Arkiv

Tag Archives: Ångest

Onsdagar är mina skrivdagar. På pappret. Det är ju bra kan man tycka då det är på papper man skriver. Eller inte jag då. Jag skriver oftast i datorn. Så att det dyker upp på skärmen. Men ni fattar.

Men i verkligheten, den som bor därutanför fönstret, är det ganska många onsdagar som jag inte skriver. Inte på mina egna skrivprojekt i alla fall. Det har blivit väldigt många ”jobbonsdagar” på sistone. En hel del jobbsöndagar också om jag ska vara helt ärlig.

Men inte den här onsdagen.

Fast jag ska inte skriva heller.

Jag ska göra något läskigt.

Sånt som skrämmer mig alldeles fullständigt.

Nej jag ska inte gå till tandläkaren. Men lite åt det hållet i skräcknivå.

Vad?

Det vet jag inte om jag vågar berätta. Kanske sen… Om det blir något av det.

Annonser

Du vet hur det är.

En skrivartävling utannonseras. Du letar i byrålådan eller skriver något nytt. Du är obegripligt välorganiserad och skickar in i god tid, eller så är du jag och slänger in det med sekunder till godo. Du drar ett djupt andetag och försöker att inte låtsas om paniken över att ha skickat ut din lilla försvarslösa text i världen. Sedan väntar du. Och väntar. Och väntar lite till.
För så är det. Ingen jury i världen kan bedöma texter så snabbt som du skulle vilja (genast!). Inte ens om de läste och bedömde dygnet runt. Inte om de ska göra ett bra jobb.

Men härom veckan fick jag och Maria ett mail. Det var från Club Cosmos, som anordnat en novelltävling med deadline 1 december 2016. En tävling där vi deltar med varsitt bidrag. En tävling som ur deltagarsynvinkel är i det närmaste perfekt. De har haft ett system där titlarna på de insända novellerna omedelbart synts på hemsidan, så att jag man slipper noja över om novellen kommit fram eller inte. De har en rad på hemsidan om när de hoppas vara färdiga med bedömningen.
Och nu kom alltså en mer detaljerad uppdatering, med anledning av att ”novelltävlingar ofta ser ut som svarta hål utifrån – noveller försvinner in i dem och sedan är allt mörkt och tyst….”. De har läst och ska nu ta itu med själva bedömningen. De hoppas vara klara i början av februari.

Och jag är så glad. Inte bara för att de är ovanligt snabba, men för att de hörde av sig. Jag vet att de finns där, att de läst min novell, att de knogar på. Och eftersom jag vet det, så skulle jag ha mycket lättare att stå ut även om det visade sig ta längre tid än så.

Fast just det behöver du ju inte berätta för dem.

Helt klart är det svåraste som finns när det gäller skrivande att skriva slutet. Alltså inte själva slutscenen/erna utan det som är själva händelseförloppet som leder till detta. I alla fall tycker jag det.

När jag skrev Incidenten fick jag någon form av block ungefär där. Sara slog upp den här godbiten och visade:

20131220-104842.jpg

Samma sak nu. Sitter med ett manus, har kommit till partiet som skall leda fram till det absoluta slutet. Sitter och våndas. Skrev en del på morgonen igår (söndag) och skulle sedan fortsätta resten av dagen. Det tog väl fram till tio, halvelva innan jag kom igång igen. På kvällen alltså. Hittade ursäkter, gjorde ingenting, vände och vred på strukturen, våndades hela förbaskade dagen.

Och sedan när man producerat ytterligare ett kapitel – ett långt dessutom – så kommer tvivlen. Det här kommer ingen orka läsa. Fan vad kasst. Det går inte att få ihop det här på ett trovärdigt sätt. Egentligen funkar inte storyn överhuvudtaget. Usch, det är nog lika bra att jag lägger ner det här projektet. Borde börja på något annat istället. Eller bara lägga ner hela skrivandet som grej.

Så ungefär.

Fördelen den här gången är att jag vet att jag tog mig igenom det förra gången. Och att det blev helt ok.

Fast det var ju då det… Den här gången kanske det är dåligt på riktigt…

Idag kanske jag slipper skriva. Måste skriva blogginlägg. Och städa. Det måste jag säkert!