Du vet hur det är.

En skrivartävling utannonseras. Du letar i byrålådan eller skriver något nytt. Du är obegripligt välorganiserad och skickar in i god tid, eller så är du jag och slänger in det med sekunder till godo. Du drar ett djupt andetag och försöker att inte låtsas om paniken över att ha skickat ut din lilla försvarslösa text i världen. Sedan väntar du. Och väntar. Och väntar lite till.
För så är det. Ingen jury i världen kan bedöma texter så snabbt som du skulle vilja (genast!). Inte ens om de läste och bedömde dygnet runt. Inte om de ska göra ett bra jobb.

Men härom veckan fick jag och Maria ett mail. Det var från Club Cosmos, som anordnat en novelltävling med deadline 1 december 2016. En tävling där vi deltar med varsitt bidrag. En tävling som ur deltagarsynvinkel är i det närmaste perfekt. De har haft ett system där titlarna på de insända novellerna omedelbart synts på hemsidan, så att jag man slipper noja över om novellen kommit fram eller inte. De har en rad på hemsidan om när de hoppas vara färdiga med bedömningen.
Och nu kom alltså en mer detaljerad uppdatering, med anledning av att ”novelltävlingar ofta ser ut som svarta hål utifrån – noveller försvinner in i dem och sedan är allt mörkt och tyst….”. De har läst och ska nu ta itu med själva bedömningen. De hoppas vara klara i början av februari.

Och jag är så glad. Inte bara för att de är ovanligt snabba, men för att de hörde av sig. Jag vet att de finns där, att de läst min novell, att de knogar på. Och eftersom jag vet det, så skulle jag ha mycket lättare att stå ut även om det visade sig ta längre tid än så.

Fast just det behöver du ju inte berätta för dem.