arkiv

Skrivande

Sitter på tåget till Malmö. Det borde jag gjort redan igår. Men ibland blir inte allt som man tänkt sig. Ibland blir faktiskt nästan inget det. Det här året har varit rätt mycket av det senare – så egentligen är det rätt logiskt att jag sitter här inte igår. Utan idag.

Vart är vi på väg? Ja, Malmö då. Med tåget alltså. Sedan vidare till Falsterbo Kursgård – som namnet till trots ligger i Höllviken. Inte Falsterbo. Men det finns säkert någon rimlig förklaring till det.

Vad i hela friden skall jag göra där?

Det är en tvådagarsträff (endagars och en kväll för min del då) med gänget som jag går på skrivpedogutbildning ihop med.

Jupp. Jag har blivit student igen. Var nere i Skurup för en månad sedan. Kändes lite som att börja ettan igen. Nervös på skolgården. Saknade bara ett äpple till fröken (som är jättesnäll).

Två helt underbara dagar var det den gången, och även om det mesta är på distans så är det några ”verkliga” träffar per år. Och jag måste erkänna att jag verkligen var nervös. Men åh vad jag kände att jag hade kommit rätt. Underbara kurskamrater och kursledare. Jag framstod säkert som rätt jobbig, för jag var så glad hela tiden. Dessutom är jag rätt blyg, och jag brukar prata för att det inte ska märkas. Så jag bara bubblade på. Skrev till och med en dikt i bilen på vägen hem. Eller dikt och dikt. Nått var det. (För övrigt det enda jag skrivit i år – på tal om att allt inte alltid går som planerat).

Om polisen läser detta vill jag påpeka att jag inte fysiskt skrev medan jag körde. Jag skrev i huvudet. Stannade vid en mack för att få ner anteckningar i mobilen. Körde vidare. Återupprepade proceduren. Ett antal gånger. Så, nu kan ni lägga ner det åtalet.

Och nu är jag på väg igen. Målet med hela denna apparat är att bygga på min lärarexamen med en mer skrivinriktad utbildning.

Vi får se vart det leder, men jag vill kunna hjälpa fler att hitta sitt uttryck i text. För känslan när bidrar till att någon annan att ta ett projekt i mål är så oerhört stark. Att få andra att våga växa är bland det bästa jag vet.

Vi får se vad det blir av det. Men kanske, kanske blir det någon skrivkurs någon gång i framtiden. Eller manuscoachning.

Kanske

Annonser

För drygt ett och ett halvt år sedan skickade jag en novell till en tävling som anordnades av Club Cosmos, Sveriges äldsta ännu aktiva science fiction-förening. Jag vann inte, men fick ett fint diplom och en inteckning i Lilla korgen och därmed var historien slut – trodde jag.

Men i våras kom ett mejl med frågan om de ändå fick publicera min text i nästa nummer av tidskriften Brev från Cosmos. Jag sade förstås ja, så i det nya numret som precis har kommit ut finns min novell Drömfabriken med!

Läs Brev från Cosmos kostnadsfritt som e-pub eller pdf.

 

 

 

Jag blev just klar med första utkastet till en ny novell, ett bidrag till tidningen Skrivas sommartävling på temat Korsningen. Det återstår förstås en massa jobb, men jag tycker ändå alltid att det är jätteskönt när jag har fått ur mig ett ”shitty first draft” som det kallas ibland. Då vet jag att jag har en historia, ett råmaterial som jag kan vrida och vända på, utveckla och förädla. Kanske extra viktigt när man är som jag och börjar skriva utan att veta hur det ska sluta.

Så nu får jag en bit kladdkaka, har jag bestämt.

Hur brukar ni andra fira era skrivmilstolpar?

Jag har alltid älskat sagor. Så när Marchetti Förlag utlyste sin första novelltävling, på temat bröderna Grimms sagor, blev jag förstås sugen. Av olika skäl fick jag dock inte ihop någon novell den gången.

Boken H.C.Andersen Sagor och historier, i urval och översättning av Åke HolmbergSom tur var fick jag en chans till. Nästa tävling gick ut på att ge någon av H C Andersens klassiska sagor en ny twist. När jag var barn hade jag en tjock samlingsvolym med många av sagorna. Vissa läste jag många gånger: Den fula ankungen, Snödrottningen, Den lilla flickan med svavelstickorna, Elddonet, Tummelisa, Den lilla sjöjungfrun, Älvkullen …

Jag plockade fram boken igen och började bläddra. Min första tanke var att skriva något utifrån Älvkullen och älvflickan som gifte sig med trollgubben och följde med honom till Norge. Men så började jag fundera på Snödrottningen och på att hon egentligen inte syns särskilt mycket i sagan som bär hennes namn.

Jag skrev en novell med titeln Pojken med den gröna kälken och skickade in den. I dag fick jag veta att av 112 inskickade bidrag har 36 valts ut till en antologi som kommer till hösten – och mitt är ett av dem. Det är förstås jätteroligt och lite extra roligt för att det är just H C Andersen. För, som Eva v. Zweigbergk skriver i förordet till min upplaga av sagorna:

Varje tid kan roa sig med att omvärdera H C Andersen, men man kan aldrig komma ifrån honom. Ingen kan stå likgiltig för hans sagor, det är världslitteratur. Hur skulle också han ha blivit så känd och älskad över hela världen, om det inte funnits något på en gång absolut originellt och ändå allmänmänskligt i hans förkunnelse?

Marchettis H C Andersen-antologi släpps den 29 september på bokmässan i Göteborg. Jag återkommer om det. 😄

Fullständig novellförteckning för antologin

”Jag har skrivit om det här projektet tidigare, men tänkte att det var på sin plats med en liten slutrapport…”

Så började jag ett inlägg i september 2014.

Nu visar det sig att det kanske var lite överilat att kalla det för en slutrapport.

Jag hade precis avslutat ett projekt. Mina barn hade bett mig skriva en bok åt dem, i samband med att jag skrivit färdigt det som kom att bli Incidenten i Böhmen. De hade fått den uppläst för sig. De hade skrattat högt åt den. Och jag kände mig enormt nöjd. Det var en fantastisk känsla att ha fått ge dem en alldeles egen historia.

Sedan gav jag texten en putsning. Mest för att. Man gör ju det liksom. Och några vänner fick läsa den för sina barn – som också visade sig tycka om den. Men det blev liksom inte något mer med den. Det var aldrig meningen på riktigt. Den hade ju tjänat sitt syfte tyckte jag.

Sedan en dag så kom den på tal. Någon fick höra att jag skrivit en barnbok och frågade om hon fick läsa. Hon läste och gillade. Det ledde till mer prat.

Och så nu fick jag lite bilder skickade:

Med fantastiska illustrationer av Nicolas Krizan har den alltså blivit en bok på riktigt. En bok som alldeles snart kommer ut. Den 24:e mars är förlaget, Sofi Poulsen förlag, på SciFi-mässan i Malmö, och då kommer boken släppas offentligt. Sedan ska vi givetvis ha någon form av firande på hemmaplan också! Mer om det så snart detaljerna är klara.

Men det största för mig kommer att vara när mina två barn får hålla boken i sina händer. Visst, de är rätt mycket större nu och det är kanske inte precis den här typen av böcker de läser längre. Men det kommer ändå att kännas lite extra för mig att ”deras bok” blev en bok på riktigt.

När vi startade gruppen var det bara Maria som var publicerad. Eller det var kanske inte riktigt sant. Jag fanns reggad på KB, vilket säkert var anledningen till att jag inte klassades som debutant i svensk bokhandels katalog. (Se inlägg om det här). Men det var spelböcker, så i min värld räknas inte det. Jag hade nog också någon novell publicerad i någon lokal föreningsskrift från tonåren också. Men återigen. Inte något som ”räknas”.

Men hur som helst. Min ”skönlitterära” karriär fanns inte. Alls.

Så mycket här handlade ju om resan till den första boken. Bara att få min första novell antagen i en antologi var stort.

Att skriva på sitt allra första ”riktiga” förlagsavtal var ännu större. *

Idag gjorde jag något som känns smått surrealistiskt när man tänker tillbaka på det. Dels tyckte jag att det började bli för rörigt, så jag skapade en pärm för alla olika förlagsavtal. men framförallt så skrev jag på ett par nya. Det ena skall jag återkomma till snart tänkte jag, men vi sparar det lite. Det andra däremot var en förlängning på avtalet för Incidenten. Vänta nu! Tiden för originalavtalet har alltså löpt ut! Allvarligt? Jodå. Så är det. Och det är nu det börjar kännas konstigt på riktigt. Ni vet; den där boken man sliter med. Den allra första. Den som man aldrig tror man ska bli klar med. Den som man med enorm bävan till slut skickar iväg manuset för. Som man är helt säker på att ingen kommer vilja ta i med tång. Den som man får napp på, och har panik och läser varje bokstav i avtalet minst fyra gånger.

Det avtalet har löpt ut.

Åren har gått liksom.

Nu börjar vi snacka saker som känns riktigt underliga.

Att jag sedan dess har skrivit ytterligare tre böcker (plus ytterligare ett manus utöver dem) är också lite besynnerligt. Som att man på något sätt har blivit en sådan där författare. Fast dit har jag nog en bit kvar. Innerst inne är jag han den där som tänker att ”Nej, det här kommer nog inte bli något. Ingen kommer vilja ha det. Och dessutom kommer det aldrig bli klart. Det kommer aldrig att kunna gå att få ihop till en bok.”

img_0827

Min nya pärm 🙂

* Att godkänna en novell för publicering i en ideellt framtagen antologi är inte riktigt samma grej som att skriva på ett förlagsavtal för en roman. Även om det är stort det också. Vill inte förringa någon/något. Men för mig var det ett enormt steg.

Jag vet att jag skrev om min panik inför tanken på recensioner på Debutanbloggen för en massa år sedan. (2015 lär det ju ha varit om man ska vara exakt vilket kanske inte direkt är en massa år). Och även om hur jag av misstag råkade läsa den första – utan någon som först talade om för mig att den var ok.

Det finns författare som säger att de inte läser recensioner. Jag är för nyfiken för att kunna låta bli. Det finns också författare som säger att de inte bryr sig om vad som sägs/skrivs om deras böcker.

Vet att jag sagt att jag inte tror att jag någonsin kommer vänja mig. Och visst, jag har inte fått oändligt många recensioner skrivna om mina böcker än, men tillräckligt många för att man ska kunna se en trend. Och den trenden är tydlig:

Det blir inte bättre!

Förutom mina två Maximillianböcker har jag ju skrivit en lite annan historia. En ”modern” (läs utspelar sig runt 2015 eller så) historia som utspelar sig i Linköping. Huvudpersonen jobbar som journalist på en lokal tidning. Här blir det ju lite jobbigt om någon skulle vilja recensera den. Hur ska journalister som recenserar min bok reagera på hur jag beskriver ”deras värld”? Och ännu mer om det skulle råka vara på en lokal tidning…

Så härom morgonen fick jag ett ”pling” från Maria. ”Grattis till recensionen i Corren” stod det. Ungefär. Maria är smart, och hon känner mig, så hon hade lagt in positiva adjektiv och glada emojisar också.

Fast jag hade ändå ont i magen när jag började läsa. Hon kanske bara ville få mig att känna mig lite bättre. Eller så ville hon bara gratta mig för att jag blivit recenserad. Det är ju ändå inte varje dag som någon av de större tidningarna skriver om ens böcker. Och då kanske det inte gör så mycket om det är en halvsågning…

Så ungefär tänkte jag.

Sedan är det ju extra läskigt att det är på hemmaplan. Det skulle på något sätt göra mer ont att bli sågad längs anklarna här. Därför var det lite kul att läsa just den här meningen:

”Platsen är Linköping och en tidningsredaktion som i allt liknar Corren”

Uppenbarligen hade min research funkat… 🙂

Men framförallt. Recensenten har verkligen läst och tänkt kring boken. Hans beskrivning av vad boken är gör mig jätteglad. Inte bara en redogörelse för vad den på ytan handlar om – och så finns det med flera fina omdömen:

 ” […] med språk och innehåll som har goda kvaliteter.”

”Här finns en nerv som balanserar mellan det psykologiska och det övernaturliga på ett fängslande sätt.”

Men framförallt är det själva tonen i recensionen som gör mig så glad. Den är positivt analyserande. Det gillar jag skarpt. Det är klart att den kritik som finns svider. Men till och med jag ser att det positiva överväger.

Men tillbaka till utgångspremissen då. Är jag mindre nervös för recensioner? Nu när jag fått en första positiv på min senaste bok, känns det då enklare att läsa nästa?

Nej! Inte det minsta. Nästa recension kommer vara minst lika jobbig att läsa. Och det konstigaste är att det är ju trots allt inte för recensenter man skriver. Jag tänker inte det på dem över huvud taget. Inte förrän de skriver något. Då får jag ont i magen och vill gömma mig under kudden igen…