Archive

Tag Archives: Nytt projekt

Jag hade bestämt mig. Så snart jag fått in alla kommentarer från testläsarna skulle jag ta tag i slutredigeringen av Vadetmanuset.

Men så låg jag en kväll bredvid min dotter och väntade på att hon skulle somna. Jag tänkte på en bokidé som jag haft ett bra tag och plötsligt hittade jag en röst till den. När dottern hade somnat steg jag upp och började skriva och sedan har jag jobbat med det manuset i stort sett varje kväll. Som jag brukar upptäcker jag historien medan jag skriver den och det gör det spännande att sätta sig framför datorn.

Så det blev alltså ett sidospår ett tag och det är okej. Jag får göra som jag vill.

För några månader sedan skrev Thomas ett gästinlägg på Debutantbloggen (som han var med och drev under 2015) med rubriken Post debut stress disorder. Det handlar bland annat om att när man väl har gett ut sin första roman får man en annan press på sig. Man bör ganska snabbt få ur sig något nytt, helst i linje med det första. Håll dig till din nisch, ett tag i alla fall, råder han debutanten.

Det är ett klokt råd. Men rätt skönt att som oetablerad kunna strunta i det och använda den lilla skrivtid jag har till att bara bekymmerslöst beta där gräset verkar grönast.

Nu skriver jag alltså på mitt nya projekt så länge det känns kul – förhoppningsvis bär det hela vägen till ett första utkast. Sedan åter till slutredigeringen. (För en del i detta är att jag vet att jag både vill och har kapacitet att avsluta saker. Annars skulle jag kanske ålägga mig större disciplin.)

Det är svårt det här att skriva.Genua

Jag trodde jag hade på något sätt knäckt koden för hur jag jobbar med text. Men se, tror man att man kan något så blir man slagen på fingrarna. Varje projekt har sina utmaningar, så är det bara.

Man skulle ju kunna tro att det är enklare att skriva i en värld man redan kan. Så är det säkert för vissa. Själv tycker jag nog inte det. Jag körde nämligen fast stenhårt. Jag jobbar just nu med en fortsättning (nåja, inte riktigt, men delvis samma setting och personer) på Incidenten i Böhmen. Jag hade kommit en liten bit. Men så tog det tvärstopp.  Det gick bara inte att skriva. Varför? Jag vet inte riktigt. Det var inte så att det jag skrivit hittills var dåligt.
Tvärtom, jag gillade det faktiskt (vilket jag inte brukar göra)! Men jag stod och trampade. I samma hjulspår liksom. Och alla försök att bryta det kändes kliché och/eller trista. Höll inte storyn? Höll inte huvudfigurerna?

Men egentligen var det inte dem det var fel på, och dessutom blev det bara ännu mer jobbigt rent mentalt ju mer jag försökte definiera handlingen.

Jag får erkänna att det var ganska frustrerande.

Sedan kidnappade jag min hustru en lördag när barnen var och tränade. Släpade med mig henne till Babettes café – där jag brukar sitta och dricka te och skriva ibland. Och så tvingade jag henne att hjälpa mig att få fram bakgrunden till en av mina bifigurer. Vi diskuterade igenom bakgrunden, dennes mål med livet och så vidare. Och helt plötsligt fick berättelsen liv igen. Från det så kunde jag börja tänka i nya banor och bakgrunden till hela historien blev mer intressant för mig.

Nu har jag kommit förbi den första milstenen. 10 000 ord i manuset. någonstans mellan en sjättedel och en sjundedel gjort således.

Det är fortfarande svårt. Det där att förhålla sig till det man gjort tidigare. Att inte kunna gå bara på intuition och improvisation. Lite som att jag när jag undervisar inte riktigt klarar att hålla samma lektion två gånger. Jag måste göra något annorlunda. Lämna tillräckligt mycket öppet för anpassning för det som kommer att hända bara sådär. Men nu känner jag att jag har öppnat upp tillräckligt mycket nya tankar för att det ska bli intressant. Jag trodde ett tag att jag skulle tvingas göra en totalplanering för att kunna komma i mål. Men det känns inte längre lika viktigt. Nu lever den sitt eget liv, så som jag vill att den skall göra.

Nu är det semester och jag har lyckats få till lite skrivtid nästan varje dag. Planen var att jag skulle jobba med manusrevidering, men ett par dagar in på ledigheten fick jag plötsligt inspiration till en roman.

Ska jag verkligen? tänkte jag. Ett sådant omfattande projekt? Är det så välbetänkt?

Men sedan tänkte jag: klart jag ska! Jag skriver ju för min egen skull och då kan jag faktiskt unna mig att göra det som känns roligast för tillfället.

Så nu skriver jag på mitt nya romanmanus. Får se hur långt jag kommer. Färdig lär jag inte bli innan sommaren är slut, men jag får i alla fall ett material att återkomma till. Det är inte det sämsta.

Sitter med en Gin-o-Tonic och lyssnar på spellistan till mitt senaste manus under arbete. Disarm med Smashing Pumpkins vyssar mig lite. Har grottat lite i manuset idag igen. För första gången sedan i torsdags kväll – förra veckan. Alltså tio dagar sedan jag skrev på det senast. Det var en alldeles för lång paus. Men det berodde på två saker. Dels körde jag in i en återvändsgränd och dels har det varit en alldeles tokig vecka. Massor på jobbet. En release att planera och genomföra. En födelsedag dessutom (inte min) och sedan en signering på en bokhandel i stan. Lägg till det hysteriskt mycket på jobbet – och en inte helt frisk Thomas – så är det väl inte så konstigt att jag inte skrivit kanske.

Men att det är logiskt gör inte att det inte var saknat. Därför var det så oerhört skönt att komma igång igen. Med den takten jag hållit från februari kommer jag inte vara klar förrän till hösten, men vi får se om jag kan göra något åt det.

Under tiden har bloggen bytt skepnad som Maria skrev. Och som jag nämnde alldeles här ovan – och som Maria påpekade – så har Incidenten i Böhmen släppts nu. Den finns inte på Bokus eller Adlibris i skrivande stund, men den lär dyka upp där snart. Det viktiga är dock att den finns på riktigt nu. Man vågar liksom inte riktigt tro på det förrän man verkligen står där med boken i hand. Det kan trots allt fortfarande gå åt pipan.

Men nu har jag stått och bjudit på snacks och bubbel, jag har signerat böcker på spelkonventet Lincon och på Akademibokhandeln nere på stan. Jag har kartonger med böcker som jag fått från förlaget stående bakom ryggen på mig.

Allt det där som jag kämpat för i två års tid. Eller egentligen ännu längre.

”Hon läser sin dagbok” sjunger en ung Joakim Thåström nu. Hade jag skrivit dagbok, annat än i den här formen, hade det nog inte stått något alls i den de senaste dagarna.  Det har bara snurrat. Ett lyckligt snurrande – men huj vad matt jag är nu.

Nu kan jag inte göra så mycket mer. Mer än att försöka få folk att vilja läsa boken förstås. Men jag kan inte ändra något. Nu finns den där för allmän beskådan och jag kan inte längre ändra något baserat på den feedback jag får. Bara lyssna och ta in – och förhoppningsvis lära till nästa gång. Men Incidenten i Böhmen är tryckt nu. Den berättelsen löper som den gör – och jag kan bara hoppas att ni tycker om den. Jag vill verkligen det. Jag skriver för att jag vill berätta, och beröra, få mina läsare att känna något.

Om jag lyckats med det? Det kan bara ni svara på. Inte jag. Men därför vill jag gärna veta vad ni som läst den tycker och tänker.

Själv tänker jag mest på alla er som stöttat under vägen, både på nära håll och på distans, och er som kom förbi under releasen, eller under signeringen på bokhandeln – och/eller som kom på vår lilla fest. Tack ska ni ha allihop för att ni hjälpt mig ta idén till färdig bok!

”Whatever words I say, I will always love you”.

Jag hade äntligen skickat den korrade versionen av manuset. Hade bestämt mig för att sluta lite tidigt på jobbet. Så jag kom hem och tänkte att jag skriver några rader. Jag har en del projekt i bakhuvudet som jag inte riktigt kan välja mellan. Så jag tänkte att jag kan väl testa att klottra lite kring något av dem. Kanske bara skriva ner lite grundtankar och sedan börja skriva. Bara några rader på något nytt. Jag har egentligen inte skrivit något nytt sedan i september. Eller jo, ett kapitel har det blivit. men inte mer än så. Lite frustrerande, men situationen har varit sån att det har inte funnits ork eller energi till det. Så det har fått ligga i träda.

Tanken kommer ju smygande då. Jag kanske inte kan skriva längre. Det är så mycket som har hänt under det senaste året, och jag har förändrats. Vem vet, skrivandet kanske har dött…

Hur som helst, jag satte mig ner vid datorn. Bara jag och katten hemma. Vad skulle jag skriva då? Vilken historia skulle jag jobba med?

Det var då den knackade på. Den där historien. En idé som mest var ett skämt från början. Ett skämt för att ”jag skriver ju inte sånt”. Men den tyckte att om jag blandade den med en annan, minst lika vag, idé så kanske det kunde vara något? ”Men”, försökte jag, ”jag skriver ju inte sånt heller”.

”Det skiter jag i”, sa idéerna som vid det här laget började blanda ihop sig till en konstig hybrid.

”Ja, ja, jag kan skriva några rader så ska ni se att det inte funkar”, tänkte jag tillbaka till dem/den.

Började klottra lite i ett blankt dokument.

Efter en stund resulterade det i det här FB-inlägget:

Den nya storyn

Sedan fortsatte jag skriva.

På mindre än två timmar hade jag skrivit ett första kapitel och dessutom bokat in ett studiebesök på den lokala tidningen.

Och fått lite kaffe – till slut.

På torsdagskvällen skrev jag några rader till, likaså i fredags, och i går morse avslutade jag kapitel 2.

Jag har fortfarande ingen aning om huruvuda jag kommer att reda ut det, eller riktigt om vart det är på väg. Men det är rätt kul. Dessutom är det oerhört skönt att inte behöva tänka: ”Men vad åt man till frukost egentligen? Hade man knappar, eller snörning? Hur lång tid tar det att rida till Wien?”  – och liknande fågor.