bra tid där jag kan plugga in hörlurar och koppla på skrivandet.

En flygresa jag gjorde för många år sedan när jag kände av en hel del flygobehagskänslor, bestämde jag mig för att gå all in och satte på soundtracket till Donnie Darko i öronen. Det hjälpte faktiskt lite och gav upphov till intressanta tankar och idéer till skrivandet istället. Men att skriva och redigera på flyg är nog inte vad jag ska satsa på.

Så nu har jag istället en längre färjeresa framför mig. Förhoppningsvis väntar inga stormar på havet så att det blir en lugn och bra skrivtripp på vägen dit och sedan hem på söndag.

Väl där väntar så mycket skoj!

  • ca 6000 science fiction-fans från hela världen kommer dit
  • förutom sf- och fantasyfans och författare även lite NASA-folks, George RR Martin m.fl.
  • ett helt fantastiskt program vars många parallella programpunkter många gånger är så svårt att välja bland. ”The programme will include lots and lots of stuff for fans of books, media, science, games, costuming, music, filk, writing, comics etc.”
  • kommer såklart heja från publiken på panelerna Thomas deltar i (även om jag missar den sista)
  • det är ju här självaste ”Hugo Awards Ceremony” hålls
  • Worldcon har en egen internationell filmfestival
  • beroende på väder och tid kanske jag passar på att besöka Sveaborgs fästning också

Ikväll hoppas jag även hinna ögna igenom den 69 sidor långa pdf-restaurangguiden för Worldcon. Längtar!

Nu är det gjort. I går skickade jag mitt romanmanus till några utvalda förlag. Jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid att det numera är comme il faut att skicka till flera förlag samtidigt, men det snabbar onekligen upp processen.

En annan sak som jag inte riktigt har vant mig vid är att i princip alla vill ha manuset digitalt. Det är några år sedan jag sist höll på och skickade in och då skrev jag ut manuset, stoppade det i ett stort vadderat kuvert och åkte med det till brevlådan där det landade med en oåterkallelig duns. En av de första gångerna fick jag faktiskt en kompis att följa med för att bevittna och intyga att jag verkligen lade det just i brevlådan och inte slängde det i en papperskorg i ett anfall av tillfällig sinnesförvirring.

Det är mer praktiskt nu (man får till och med en bekräftelse på att förlaget tagit emot manuset), men lite saknar jag den där dunsen. När jag hörde den var det liksom på riktigt.

Hur som helst är det skönt att ha fått iväg romanen. Jag har spurtat på slutet för att hinna färdigt före semestern. Nu ska jag pusta ut och kanske skriva en novell. Jag har en idé till Skrivas stora sommartävling som jag skulle vilja utforska.

Trevlig sommar! Och om det är någon annan som håller på med inskick, med eller utan dunsar – lycka till!

Att skriva tvåan är svårt sägs det, och det är sant. Jag rymde och skrev en barnbok och en annan bok innan jag tog tag i att skriva ”tvåan”. Sen försökte jag låtsas som att något av de två projekten hade varit tvåan, och att det därför borde gå lättare.

På ett sätt var det väl sant också. Genom att ha bevisat för mig själv att jag faktiskt kunde ta ett projekt hela vägen till ”the bitter end” en gång till (eller två då) så ökade min tro på att det här också kanske kunde gå. Något lite. Och det var nog bra att ha med sig. För det är verkligen så att det är en sak att skriva något helt annorlunda och en helt annan sak att skriva en ”fortsättning”. Tillbaka till samma värld men en ny historia. Historien och figurerna ska fungera separat men ändå hänga ihop. Det var verkligen jobbigt och jag är glad att jag hade rustat mig.

Men det som jag inte riktigt var beredd på var hur läskigt det var att ge ut ”tvåan”.

Att skriva den var – så här i efterhand (en dag efter att jag skickat sista redigerade versionen till förlaget) fullständigt trivialt i jämförelse med den panik jag fick nu när den ska komma ut.

Visst, jag tyckte det var läskigt när Incidenten skulle komma ut. Alltså jätteläskigt. Som i ”vilse i pannkakan”-läskigt.

Men jag är mer nervös nu. Faktiskt. Och det var jag inte riktigt beredd på. Men jag vill ju inte att de som väntat på ”nästa bok” ska bli besvikna. Jag hoppas verkligen inte någon ska bli det. Men man vet ju aldrig. Och det vore ju verkligen jättetrist.

Skönt då att omslaget blir så himla fint. Förlaget släppte det idag och jag är så himla nöjd. Det är jätteläckert i sig och det både kontrasterar mot och hänger ihop med omslaget till Incidenten på ett alldeles fantastiskt sätt. Nu gäller det bara att hålla ut tills boken finns på riktigt också utan att få panik.

SällskapetiGenua

Häromveckan var jag ute på en liten resa med familjen. Vi skulle till Örebro för att gå på middag på slottet – ni vet så där som man gör ibland…

Biltur med familjen bjuder på fantastiska möjligheter. Framförallt om man har förstående familj – vilket jag tycker följande dialog från hemresan illustrerar alldeles förträffligt:

”Pappa, ska vi stanna någonstans på vägen hem?”

”Ja, vi gör ett kort stopp i Pålsboda. Jag ska titta på högstadieskolan där.”

”Varför då?”

”Emma gick där.”

”Hon i pappas nya bok”, skjuter mamman in.

”Aha, ok”, svarar barnet som om det vore det naturligaste i världen.

Fotade en del på både dit- och hemvägen. Mest för att ha som stöd för mina mentala anteckningar. Insåg att jag måste skriva om en scen också i det som jag redan skrivit. Hjortkvarns skola har nämligen ingen slöjdbarack.

Read More