arkiv

Maria

I går hade vi årets första skrivgruppslunch. Förutom våra vanliga bekännelser (”det här har jag gjort sedan sist på skrivfronten”) och föresatser (”det här planerar jag under den kommande månaden”) diskuterade vi datum för vårens träffar – och så delade vi ut våra vandringspriser Stora och Lilla korgen*.

Jag fick båda igen. Kanske borde jag vara nedslagen, men det är jag inte. De visar ju att jag har försökt, att jag har gjort något, även om 2019 inte var något jättebra år skrivmässigt. Plus att de är snygga att titta på.

Förra gången jag förärades båda korgarna, för två år sedan, fick jag dessutom två positiva besked om publiceringar ganska snart efteråt. Så vem vet vad som händer framöver?

* Stora korgen får den som har fått flest refuseringsbrev från förlag eller agenter under året och Lilla korgen går till den som har skickat in flest bidrag till skrivtävlingar där resultat meddelats under året och bidraget inte fått vare sig pris eller hedersomnämnande.

De senaste åren har jag haft ambitionen att skriva en halvtimme varje kväll. Ett tag gick det riktigt bra, men jag har glidit längre och längre ifrån den målbilden. Huvudorsaken är att det helt enkelt funnits mindre tillgänglig tid med ett barn som nu är äldre och lägger sig senare på kvällarna samtidigt som hon fortfarande vill ha min uppmärksamhet när hon är vaken.

Vid vår senaste skrivlunch för en vecka sedan pratade jag med de andra om behovet av att hitta en struktur för skrivandet igen. Det jag kom fram till som kändes realistiskt var att vika en kväll i veckan åt skrivande. Den kvällen ser jag till att inte hänga tvätt, plocka ur diskmaskinen, betala räkningar eller annat som jag roar mig med i vanliga fall – jag sätter mig bara och skriver i en halvtimme.

Det kan ju låta som ett misslyckande att gå från en halvtimme om dagen till en i veckan, men för mig var det en befrielse. I stället för att nästan varje kväll känna dåligt samvete över att det inte blev något skrivet (eller i alla fall inte tillräckligt) har jag den senaste veckan gått och längtat efter min skrivkväll och när den inföll i går kom jag en bit på vägen med min nya novell. Det kändes jätteroligt och jag ser fram emot nästa tillfälle.

Och skulle det uppenbara sig mer tid innan dess är det ju bara en bonus.

Sedan jag skrev något här sist har jag fortsatt jobba med mina noveller under de små stunder som finns till förfogande. Ett par texter är ivägskickade och jag väntar på besked om de kommer att publiceras. Väntan är alltid en smula jobbig, samtidigt som jag har den största respekt och förståelse för att det tar tid att få svar från ideellt engagerade människor och små kämpande förlag.

Ibland är det för övrigt bättre att det får ta lite tid. För drygt tio år sedan deltog jag i en tävling där man skulle skriva en berättelse med högst 55 ord. Jag fick snabbt svar att mitt bidrag inte fick vara med för att det saknade handling. Några dagar senare kom dock ett nytt mejl där de bad om ursäkt, jag fick visst vara med. Sedan fick min historia Äpplen hedersomnämnande i tävlingen.

Har den en handling? Döm själva.

Äpplen

Dignande från kunskapens träd. I strupen på en skendöd prinsessa. Som måltavla på en älskad sons huvud.

En konungs gyllene trofé. Ett gäckande pris uppe på ett berg av glas.

Vid sidan av slagfältet väntar de i tysta klungor. Bidar sin tid.

Bara ett äpple. Det är vad de vill att vi ska tro.

Vid den senaste skrivlunchen fick jag respons på en av de noveller jag arbetar med just nu. (Jag har fyra på gång: två påbörjade, en som jag skrivit klart första versionen av och så den här som jag hade skickat till skrivgruppen för kommentarer.)

Responsen var rätt samstämmig. En bra och stämningsfull början som väckte deras nyfikenhet, men sedan förstod de inte vad som hände – och så var det plötsligt slut.

En av de saker jag funderade på när jag skickade iväg den var faktiskt om det var begripligt vad det var som försiggick, så det kom inte som en total överraskning att det inte var det. Det är alltid värdefullt att få andras ögon på texten och som Stephen King påpekar: när flera testläsare har samma invändning är det bara att återvända till tangentbordet.

Så nu funderar jag på vad jag ska fördjupa och förtydliga. Det blir i alla fall en ny scen, tror jag, kanske två. Eller så bygger jag ut en befintlig. Jag får testa.

Jag vet att vissa inte gillar att redigera sina texter, men jag tycker det är roligt.☺️

Det är ett tag sedan jag skrev här på bloggen sist. Jag har flyttat och håller på att försöka hitta tillbaka till skrivrutinerna. Det är ju den där lilla detaljen jul snart också.

Hur som helst hade jag redan innan flyttkarusellen drog i gång fattat ett beslut: att inte försöka skriva någon ny roman på ett tag. Den sortens tid finns helt enkelt inte just nu. Jag har börjat ett par gånger under de senaste (småbarns)åren, bara för att bli frustrerad när sjukdom eller annat har lett till ett långt uppehåll och jag har tappat berättelsen.

Så nu satsar jag på att skriva noveller, något som jag också tycker mycket om, och känner lite släktskap (utan några jämförelser i övrigt) med novellmästarinnan och Nobelpristagaren Alice Munro. Så här har hon sagt om hur hon började skriva noveller:

But when I was younger, it was simply a matter of expediency. I had small children, I didn’t have any help. Some of this was before the days of automatic washing machines, if you can actually believe it. There was no way I could get that kind of time. I couldn’t look ahead and say, this is going to take me a year, because I thought every moment something might happen that would take all time away from me. So I wrote in bits and pieces with a limited time expectation.

Hittills i höst har jag skrivit en saga till Sofi Poulsens nya novelltävling Tusen och en natt (den är skickad till resten av Sällsamt för respons), jag håller på med ytterligare en novell och har idéer till fler. Skulle jag behöva göra ett uppehåll av någon anledning (hej vabruari), behöver jag inte tappa så mycket. Det känns bra.

Böcker i mässmonter.

H.C. Andersen-antologin i montern på bokmässan.

Nu har vi haft officiellt boksläpp för H.C. Andersen!

Klockan 18 i fredags samlades rätt många av novellförfattarna och lite annat folk i monter A03:52 på bokmässan i Göteborg. Förläggaren Sofi Poulsen delade ut en ros och en tändsticksask (tänk Flickan med svavelstickorna) till var och en av författarna, vi skålade i cider och fick faktiskt signera en och annan bok också. En lätt overklig känsla, att människor jag inte känner vill att jag ska skriva mitt namn i deras böcker.

Det var i första hand för releasen jag var där, men jag fick dessutom möjlighet att gå runt på bokmässan några timmar både fredag och lördag. Jag spanade in spännande montrar (pluspoäng till Novellix som sålde sina noveller i lösvikt à la smågodis – oemotståndligt), lyssnade på direktsändningen av Spanarna i P1, hörde Jonas Hassen Khemiri, Sara Stridsberg och Sara Lövestam prata om sina senaste böcker och tog del av intressanta programpunkter om normkreativ fantastik, egenutgivning (”det enda du absolut inte ska göra själv är läsa korrektur”) och att vara kreativ på beställning (den sistnämnda med Thomas som pratade om sin bok En kaninhistoria tillsammans med illustratören Nicolas Krizan och förläggaren Sofi Poulsen).

John Ajvide Lindqvist och Maria Bohlin på Lärarscenen, ryggarna på några i publiken.

John Ajvide Lindqvist intervjuas av Maria Bohlin på Lärarscenen.

Som avslutning lyckades jag få en av de sista sittplatserna till en mycket bra intervju med John Ajvide Lindqvist där han berättade om sitt skrivande. Han sade många tänkvärda saker, men något jag fastnade för var att hans nuvarande förläggare sagt att det inte alltid är en bra idé att skriva följebrev om man har skrivit något udda (apropå svårigheterna John Ajvide Lindqvist hade med att sälja in sin sedermera hyllade debutroman Låt den rätte komma in till förlag). Och så kändes det lite bra att han liksom jag oftast börjar skriva utan att veta hur det ska sluta. Hela intervjun spelades in av Lärarpodden, så den borde dyka upp där så småningom.

Summering: två fantastiska dagar, även om mässmiljön är lite utmattande med alla ljud och intryck. Och på hemvägen började jag på en ny novell.😊