arkiv

Etikettarkiv: Inte skriva

”Men viktigare är nog att jag inte riktigt vet vad jag skulle göra annars. Utan skrivandet som kreativ ventil. Vad skulle jag göra då? Vem skulle jag vara då? Frågor jag inte vet om jag vill ha svar på…

Men man hade ju önskat att det skulle bli enklare med tiden…”

Det var jag själv som skrev så. 2015 var året. Texten handlade om tvivel på sig själv. Och de har aldrig övergivit mig. Till viss del är det väl bra, för man strävar alltid vidare. Vill alltid bli bättre.

Tills en dag.

Då får man svar på de där frågorna. De som jag inte ville ha svar på.

”Inte mycket”, är nog svaret på samtliga.

Jag har inte skrivit på mer än ett år. Eller är det två? Jag vet inte ens. Jag har gjort annat. Men inte så himla mycket om jag skall vara ärlig. Jag skrev ett manus till efter Sällskapet i Genua. Inte fortsättningen – som jag ”skulle” skriva – utan något annat. Ett manus som jag skickat iväg sent omsider, men inte fått några positiva svar på (än).  Men efter det, när jag skulle ta tag i mitt liv, mitt skrivande, alla saker jag lovat andra som relaterade till skrivande så blev det noll och inget alls av det.

Inget.

Alls.

2020 har varit ett helvetesår för många. Jag har klarat mig fysiskt. Och det borde jag väl vara tacksam över. Men det är inte ett år som går till historien som ett lyckat år i min bok för det. Framförallt inte den första halvan. Och egentligen inte den andra halvan heller, även om det finns ljusglimtar nu som inte fanns innan. Och slutet av 2019 var inget vidare det heller. Trodde jag skulle komma vidare. Ur min nedåtgående spiral, men istället accelererade den. Och ledde rakt ner i den avgrund som början av 2020 blev.

Skrivkramp är ett av mina favoritämnen när jag pratar om skrivande. Jag vet inte varför, men det har liksom blivit så. Inte så att jag har lidit av det. Alltså inte då. Utan snarare för att jag tyckte mig ha besegrat den. Att jag visste hur jag skulle göra för att skriva. Även när jag inte ”kunde”.

För mig har det nämligen alltid handlat om vilja. Jag har kunnat tvinga mig att skriva. Alltså ren smörja – bara för att komma igång – och på så sätt ”värmt upp” och kunnat producera text. Kanske inte alltid bra text, men ändå text som går att jobba vidare med. Tvinga mig för att jag egentligen innerst inne vill. Det där yttre ”vill inte” har bara varit en yta att tränga igenom. Ett yttre glas som ska krossas.

”Vet du inte vad du ska skriva? Skriv det då! Skriv: Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag har faktiskt ingen som helst aning” – Etcetera.

Så har jag alltid löst det. Och försökt hjälpa andra att hantera svårigheten att komma igång.

”Det är lättare att redigera 100 dåliga ord än inga ord alls.”

Också en sanning.

Men de råden, och alla andra, förutsätter en viktig detalj.

Den att man faktiskt vill, innerst inne, i själen, skriva.

Men vad gör man när viljan överger en?

När man inte längre har någon vilja att plocka fram?

När det bara är tomt. Ett svart hål där själen skulle sitta. När orden tar slut.






Det är svårare. Då blir inget gjort. Löften blir svikna. Vänner blir besvikna. Och själv ramlar man.






Jag har gjort några enstaka försök att ta tag i skönlitterära texter. Men de har alltid varit halvhjärtade. Inte för att jag ville. Inte egentligen. Och de fick ingen som helst kontinuitet.

Som de som då och då kikar in på den här bloggen vet har jag inte ens skrivit här i någon omfattning.  

Men gradvis har jag börjat försöka kravla mig upp ur hålet.

Jag har börjat skriva på blogginlägg ett par gånger. Men kastat dem.

Jag har, som tur är, hittat andra sätt att skapa och skriva på – som inte kräver lika stor insats över tid. Och som är helt kravlösa.  Skrivande för spel har varit en av de saker jag faktiskt gjort.

Gradvis har jag närmat mig mer traditionellt skrivande igen. Men jag har tagit omvägen genom sådant jag verkligen inte kan. Försökt skriva lite lyrik. Kanske för att det på något sätt är enklare att skriva sådant som jag vet blir kasst än att försöka skriva något som jag ”borde vara bra på”. Kanske lite så.

Nej, det blir verkligen inte bra. Lite väl emotionellt och inte särskilt stilsäkert. Men ändå en bit text. Av mig. Jag kan bjuda på en – bara för att:.

—-

När glöden falnat

När aska återstår

Aska och förkolnade rester

Delvis men inte helt oigenkännliga rester

Rester av något som en gång var en del av en dröm

När värmen klingar av och kylan sluter sig

Och vinden tar sig in

Sprider askan

Tar bort

Allt

—-

Sen har jag bytt karriär. Helt. Lämnat den ”gamla världen” bakom mig. Ett stort steg. Ekonomiskt oförsvarbart egentligen. Funderade i två sekunder på om jag skulle ta mig tillbaka dit. Men nej. Det osäkra är det nya svarta. Nu gör jag saker jag vill. Inte för att det förväntas av mig. (Inte för att jag vet om någon egentligen förväntat sig saker av mig, men det är den känslan jag på något sätt ändå alltid brottas med. Så inga anklagelser här – i alla fall inte mot någon annan än mig själv.) Inte heller för att jag är modig. För det är jag inte. Tvärtom. Jag har varit för feg vid för många tillfällen. Vilket jag sedan fått ångra bittert. Men jag har helt enkelt inget val. Jag tror i alla fall inte det. Jag behöver göra något jag vill göra. För att inte gå under.

Sakta, steg för steg, har jag byggt upp nog med vilja för att sätta mig och skriva på ett romanprojekt igen. Jag har inte kommit långt. Det skall gudarna veta. Faktum är att jag egentligen kommit minus. Det är ett gammalt projekt. Som jag bestämde mig att kasta och börja om från början på. Och jag har fortfarande inte kommit dit jag var.

Men jag har skrivit tre dagar av fyra nu. Och det har – inte – varit kul. Men det har känts bra efteråt. Varje gång. Och nu skrev jag ett blogginlägg också. Kanske är det bara ett tillfälligt avbrott. Eller så är det ytterligare ett litet trappsteg på vägen upp. Inte vet jag.

Efter en väldigt lång period av icke-skrivande har jag lyckats bryta en trend. Tror jag.

Av många olika skäl har jag inte orkat producera text på i princip två år. Det är jättedumt. Inte för att jag tror att världen går under om jag inte gör det, eller ens att jag hallucinerar om att en stor skara fans rasar för att det inte kommer nya kioskvältare från mig… Det är dumt eftersom jag vet om att jag mår bättre av att skriva. Eller skapa andra saker.

Jag har skrivit lite grann. Lite lyrik. (Konstigt i sig eftersom jag ”inte skriver lyrik” – men vem vet). Jag gick skrivpedagogutbildningen (hoppas kunna återkomma till den snart här) och i samband med studierna skrev jag en hel del.

Men jag har inte skrivit kontinuerligt. För mig själv så att säga.

Men efter lite drastiska ommöbleringar av mitt liv har jag börjat försöka bryta den negativa trenden. Lite försiktigt i alla fall.

Avslutade just ett morgonskrivpass. Det var veckans första. Inte så oväntat kanske att det var det första eftersom det är måndag. Men det var också efter en skrivpaus i helgen, en planerad sådan, efter en vecka där jag börjat varje dag med en till två timmars skrivande.

Och nu börjar en liten historia växa fram. Jag vet inte än vart den tar vägen, om det ens blir något av den. Men det viktiga för mig är att jag tycker att efter att ha inlett vecka två på det här sättet, så kan jag nästan säga att det börjar se ut som en antydan till en ny trend. Någonting åt det hållet i alla fall… Och det känns bra.

Och nu skrev jag ett blogginlägg också – av bara farten…

Den här hösten blev inte som jag hade tänkt mig skrivmässigt. Livet kom emellan och som ensamstående småbarnsförälder har jag inga stora marginaler ens i vanliga fall. Så det har inte blivit speciellt mycket skrivet.

Men jag säger till mig själv som den populära barnbokskaraktären Mamma Mu säger till Kråkan: ”Du tittar ju bara på vad jag inte har gjort. Titta på vad jag har gjort.”

Så vad har jag gjort?

Sist men inte minst var jag en sväng på bokmässan Tellus i går och tankade inspiration genom att prata med läsande och skrivande vänner (bland annat var Thomas där som utställare) och lyssna på ett par utmärkta programpunkter. Sara Lövestam var otroligt underhållande och det kändes trösterikt att det går att nå framgång utan att låsa fast sig vid en enda genre. Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren bjöd på ett härligt samtal, särskilt intressant var det att höra hur de jobbar när de skriver tillsammans.

Det finns alltså hopp om livet. Och skrivandet. ☺️

Sitter och skriver (inte) och dricker te (alldeles för mycket).

Det är lika spännande varje gång. Den där totala tomheten som drabbar när man precis tagit sig igenom ett manus. Man längtar medan man skriver efter att få ta tag i något annat. För alla andra idéer man har känns så mycket mer lockande och intressanta. Fast när man är ”klar” (vilket man ju inte är egentligen – men redigeringen måste vänta en stund)  är orken som bortblåst. I alla fall funkar jag så. De första gångerna var jag på allvar övertygad om att jag aldrig någonsin skulle kunna skriva igen. Nu börjar jag på något konstigt sätt vänja mig. Fast det är klart, lite tvivlar jag även nu.

Så därför sitter jag nu, på skrivkväll, utan att skriva något alls (förutom det här blogginlägget då, men blogginlägg räknas inte – det vet alla).

Fast den här gången är det medvetet. Jag åkte hit för att dricka te och prata lite skrivande. Och för att mentalt förbereda mig på nästa steg / projekt på något sätt. Jag bestämde mig för att det var ok att inte producera något alls den här gången. Och det har jag i alla fall lyckats med. (Nästan då, men jag vidhåller att bloggande inte räknas).

Nu ska jag snart åka hem. Men jag har i alla fall inteskrivit och haft trevligt. Debriefat lite också. Och kanske, kanske bidragit lite till att andra fått lite skrivet. (Eller så har jag bara stört).

Och kanske kan jag skriva något någon gång igen. Eller så kan jag inte det. Det vet jag inte än. Men jag utgår, med en aning mer lugn den här gången, från att det får jag förmodligen reda på framöver.

 

Just onsdagar är inte vanliga, utan snarare undantag. Men de är återkommande undantag. Jag har sedan en tid varit ledig från mitt vanliga jobb på onsdagar för att hinna med andra saker i mitt liv: Köra barn till aktiviteter, Återhämtning, Skrivande.

Att jag är ”ledig” innebär i och för sig inte att jag inte jobbar. Det funkar inte riktigt. Jag har koll på jobbmailen och ibland tar jag lite telefonsamtal. Men jag är ”hemma” (eller var jag nu är) och jag håller de ”jobbrelaterade” sakerna till ett minimum. Och det går ganska bra faktiskt.

Men wow, vilken lyx – en hel dag att bara skriva, tänker säkert någon. Och ja, jo, det vore det ju. Fast så himla mycket skrivande blir det ju inte ändå.

Ska försöka förklara.

För mig är onsdagarna inte lyx. De är det som gör att allt faktiskt funkar. För det är så mycket annat som behöver fixas om man har en bok därute och ett par andra på gång. Så hade jag inte onsdagarna där jag kan ta tag i saker på dagtid (och när jag inte är paniktrött) så skulle hela skriveriet stanna av. Vi kan ta en exempelonsdag. Den här till exempel. Hur såg den ut?

Började halv åtta i morse – med ”jobbrelaterade saker”. Såg till att vissa saker skulle bli gjorda fast jag inte skulle vara där.

Därefter ordnade jag med bokning av ett bord till Östergötlands Bokmässa i december.

Skickade skrivrelaterade mail. (Skickade en del ”jobbrelaterade” mail också om jag ska vara helt ärlig).

Sedan satte jag mig och petade i mitt manus en stund. Det som jag firade häromdagen. Hade ett par scener och ändringar som jag kommit på under resans gång att de skulle in. Jobbade med det som var kvar av det jobbet ett bra tag, funderade på exakt var de skulle in, vad som skulle läggas till och vad som därför behövde kapas bort. In alles gick väl tillägg och borttagningar idag + 800 ord.

Skickade sedan iväg manuset till testläsare.

Dessutom hade jag bokat in en DHL-leverans med böcker. Måste ju vara hemma för att ta emot, så onsdagar är bra för sånt. Om de kommer. Fick ringa och jaga lite. men min låda kom till slut.

Gjorde en uppdatering av hemsidan. Det behövs verkligen, för den är lite eftersatt.

Uppdaterade min profilsida på ett kommande event.

Ville dela med mig lite av vad som händer så jag gjorde några Facebookinlägg. Och lite twitter och Instagram. (inga måsten givetvis, men ska man ha kontona skall det hända saker på dem ibland. )

Satt en bra stund och försökte klura ut hur man tar sig till Scarborough och tillbaka, helst utan att behöva ta så många semesterdagar.

Bokade flygbiljetter till och från Manchester som en följd av aktiviteten ovan.

Kom på att jag inte ätit lunch, fast klockan var rätt mycket. Tog en skål yoghurt medan jag for runt.

Betalade räkning för språkgranskning av den engelska versionen av texten. Tur att det blivit enklare med internationella betalningar.

Gick igenom lite budget.

Kollade upp en del saker som kan vara bra att veta framöver.

Planerade vad nästa steg i mitt skrivande skall vara.

Sedan var klockan en bra bit över fyra och jag gav mig helt sonika ut och sprang för att rensa hjärnan lite…

Och det här var en onsdag som var ganska skrivfokuserad. Andra dagar ska man producera texter till presentationer, pitcha in sig. Läsa kontrakt. Kolla upp förlag, agenter, utgivningstjänster.

Om jag inte hade haft mina onsdagar hade jag skullat börja med de aktiviterna nu, på kvällen. Med tanke på att jag sällan fungerar speciellt bra efter kl 21.30 så hade det tagit mig flera veckor att bocka av den listan annars. En ”bra skrivdag” producerar jag ca 1500 ord på förmiddagen, och sedan ägnar jag eftermiddagen åt ”annat skrivrelaterat”. Så rent ”produktivitetsmässigt” är det inte så mycket mer än ett ”kvällspass” som normalt resulterar i 3-600 ord. (Även om det givetvis är mer). Men det där andra blir ju inte gjort. I alla fall inte om jag ska göra det. Då får man sätta av kvällen till det istället för att skriva – och då tappar man tempo och rytm med en gång. Ungefär så pusslar jag ihop mitt skrivande.

 

Författandet innehåller många olika moment. En del, hur ska jag säga, mindre skojiga än andra. Men dock ganska nödvändiga. Har ägnat söndagen åt att gå igenom min bokföring för 2015 så att jag ska kunna få till min skatt- och momsdeklaration.

Inget vidare upplyftande. Men nu är det nästan klart i alla fall. Rik blir man dock inte på detta, det är ganska lätt att konstatera. Nu är det å andra sidan mitt första år som författare som jag räknade på, och jag har gjort en del investeringar – och resor för att etablera mig. Men det hade ju varit kul med ett litet plus i slutraden… Men 2016 – då jäklar! 🙂