Arkiv

Maria

Nu är det gjort. I går skickade jag mitt romanmanus till några utvalda förlag. Jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid att det numera är comme il faut att skicka till flera förlag samtidigt, men det snabbar onekligen upp processen.

En annan sak som jag inte riktigt har vant mig vid är att i princip alla vill ha manuset digitalt. Det är några år sedan jag sist höll på och skickade in och då skrev jag ut manuset, stoppade det i ett stort vadderat kuvert och åkte med det till brevlådan där det landade med en oåterkallelig duns. En av de första gångerna fick jag faktiskt en kompis att följa med för att bevittna och intyga att jag verkligen lade det just i brevlådan och inte slängde det i en papperskorg i ett anfall av tillfällig sinnesförvirring.

Det är mer praktiskt nu (man får till och med en bekräftelse på att förlaget tagit emot manuset), men lite saknar jag den där dunsen. När jag hörde den var det liksom på riktigt.

Hur som helst är det skönt att ha fått iväg romanen. Jag har spurtat på slutet för att hinna färdigt före semestern. Nu ska jag pusta ut och kanske skriva en novell. Jag har en idé till Skrivas stora sommartävling som jag skulle vilja utforska.

Trevlig sommar! Och om det är någon annan som håller på med inskick, med eller utan dunsar – lycka till!

ThomasÅrnfelt_smallSom med alla platser man bor på så vill man ju ändra något efter x antal år. Så ock med Sällsamt. Fast precis som man med åren insett med husfixning så är det dumt att starta upp alltför stora projekt som man inte orkar genomföra hela vägen så valde vi att göra en begränsad insats.

Därför gjorde vi bara om delen om gruppen och oss. För att göra det lite skojigare bestämde vi oss för att presentera varandra istället för oss själva – i förhoppningen att texten då kanske säger lite om både den som den beskriver och den som skrivit den.  Eller i alla fall att det är lite mindre hemskt att beskriva någon annan än sig själv…

Resultatet blev så här: Vi och vår blogg

Ganska fint tycker jag i alla fall. Vad tycker ni?

Det har inte blivit så mycket bloggat på sistone. Det betyder dock inte att det inte har hänt något på skrivfronten.

Jag skrev på mitt nya projekt (se inlägget En fördel med att inte vara etablerad är att man kan göra som man vill) fram till slutet av mars. Då hade jag fått ihop drygt 10 000 ord och bestämde mig för att ta paus för att göra sista redigeringen av det andra manuset innan tankarna på det sjönk undan alltför mycket. Den slutredigeringen är vad jag huvudsakligen har ägnat mig åt under april, med lite avbrott för påskfirande och annat. Jag har även skickat in bidrag till Fantastikportalens novelltävling (deadline 30 april, så skynda er om ni tänker vara med).

Och så filar vi i gruppen på nya texter till Vi och vår blogg som nog kan dyka upp här snart.

För några veckor sedan var Lilla på barnkalas och jag passade på att göra något som jag inte hade gjort på länge: skriva i nästan en timme på dagtid. Och vilken skillnad! Jag hade nästan glömt hur mycket lättare det är att skriva när det inte är det sista man gör på kvällen, trött i huvudet efter att ha jobbat och hämtat på förskola och lekt och lagat middag och nattat och hängt tvätt och diskat och plockat och … ja, ni vet. Det alldeles underbara men aningen utmattande livet med småbarn.

Egentligen är jag ju morgonmänniska och har min bästa skrivtid under morgonen och förmiddagen. Att jag alls lyckas skriva på kvällarna är lite av en arbetsseger. Jag är glad att det funkar så bra som det gör, men det där tidiga eftermiddagspasset gav mersmak. Jag tror jag ska ha som långsiktigt mål att få till lite mer dagskrivande, någon gång ibland i alla fall.

Vilken tid på dygnet funkar det bäst för er att skriva? Och i hur stor utsträckning har ni möjlighet att välja?

Jag hade bestämt mig. Så snart jag fått in alla kommentarer från testläsarna skulle jag ta tag i slutredigeringen av romanmanuset.

Men så låg jag en kväll bredvid min dotter och väntade på att hon skulle somna. Jag tänkte på en bokidé som jag haft ett bra tag och plötsligt hittade jag en röst till den. När dottern hade somnat steg jag upp och började skriva och sedan har jag jobbat med det manuset i stort sett varje kväll. Som jag brukar upptäcker jag historien medan jag skriver den och det gör det spännande att sätta sig framför datorn.

Så det blev alltså ett sidospår ett tag och det är okej. Jag får göra som jag vill.

För några månader sedan skrev Thomas ett gästinlägg på Debutantbloggen (som han var med och drev under 2015) med rubriken Post debut stress disorder. Det handlar bland annat om att när man väl har gett ut sin första roman får man en annan press på sig. Man bör ganska snabbt få ur sig något nytt, helst i linje med det första. Håll dig till din nisch, ett tag i alla fall, råder han debutanten.

Det är ett klokt råd. Men rätt skönt att som oetablerad kunna strunta i det och använda den lilla skrivtid jag har till att bara bekymmerslöst beta där gräset verkar grönast.

Nu skriver jag alltså på mitt nya projekt så länge det känns kul – förhoppningsvis bär det hela vägen till ett första utkast. Sedan åter till slutredigeringen. (För en del i detta är att jag vet att jag både vill och har kapacitet att avsluta saker. Annars skulle jag kanske ålägga mig större disciplin.)

I dag har vi haft årets första skrivgruppslunch. Den inleddes med att jag fick kommentarer på senaste versionen av mitt manus. Övergripande positivt, med en del detaljer att fundera på. Avslutningsvis tittade Thomas allvarligt på mig och sade något i stil med att ”du kan också strunta i allt vi har sagt om du vill, det är tillräckligt bra för att ges ut som det är”. Det var förstås roligt att höra, men en sista redigeringsrunda ska det bli i alla fall.

Sedan gick vi över till att fastställa vilka som skulle få vandringspriserna Stora korgen (för flest mottagna refuseringar under året) respektive Lilla korgen (för flest inskickade bidrag till skrivtävlingar som varken vunnit eller fått hedersomnämnande). När det gällde Stora korgen utklassade Thomas oss alla med fler än tio refuseringar och negativa svar från internationella agenter –  ingen annan hade ens fått iväg något till förlag under 2016. Lilla korgen landade hos mig igen efter en smått pinsamt liten insats – ett bidrag till en av Tidningen Skrivas novelltävlingar under året. Citerar Thomas igen: ”Du får den för att du har varit halvslö när alla andra har varit helslöa.”

(Fast jag kunde faktiskt ha haft två inteckningar i Lilla korgen om jag inte hade vunnit den där Catahyatävlingen. Vilket ytterligare stärker tesen om kopplingen mellan korgvinst och skrivframgång. I Thomas fall är den ju uppenbar eftersom han är den enda av oss som är publicerad med en egen roman. Man måste våga för att vinna.)

Thomas tog med sig Lilla korgen för att fixa ny plakett till den och till Stora. På nästa skrivgruppslunch ska Sara L få äran att dela ut dem på riktigt (eftersom hon är den som hittills varit längst ifrån att vinna – men i år är hon på gång). Vad jag förstår är hon i full färd med att prova ut galaklänningar 🙂

Stora korgen

Stora korgen

På vår skrivlunch förra veckan sammanfattade vi hur skrivaråret varit för oss var och en och vilka tankar vi har för skrivandet 2017. För min egen del är jag nöjd med vissa skrivarperioder även om jag hade önskat mer skrivande i andra. Men att ha varit med den här ambitiösa gruppen det här året har betytt väldigt mycket för mitt skrivande. 2017 kan bli ett intressant år.

Vi pratade också bloggstatistik, vårt syfte med att skriva här och eventuella förändringar. Vi kom även in på ett par spännande idéer, kanske mer om det framöver.

Slutligen tackade vi varandra för hur värdefull gruppen är för vårt skrivande.

I lördags hälsade jag och min familj på Thomas vid hans bord på Östergötlands bokmässa. Jag missade tyvärr Maria precis men det var en bra mässa med roligheter för både oss och barnen. Och jag fixade några julklappar, bland annat en signerad bok av Ingelin Angerborn till min dotter.

Förra veckan var intensiv och innehöll utöver det vanliga även två kalas för min dotter, släktbesök, biopremiär (Arrival) och lite annat. Men det blev en hel del som hade med skrivande att göra så det gjorde veckan extra bra!