arkiv

Maria

”Och de har hatat oss ända sedan de kom.” ”Och ända sedan de kom har de hatat oss.”

Se där ett exempel på hur jag kan vända och vrida på formuleringar när jag bearbetar en novell.

Hur noga är ni med den sortens språkliga finjusteringar när ni redigerar?

För snart två år sedan fick jag en novell publicerad i Brev från Cosmos, en novelltidskrift som ges ut av Sveriges äldsta ännu aktiva science fiction-förening. Från början var min text ett bidrag till en av deras tävlingar – den hamnade inte på prispallen men de ville ändå ha med den i tidskriften lite längre fram.

Uppmuntrad av detta skickade jag våren 2019 in ytterligare en novell. Då passade den inte in i det kommande numret, men nu passar den desto bättre eftersom temat för det nyss utkomna numret är Marsresor. Min novell ”Multiplanetära” handlar just om en resa till Mars, men också om uppbrott och svåra val.

Jag är mycket glad och hedrad över att få vara med i det här sammanhanget igen. Hoppas att du vill läsa min novell. Du kan ladda ner Brev från Cosmos gratis här som epub eller pdf.

Det cirkulerar ovanligt många listor i mina sociala flöden just nu. De tio bästa filmerna du har sett. Tio artister du sett live (fast en är fejk, gissa vilken).

I alla fall har jag börjat fundera på vilka som har varit mina största läsupplevelser. Alltså inte nödvändigtvis de bästa böckerna jag har läst (även om flera av dem även är det) utan de gånger då jag har blivit helt uppslukad av en bok.

Så här kommer nu en lista, i kronologisk ordning. Jag kallar den ”Tio stora läsupplevelser” och inte ”Mitt livs tio största läsupplevelser” – för jag hoppas att jag i framtiden ska stöta på ytterligare böcker som drabbar mig lika hårt.

Bokomslag Emil i LönnebergaBöckerna om Emil i Lönneberga, Astrid Lindgren

När jag var fyra år hade jag vad mina föräldrar kallade ”Emilfeber”. Om och om igen ville jag höra berättelserna om Emil i Lönneberga. Till slut läste föräldrarna in dem på kassettband och jag satt tålmodigt och lyssnade och följde med i böckerna. När jag i vuxen ålder läser om dem för mitt eget barn uppskattar jag fortfarande humorn och folklivsskildringen – och inser att jag kan vissa stycken utantill.

Grekisk mytologi, Michael Gibson

Efter julkalendern Stjärnhuset, som sändes 1981, blev jag fascinerad av den grekiska mytologin. Lyckan var stor då jag fick en rikt illustrerad bok med de gamla gudasagorna. De har satt sig på ett djupt plan – i mitt skrivande i dag återkommer jag ofta till mytologiska motiv.

Sagan om ringen, J.R.R. Tolkien

Jag var tio år när jag upptäckte och sträckläste Sagan om ringen-böckerna och blev förtrollad av den värld som öppnade sig. I dag kan jag se en del brister, men i mitt hjärta lever samtidigt de starka bilder som framträdde i mitt huvud då.

Tage Danielssons paket

Det var någon gång på högstadiet som jag för första gången plockade ner Tage Danielssons paket ur mina föräldrars bokhylla. Bok, Sagor för barn över 18 år, Grallimatik … Att man kunde leka med språk och idéer på det sättet! Jag utvecklade en djup beundran som följt mig genom livet. En av mina stoltaste stunder var när jag många år senare fick stipendium från Tage Danielssons Vänner, för mina insatser som manus- och sångtextförfattare i Linköpings Studentspex.

Bokomslag Pride and PrejudicePride and Prejudice, Jane Austen

Pride and Prejudice läste jag för första gången på gymnasiet och sedan dess har jag läst om den många gånger. Kärlekshistorien är fin, men det är främst hur Jane Austen skildrar karaktärerna och deras liv som gör att jag återvänder till den. (Och till BBC:s miniserie, som är en av de mest lyckade filmatiseringar av ett litterärt verk jag känner till.)

Storm och C-dur, Tomas Tranströmer

I slutet av gymnasiet fick vi läsa ett par dikter av Tomas Tranströmer på en svensklektion – Storm och C-dur. Vilka underbara bilder han målade med sina ord! Jag letade upp och läste fler dikter. Så glad att han hann få Nobelpriset i litteratur.

De små tingens gud, Arundhati Roy

Också en ingång till en annan värld, full av färger, lukter och smaker. Tycker mycket om Arundhati Roys sätt att berätta historien och hur hon på något sätt, trots allt det sorgliga, åstadkommer någon form av lyckligt slut.

Häxkonster, Terry Pratchett

Pocketutgåvan av Häxkonster var mitt första möte med Terry Pratchetts författarskap. Jag var såld och har sedermera läst nästan alla hans böcker. Häxkonster är kanske inte den allra bästa (och jag läser honom hellre på engelska nu), men den har en särskild hedersplats eftersom det var den som förde mig in i Skivvärlden.

Bokomslag Doll's HouseThe Sandman: Doll’s House, Neil Gaiman

Jag fick Neil Gaimans grafiska roman Doll’s House i födelsedagspresent när jag fyllde 21 eller 22, minns inte vilket. I alla fall var jag sjuk och tillbringade dagen i sängen med att sträckläsa den. Det var en surrealistisk och svårslagen helhetsupplevelse att lätt febrig träda in i Sandmans universum, för en som dittills förknippat serier med Bamse, Kalle Anka och Fantomen. Neil Gaiman är sedan dess en av mina favoritförfattare.

Låt den rätte komma in, John Ajvide Lindqvist

Jag minns att jag läste en förhandsnotis om Låt den rätte komma in och tänkte ”det här skulle kunna vara en fantastisk bok, men den är nog inte som jag hoppas, för den sortens böcker ges inte ut i Sverige”. Så kom den och överträffade alla mina förväntningar. Djupt skrämmande och djupt mänsklig och med ett av de bästa slut jag vet.

Jag läser listan och funderar på vad det är som har fängslat mig. Finns det några gemensamma nämnare? Känslan av att en helt ny värld öppnar sig är återkommande. Berättar- och språkglädje också. Humor dyker upp på flera ställen. Och myter.

På en ledarskapskurs jag gick i höstas fick jag lära mig att de egenskaper man beundrar mest hos andra, också är egenskaper man själv har. Det är ju en uppmuntrande tanke, att jag skulle kunna ha något litet element av ovanstående i de texter jag skriver. I alla fall ett mål att sträva mot.

I går hade vi årets första skrivgruppslunch. Förutom våra vanliga bekännelser (”det här har jag gjort sedan sist på skrivfronten”) och föresatser (”det här planerar jag under den kommande månaden”) diskuterade vi datum för vårens träffar – och så delade vi ut våra vandringspriser Stora och Lilla korgen*.

Jag fick båda igen. Kanske borde jag vara nedslagen, men det är jag inte. De visar ju att jag har försökt, att jag har gjort något, även om 2019 inte var något jättebra år skrivmässigt. Plus att de är snygga att titta på.

Förra gången jag förärades båda korgarna, för två år sedan, fick jag dessutom två positiva besked om publiceringar ganska snart efteråt. Så vem vet vad som händer framöver?

* Stora korgen får den som har fått flest refuseringsbrev från förlag eller agenter under året och Lilla korgen går till den som har skickat in flest bidrag till skrivtävlingar där resultat meddelats under året och bidraget inte fått vare sig pris eller hedersomnämnande.

De senaste åren har jag haft ambitionen att skriva en halvtimme varje kväll. Ett tag gick det riktigt bra, men jag har glidit längre och längre ifrån den målbilden. Huvudorsaken är att det helt enkelt funnits mindre tillgänglig tid med ett barn som nu är äldre och lägger sig senare på kvällarna samtidigt som hon fortfarande vill ha min uppmärksamhet när hon är vaken.

Vid vår senaste skrivlunch för en vecka sedan pratade jag med de andra om behovet av att hitta en struktur för skrivandet igen. Det jag kom fram till som kändes realistiskt var att vika en kväll i veckan åt skrivande. Den kvällen ser jag till att inte hänga tvätt, plocka ur diskmaskinen, betala räkningar eller annat som jag roar mig med i vanliga fall – jag sätter mig bara och skriver i en halvtimme.

Det kan ju låta som ett misslyckande att gå från en halvtimme om dagen till en i veckan, men för mig var det en befrielse. I stället för att nästan varje kväll känna dåligt samvete över att det inte blev något skrivet (eller i alla fall inte tillräckligt) har jag den senaste veckan gått och längtat efter min skrivkväll och när den inföll i går kom jag en bit på vägen med min nya novell. Det kändes jätteroligt och jag ser fram emot nästa tillfälle.

Och skulle det uppenbara sig mer tid innan dess är det ju bara en bonus.

Sedan jag skrev något här sist har jag fortsatt jobba med mina noveller under de små stunder som finns till förfogande. Ett par texter är ivägskickade och jag väntar på besked om de kommer att publiceras. Väntan är alltid en smula jobbig, samtidigt som jag har den största respekt och förståelse för att det tar tid att få svar från ideellt engagerade människor och små kämpande förlag.

Ibland är det för övrigt bättre att det får ta lite tid. För drygt tio år sedan deltog jag i en tävling där man skulle skriva en berättelse med högst 55 ord. Jag fick snabbt svar att mitt bidrag inte fick vara med för att det saknade handling. Några dagar senare kom dock ett nytt mejl där de bad om ursäkt, jag fick visst vara med. Sedan fick min historia Äpplen hedersomnämnande i tävlingen.

Har den en handling? Döm själva.

Äpplen

Dignande från kunskapens träd. I strupen på en skendöd prinsessa. Som måltavla på en älskad sons huvud.

En konungs gyllene trofé. Ett gäckande pris uppe på ett berg av glas.

Vid sidan av slagfältet väntar de i tysta klungor. Bidar sin tid.

Bara ett äpple. Det är vad de vill att vi ska tro.

Vid den senaste skrivlunchen fick jag respons på en av de noveller jag arbetar med just nu. (Jag har fyra på gång: två påbörjade, en som jag skrivit klart första versionen av och så den här som jag hade skickat till skrivgruppen för kommentarer.)

Responsen var rätt samstämmig. En bra och stämningsfull början som väckte deras nyfikenhet, men sedan förstod de inte vad som hände – och så var det plötsligt slut.

En av de saker jag funderade på när jag skickade iväg den var faktiskt om det var begripligt vad det var som försiggick, så det kom inte som en total överraskning att det inte var det. Det är alltid värdefullt att få andras ögon på texten och som Stephen King påpekar: när flera testläsare har samma invändning är det bara att återvända till tangentbordet.

Så nu funderar jag på vad jag ska fördjupa och förtydliga. Det blir i alla fall en ny scen, tror jag, kanske två. Eller så bygger jag ut en befintlig. Jag får testa.

Jag vet att vissa inte gillar att redigera sina texter, men jag tycker det är roligt.☺️

Det är ett tag sedan jag skrev här på bloggen sist. Jag har flyttat och håller på att försöka hitta tillbaka till skrivrutinerna. Det är ju den där lilla detaljen jul snart också.

Hur som helst hade jag redan innan flyttkarusellen drog i gång fattat ett beslut: att inte försöka skriva någon ny roman på ett tag. Den sortens tid finns helt enkelt inte just nu. Jag har börjat ett par gånger under de senaste (småbarns)åren, bara för att bli frustrerad när sjukdom eller annat har lett till ett långt uppehåll och jag har tappat berättelsen.

Så nu satsar jag på att skriva noveller, något som jag också tycker mycket om, och känner lite släktskap (utan några jämförelser i övrigt) med novellmästarinnan och Nobelpristagaren Alice Munro. Så här har hon sagt om hur hon började skriva noveller:

But when I was younger, it was simply a matter of expediency. I had small children, I didn’t have any help. Some of this was before the days of automatic washing machines, if you can actually believe it. There was no way I could get that kind of time. I couldn’t look ahead and say, this is going to take me a year, because I thought every moment something might happen that would take all time away from me. So I wrote in bits and pieces with a limited time expectation.

Hittills i höst har jag skrivit en saga till Sofi Poulsens nya novelltävling Tusen och en natt (den är skickad till resten av Sällsamt för respons), jag håller på med ytterligare en novell och har idéer till fler. Skulle jag behöva göra ett uppehåll av någon anledning (hej vabruari), behöver jag inte tappa så mycket. Det känns bra.