Archive

Skrivande

För några veckor sedan var Lilla på barnkalas och jag passade på att göra något som jag inte hade gjort på länge: skriva i nästan en timme på dagtid. Och vilken skillnad! Jag hade nästan glömt hur mycket lättare det är att skriva när det inte är det sista man gör på kvällen, trött i huvudet efter att ha jobbat och hämtat på förskola och lekt och lagat middag och nattat och hängt tvätt och diskat och plockat och … ja, ni vet. Det alldeles underbara men aningen utmattande livet med småbarn.

Egentligen är jag ju morgonmänniska och har min bästa skrivtid under morgonen och förmiddagen. Att jag alls lyckas skriva på kvällarna är lite av en arbetsseger. Jag är glad att det funkar så bra som det gör, men det där tidiga eftermiddagspasset gav mersmak. Jag tror jag ska ha som långsiktigt mål att få till lite mer dagskrivande, någon gång ibland i alla fall.

Vilken tid på dygnet funkar det bäst för er att skriva? Och i hur stor utsträckning har ni möjlighet att välja?

Vi brukar försöka tipsa varandra i Sällsamtgänget så fort vi ser en skrivrelaterad tävling eller liknande som på något sätt kan vara av intresse för någon i gruppen. Dels för att hålla kampen om Lilla korgen vid liv och dels för att bara inspirera till fortsatt skrivande. Även om just den tävlingen kanske inte var något för mig så kan det faktum att jag blir påmind om att den finns sporra lite o.s.v.

Så för att samla alla tips någonstans skapade vi en tävlingssida här på bloggen som man nu kan hitta uppe i menyn. Vi valde att ha den här på bloggen och inte på något ”stängt” forum av den enkla anledningen att det säkert kan finnas fler än vi som vill ha koll på liknande.

Så om ni ser en tävling som vi inte har fått med, och som rör fantastikområdet, så tipsa oss så lägger vi till den!

Jag hade bestämt mig. Så snart jag fått in alla kommentarer från testläsarna skulle jag ta tag i slutredigeringen av Vadetmanuset.

Men så låg jag en kväll bredvid min dotter och väntade på att hon skulle somna. Jag tänkte på en bokidé som jag haft ett bra tag och plötsligt hittade jag en röst till den. När dottern hade somnat steg jag upp och började skriva och sedan har jag jobbat med det manuset i stort sett varje kväll. Som jag brukar upptäcker jag historien medan jag skriver den och det gör det spännande att sätta sig framför datorn.

Så det blev alltså ett sidospår ett tag och det är okej. Jag får göra som jag vill.

För några månader sedan skrev Thomas ett gästinlägg på Debutantbloggen (som han var med och drev under 2015) med rubriken Post debut stress disorder. Det handlar bland annat om att när man väl har gett ut sin första roman får man en annan press på sig. Man bör ganska snabbt få ur sig något nytt, helst i linje med det första. Håll dig till din nisch, ett tag i alla fall, råder han debutanten.

Det är ett klokt råd. Men rätt skönt att som oetablerad kunna strunta i det och använda den lilla skrivtid jag har till att bara bekymmerslöst beta där gräset verkar grönast.

Nu skriver jag alltså på mitt nya projekt så länge det känns kul – förhoppningsvis bär det hela vägen till ett första utkast. Sedan åter till slutredigeringen. (För en del i detta är att jag vet att jag både vill och har kapacitet att avsluta saker. Annars skulle jag kanske ålägga mig större disciplin.)

”Jag har skrivit om det här projektet tidigare, men tänkte att det var på sin plats med en liten slutrapport…”

Så skrev jag här på bloggen för ett bra tag sedan. Det var när min hustru läst färdigt boken jag skrev till mina barn. Boken som de hade beställt. Där de hade definierat huvudpersonerna och en och annan bifigur och bett mig skriva den historien åt dem.

Jag skrev ett kapitel, mamman högläste och barnen tvingade mig att fortsätta. Jag ville ta mig an uppgiften lika seriöst som jag gjorde med mina ”egna” projekt. Så jag jobbade hårt med manuset. Satt och gjorde mind maps när jag körde fast. Vände och vred på formuleringar innan jag var nöjd med dem. Att det var för ”bara” dem och inte för en stor publik tyckte jag inte spelade någon roll. De accepterar ju att jag lägger så mycket tid på skrivandet och det här var lite mitt sätt att visa min tacksamhet över det.

Efter att vi var klara gjorde jag dessutom ett par redigeringsvändor – precis som jag gör annars också, men sedan blev det liggande. Jag hade ju liksom fått min belöning, barn som skrattat och varit glada över något jag hade skapat för dem.

Så för en tid sedan kom manuset på tal igen. Och vad som började som något jag sade halvt på skämt ledde till att någon ville läsa manuset. Och det i sin tur ledde till något som jag inte hade tänkt mig från början.

En kaninhistoria ska bli bok på riktigt. En illustrerad kapitelbok. Det är så himla kul! Jag är så glad. Nu ska Kaninen, och ekorren Kevin Montenegro få träffa nya barn. Jag hoppas att andra barn kommer gilla den så som mina egna (och mina testläsares kanske ska tilläggas) gjorde. Att andra föräldrar också får höra fniss och förskräckelse och fniss igen i en härlig blandning.

Datum är inte spikat än, men under 2017 blir det. Hösten någon gång.

Och jag kan liksom inte sluta le.

 

Du vet hur det är.

En skrivartävling utannonseras. Du letar i byrålådan eller skriver något nytt. Du är obegripligt välorganiserad och skickar in i god tid, eller så är du jag och slänger in det med sekunder till godo. Du drar ett djupt andetag och försöker att inte låtsas om paniken över att ha skickat ut din lilla försvarslösa text i världen. Sedan väntar du. Och väntar. Och väntar lite till.
För så är det. Ingen jury i världen kan bedöma texter så snabbt som du skulle vilja (genast!). Inte ens om de läste och bedömde dygnet runt. Inte om de ska göra ett bra jobb.

Men härom veckan fick jag och Maria ett mail. Det var från Club Cosmos, som anordnat en novelltävling med deadline 1 december 2016. En tävling där vi deltar med varsitt bidrag. En tävling som ur deltagarsynvinkel är i det närmaste perfekt. De har haft ett system där titlarna på de insända novellerna omedelbart synts på hemsidan, så att jag man slipper noja över om novellen kommit fram eller inte. De har en rad på hemsidan om när de hoppas vara färdiga med bedömningen.
Och nu kom alltså en mer detaljerad uppdatering, med anledning av att ”novelltävlingar ofta ser ut som svarta hål utifrån – noveller försvinner in i dem och sedan är allt mörkt och tyst….”. De har läst och ska nu ta itu med själva bedömningen. De hoppas vara klara i början av februari.

Och jag är så glad. Inte bara för att de är ovanligt snabba, men för att de hörde av sig. Jag vet att de finns där, att de läst min novell, att de knogar på. Och eftersom jag vet det, så skulle jag ha mycket lättare att stå ut även om det visade sig ta längre tid än så.

Fast just det behöver du ju inte berätta för dem.

På vår skrivlunch förra veckan sammanfattade vi hur skrivaråret varit för oss var och en och vilka tankar vi har för skrivandet 2017. För min egen del är jag nöjd med vissa skrivarperioder även om jag hade önskat mer skrivande i andra. Men att ha varit med den här ambitiösa gruppen det här året har betytt väldigt mycket för mitt skrivande. 2017 kan bli ett intressant år.

Vi pratade också bloggstatistik, vårt syfte med att skriva här och eventuella förändringar. Vi kom även in på ett par spännande idéer, kanske mer om det framöver.

Slutligen tackade vi varandra för hur värdefull gruppen är för vårt skrivande.

I lördags hälsade jag och min familj på Thomas vid hans bord på Östergötlands bokmässa. Jag missade tyvärr Maria precis men det var en bra mässa med roligheter för både oss och barnen. Och jag fixade några julklappar, bland annat en signerad bok av Ingelin Angerborn till min dotter.

Förra veckan var intensiv och innehöll utöver det vanliga även två kalas för min dotter, släktbesök, biopremiär (Arrival) och lite annat. Men det blev en hel del som hade med skrivande att göra så det gjorde veckan extra bra!

Det går upp och ner med skrivtiden. Jag hade en period nyss då jag skrev ganska mycket på kvällarna och färdigställde en ny version av mitt manus som jag fick iväg till mina trogna testläsare. Den senaste veckan har däremot kännetecknats av hostnätter, vabb och i princip inget skrivande alls.

Nu hoppas jag kunna ta nya tag och har lämpligt nog två inspirationstillfällen att se fram emot i nästa vecka. Dels ska vi ha terminens sista skrivlunch, summera skrivåret som gått och blicka framåt. Dels är det dags för Östergötlands bokmässa med tema Framtidens berättande. Mycket intressant program (även om jag har begränsade möjligheter att gå på seminarier med treåring som sällskap) och spännande utställare – inte minst Thomas i Undrentides monter 🙂

Hoppas jag inte jinxar det nu bara …