Archive

Maria

För några veckor sedan var Lilla på barnkalas och jag passade på att göra något som jag inte hade gjort på länge: skriva i nästan en timme på dagtid. Och vilken skillnad! Jag hade nästan glömt hur mycket lättare det är att skriva när det inte är det sista man gör på kvällen, trött i huvudet efter att ha jobbat och hämtat på förskola och lekt och lagat middag och nattat och hängt tvätt och diskat och plockat och … ja, ni vet. Det alldeles underbara men aningen utmattande livet med småbarn.

Egentligen är jag ju morgonmänniska och har min bästa skrivtid under morgonen och förmiddagen. Att jag alls lyckas skriva på kvällarna är lite av en arbetsseger. Jag är glad att det funkar så bra som det gör, men det där tidiga eftermiddagspasset gav mersmak. Jag tror jag ska ha som långsiktigt mål att få till lite mer dagskrivande, någon gång ibland i alla fall.

Vilken tid på dygnet funkar det bäst för er att skriva? Och i hur stor utsträckning har ni möjlighet att välja?

Jag hade bestämt mig. Så snart jag fått in alla kommentarer från testläsarna skulle jag ta tag i slutredigeringen av Vadetmanuset.

Men så låg jag en kväll bredvid min dotter och väntade på att hon skulle somna. Jag tänkte på en bokidé som jag haft ett bra tag och plötsligt hittade jag en röst till den. När dottern hade somnat steg jag upp och började skriva och sedan har jag jobbat med det manuset i stort sett varje kväll. Som jag brukar upptäcker jag historien medan jag skriver den och det gör det spännande att sätta sig framför datorn.

Så det blev alltså ett sidospår ett tag och det är okej. Jag får göra som jag vill.

För några månader sedan skrev Thomas ett gästinlägg på Debutantbloggen (som han var med och drev under 2015) med rubriken Post debut stress disorder. Det handlar bland annat om att när man väl har gett ut sin första roman får man en annan press på sig. Man bör ganska snabbt få ur sig något nytt, helst i linje med det första. Håll dig till din nisch, ett tag i alla fall, råder han debutanten.

Det är ett klokt råd. Men rätt skönt att som oetablerad kunna strunta i det och använda den lilla skrivtid jag har till att bara bekymmerslöst beta där gräset verkar grönast.

Nu skriver jag alltså på mitt nya projekt så länge det känns kul – förhoppningsvis bär det hela vägen till ett första utkast. Sedan åter till slutredigeringen. (För en del i detta är att jag vet att jag både vill och har kapacitet att avsluta saker. Annars skulle jag kanske ålägga mig större disciplin.)

I dag har vi haft årets första skrivgruppslunch. Den inleddes med att jag fick kommentarer på senaste versionen av mitt manus Vadet. Övergripande positivt, med en del detaljer att fundera på. Avslutningsvis tittade Thomas allvarligt på mig och sade något i stil med att ”du kan också strunta i allt vi har sagt om du vill, det är tillräckligt bra för att ges ut som det är”. Det var förstås roligt att höra, men en sista redigeringsrunda ska det bli i alla fall.

Sedan gick vi över till att fastställa vilka som skulle få vandringspriserna Stora korgen (för flest mottagna refuseringar under året) respektive Lilla korgen (för flest inskickade bidrag till skrivtävlingar som varken vunnit eller fått hedersomnämnande). När det gällde Stora korgen utklassade Thomas oss alla med fler än tio refuseringar och negativa svar från internationella agenter –  ingen annan hade ens fått iväg något till förlag under 2016. Lilla korgen landade hos mig igen efter en smått pinsamt liten insats – ett bidrag till en av Tidningen Skrivas novelltävlingar under året. Citerar Thomas igen: ”Du får den för att du har varit halvslö när alla andra har varit helslöa.”

(Fast jag kunde faktiskt ha haft två inteckningar i Lilla korgen om jag inte hade vunnit den där Catahyatävlingen. Vilket ytterligare stärker tesen om kopplingen mellan korgvinst och skrivframgång. I Thomas fall är den ju uppenbar eftersom han är den enda av oss som är publicerad med en egen roman. Man måste våga för att vinna.)

Thomas tog med sig Lilla korgen för att fixa ny plakett till den och till Stora. På nästa skrivgruppslunch ska Sara L få äran att dela ut dem på riktigt (eftersom hon är den som hittills varit längst ifrån att vinna – men i år är hon på gång). Vad jag förstår är hon i full färd med att prova ut galaklänningar 🙂

Stora korgen

Stora korgen

På vår skrivlunch förra veckan sammanfattade vi hur skrivaråret varit för oss var och en och vilka tankar vi har för skrivandet 2017. För min egen del är jag nöjd med vissa skrivarperioder även om jag hade önskat mer skrivande i andra. Men att ha varit med den här ambitiösa gruppen det här året har betytt väldigt mycket för mitt skrivande. 2017 kan bli ett intressant år.

Vi pratade också bloggstatistik, vårt syfte med att skriva här och eventuella förändringar. Vi kom även in på ett par spännande idéer, kanske mer om det framöver.

Slutligen tackade vi varandra för hur värdefull gruppen är för vårt skrivande.

I lördags hälsade jag och min familj på Thomas vid hans bord på Östergötlands bokmässa. Jag missade tyvärr Maria precis men det var en bra mässa med roligheter för både oss och barnen. Och jag fixade några julklappar, bland annat en signerad bok av Ingelin Angerborn till min dotter.

Förra veckan var intensiv och innehöll utöver det vanliga även två kalas för min dotter, släktbesök, biopremiär (Arrival) och lite annat. Men det blev en hel del som hade med skrivande att göra så det gjorde veckan extra bra!

Det går upp och ner med skrivtiden. Jag hade en period nyss då jag skrev ganska mycket på kvällarna och färdigställde en ny version av mitt manus som jag fick iväg till mina trogna testläsare. Den senaste veckan har däremot kännetecknats av hostnätter, vabb och i princip inget skrivande alls.

Nu hoppas jag kunna ta nya tag och har lämpligt nog två inspirationstillfällen att se fram emot i nästa vecka. Dels ska vi ha terminens sista skrivlunch, summera skrivåret som gått och blicka framåt. Dels är det dags för Östergötlands bokmässa med tema Framtidens berättande. Mycket intressant program (även om jag har begränsade möjligheter att gå på seminarier med treåring som sällskap) och spännande utställare – inte minst Thomas i Undrentides monter 🙂

Hoppas jag inte jinxar det nu bara …

För ungefär ett år sedan skickade jag in ett bidrag till tävlingen Sagoseptember. Tiden gick och jag hade nästan glömt bort det – men plötsligt dök det upp ett mejl från Catahya med besked om att jag vunnit i diktkategorin!

Juryns motivering:

”En tät dikt som hinner vrida på läsarens förväntningar trots sitt korta format och som ger ett oväntat perspektiv på en klassisk berättelse.”

Roligt! 🙂

Vinnare i sagotävlingen

Jag har tagit paus från redigeringen några kvällar för att i stället skriva en sångtext till nästa års spexuppsättning av Linköpings studentspex. En så kallad finalfinal (för att skilja den från aktfinalerna som avslutar varje akt). Även om det tog lite tid från mitt ”stora” projekt är jag glad att jag gjorde det, för att skriva sångtexter är väldigt roligt! Och så är det en kick att veta att den faktiskt kommer att framföras och nå en publik. (Jag berättar mer om mitt spexskrivande i det här gästinlägget på Debutantbloggen.)

Nu har jag precis skickat iväg version 1 av finalfinalen till arrangören och musikproducenten, så i morgon kväll återgår jag till mitt romanmanus. Om jag inte är alldeles för trött efter första arbetsdagen på nästan sju veckor 🙂