Arkiv

Tag Archives: Återkoppling

I dag har vi haft årets första skrivgruppslunch. Den inleddes med att jag fick kommentarer på senaste versionen av mitt manus. Övergripande positivt, med en del detaljer att fundera på. Avslutningsvis tittade Thomas allvarligt på mig och sade något i stil med att ”du kan också strunta i allt vi har sagt om du vill, det är tillräckligt bra för att ges ut som det är”. Det var förstås roligt att höra, men en sista redigeringsrunda ska det bli i alla fall.

Sedan gick vi över till att fastställa vilka som skulle få vandringspriserna Stora korgen (för flest mottagna refuseringar under året) respektive Lilla korgen (för flest inskickade bidrag till skrivtävlingar som varken vunnit eller fått hedersomnämnande). När det gällde Stora korgen utklassade Thomas oss alla med fler än tio refuseringar och negativa svar från internationella agenter –  ingen annan hade ens fått iväg något till förlag under 2016. Lilla korgen landade hos mig igen efter en smått pinsamt liten insats – ett bidrag till en av Tidningen Skrivas novelltävlingar under året. Citerar Thomas igen: ”Du får den för att du har varit halvslö när alla andra har varit helslöa.”

(Fast jag kunde faktiskt ha haft två inteckningar i Lilla korgen om jag inte hade vunnit den där Catahyatävlingen. Vilket ytterligare stärker tesen om kopplingen mellan korgvinst och skrivframgång. I Thomas fall är den ju uppenbar eftersom han är den enda av oss som är publicerad med en egen roman. Man måste våga för att vinna.)

Thomas tog med sig Lilla korgen för att fixa ny plakett till den och till Stora. På nästa skrivgruppslunch ska Sara L få äran att dela ut dem på riktigt (eftersom hon är den som hittills varit längst ifrån att vinna – men i år är hon på gång). Vad jag förstår är hon i full färd med att prova ut galaklänningar 🙂

Stora korgen

Stora korgen

Annonser

Jag jobbar med revidering av mitt manus en stund nästan varje kväll nu. Varje gång fyller jag skrivbordet med papper på varje tillgänglig yta. Kommentarsdokument från tre testläsare (Sara, Sara och Linda från Skriviver – Thomas höll sig till några övergripande muntliga kommentarer, så dem har jag i huvudet), plus min egen skiss över idéer jag har fått och saker att hålla i minnet

Det har slagit mig att jag kanske borde skapa ett samlat dokument av alltihop innan jag börjar jobba med kommentarerna, men det känns som alldeles för mycket torrsim, så i stället sitter jag och korsläser. Det funkar hyfsat.

För övrigt är det intressant hur man lär känna sina skrivkamrater och testläsare efter ett tag. Det var ingen överraskning att Thomas inte dyker ner i detaljer, att den Sara som varit med från början slår ner på logiska luckor eller att Linda har mycket fokus på karaktärsutveckling. Av vår nya Sara har jag inte fått kommentarer tidigare, men hon pekade på några saker som jag tagit för självklara men nog borde förklara och det hoppas jag att hon fortsätter med.

Det var faktiskt rätt olika saker som dök upp i kommentarerna och enligt Stephen King är det då ”fördel författaren”, det vill säga man kan välja själv vad man vill åtgärda respektive strunta i. (Om flera personer pekar på samma sak är det nog läge att göra något åt det, eller åtminstone ha en väldigt bra motivering till att det står som det gör.) Emellertid är det även bland enpersonskommentarerna många som jag vill jobba med, så vi får se hur det går med den deadline jag satte till i slutet av juni. Jag tänker inte stressa upp mig över den. Det får ta den tid det tar.

Min vän Kerstin blev utgiven med den roman hon jobbade på när jag lärde känna henne. Vi träffades på en skrivkurs för flera år sedan. Häromveckan hörde hon av sig och undrade om jag ville läsa en ny bok hon precis skrivit klart. Hon försöker bli utgiven på något av de stora förlagen och behöver lite synpunkter.

Jag vill såklart hjälpa henne. Det känns ärofullt att få frågan och det är oftast extra spännande att läsa något från någon jag känner.

Likt de flesta andra, pusslar jag mycket för att få in allt i livspusslet; jobb-barn-barnens-aktiviteter-som-ökar-för-varje-år osv. Inte minst längtar jag ständigt efter mer tid till mitt egna skrivande så jag har inte så mycket tid att erbjuda. Eller rättare, tid har vi ju alla, men min tid för skrivande och läsande är inte så lång stund dagligen som jag skulle önska. Så det kanske inte kommer gå så fort med feedback som det skulle kunna göra.

Förra veckan läste jag de första tjugo sidorna av hennes berättelse så ska försöka ta mig tid att sammanställa tankar och anteckningar om det snart så att hon kan skicka mig resten också.

Innan jag hade barn associerade jag semester med avkoppling och att skriva och läsa. Det ändras ju såklart när man blir förälder och semester blir tiden när man passar på att umgås lite mer. Nu är barnen så stora att jag kan få flera småstunder med skrivande/läsande när vi åker iväg. Inte lika sammanhängande som innan men ändå allt fler stunder. Senast förra veckan tältade vi några dagar vid en sjö. Visserligen lite kyligt om nätterna men det var så kittlande vackert och härligt ihop med första sommarvädret. Barnen var glada och hade massor att hitta på. Jag lyckades därför både läsa klart en bok och läsa större delen av en av Thomas ännu inte publicerade romaner. När min dotter spelade fotboll den här veckan passade jag på att läsa vidare i samma manus. Bara det, att kunna använda tiden som barnen idrottar på är nytt och något jag ser fram mot att göra igen.

Kerstin, som jag nämnde i början, är en av de två som tagit sig tid och gett mig väldigt bra synpunkter på allt jag skrivit i min pågående roman innan jag gick med i den här skrivargruppen. Att därför få chans att hjälpa henne nu är en självklarhet. Det kommer som sagt ta lite tid men jag hoppas att jag har något att bidra med så att hennes skrivprojekt blir så bra det bara går. Förhoppningsvis så något av de stora bokförlagen nappar.

Att hon använt alla lediga stunder hon bara kan för att få fram ännu en roman, precis som när de andra i Sällsamt berättar om vad de producerat sedan sist (eller när jag får läsa deras texter) – då blir jag bara mer taggad att komma fortare framåt. Framåt går det men jag önskar att jag kunde komma snabbare framåt. Fler småstunder i vardagen till skrivande. Det ska gå.

Det tog nästan ett halvår (se inlägget Den omvända suck fairyn), men nu börjar jag känna mig tillräckligt färdig med bearbetningen av romanmanuset för att kunna skicka ut det till skrivgruppen för kommentarer. Jag har en del ändringar kvar att föra in, men de finns klara på papper så det borde inte ta så lång tid. Nya scener är instoppade (återstår att se om de ligger på rätt plats) och en del av de gamla är omskrivna.

Det känns bra. Det skulle kännas ännu bättre om det inte var just den här tiden på året. När som helst kan vabb eller sjukdom slå till och försena projektet.

Men, som vi brukade säga när jag var med i spexet, det har aldrig varit närmare.

Sitter med en Gin-o-Tonic och lyssnar på spellistan till mitt senaste manus under arbete. Disarm med Smashing Pumpkins vyssar mig lite. Har grottat lite i manuset idag igen. För första gången sedan i torsdags kväll – förra veckan. Alltså tio dagar sedan jag skrev på det senast. Det var en alldeles för lång paus. Men det berodde på två saker. Dels körde jag in i en återvändsgränd och dels har det varit en alldeles tokig vecka. Massor på jobbet. En release att planera och genomföra. En födelsedag dessutom (inte min) och sedan en signering på en bokhandel i stan. Lägg till det hysteriskt mycket på jobbet – och en inte helt frisk Thomas – så är det väl inte så konstigt att jag inte skrivit kanske.

Men att det är logiskt gör inte att det inte var saknat. Därför var det så oerhört skönt att komma igång igen. Med den takten jag hållit från februari kommer jag inte vara klar förrän till hösten, men vi får se om jag kan göra något åt det.

Under tiden har bloggen bytt skepnad som Maria skrev. Och som jag nämnde alldeles här ovan – och som Maria påpekade – så har Incidenten i Böhmen släppts nu. Den finns inte på Bokus eller Adlibris i skrivande stund, men den lär dyka upp där snart. Det viktiga är dock att den finns på riktigt nu. Man vågar liksom inte riktigt tro på det förrän man verkligen står där med boken i hand. Det kan trots allt fortfarande gå åt pipan.

Men nu har jag stått och bjudit på snacks och bubbel, jag har signerat böcker på spelkonventet Lincon och på Akademibokhandeln nere på stan. Jag har kartonger med böcker som jag fått från förlaget stående bakom ryggen på mig.

Allt det där som jag kämpat för i två års tid. Eller egentligen ännu längre.

”Hon läser sin dagbok” sjunger en ung Joakim Thåström nu. Hade jag skrivit dagbok, annat än i den här formen, hade det nog inte stått något alls i den de senaste dagarna.  Det har bara snurrat. Ett lyckligt snurrande – men huj vad matt jag är nu.

Nu kan jag inte göra så mycket mer. Mer än att försöka få folk att vilja läsa boken förstås. Men jag kan inte ändra något. Nu finns den där för allmän beskådan och jag kan inte längre ändra något baserat på den feedback jag får. Bara lyssna och ta in – och förhoppningsvis lära till nästa gång. Men Incidenten i Böhmen är tryckt nu. Den berättelsen löper som den gör – och jag kan bara hoppas att ni tycker om den. Jag vill verkligen det. Jag skriver för att jag vill berätta, och beröra, få mina läsare att känna något.

Om jag lyckats med det? Det kan bara ni svara på. Inte jag. Men därför vill jag gärna veta vad ni som läst den tycker och tänker.

Själv tänker jag mest på alla er som stöttat under vägen, både på nära håll och på distans, och er som kom förbi under releasen, eller under signeringen på bokhandeln – och/eller som kom på vår lilla fest. Tack ska ni ha allihop för att ni hjälpt mig ta idén till färdig bok!

”Whatever words I say, I will always love you”.

Det är lite spännande det här med hur man skriver. Visst kan man variera sin stil från text till text, och visst kan man anpassa hur man skriver efter vad det är man håller på med – men det finns något där inne som är väldigt mycket ”mitt sätt att uttrycka mig”.

Just den detaljen blev så oerhört tydlig häromsistens när vi satt tillsammans och plitade lite i texter över en kanna te.

Jag försökte förklara för Sara varför jag inte riktigt tyckte ett stycke i hennes novell funkade, eller vad det var för något som saknades. Snarare det senare. Men jag lyckades inte riktigt sätta ord på det så att min tanke, eller kanske snarare känsla, blev begriplig… Efter en stunds ”menar du? Nähä” osv så bad jag helt enkelt att få låna tangentbordet. Sara tittade lite förvånad på mig och räckte över det… Jag hamrade loss på tangenterna och skrev ett eget stycke om exakt samma sak. ”Sådär skulle jag gjort” sade jag, och lämnade tillbaka ett stycke text som stilmässigt var totalt fel i sammanhanget. Sara tittade lite fundersamt på det och utbrast i ett ”nu vet jag hur jag skall skriva” och skrev om stycket så att det passade in.

Det intressanta var hur otroligt olika våra stycken var, trots att de egentligen sade samma sak. Det och så det faktum att hon utifrån att hon vet hur jag skriver kunde förstå vad det var jag menade att jag tyckte hon skulle göra, trots att jag inte lyckades förklara det för henne muntligt när jag försökte tidigare.

 

Kapitel 12Tillbaka vid tangentbordet efter att ha lyssnat på uppläsningen av kapitel 12 i mitt senaste projekt. Projektet skiljer sig ganska mycket från det föregående, men det har ändå förvånansvärt många likheter. En stor skillnad är att jag får i princip momentan återkoppling.

Den här gången skriver jag nämligen en berättelse åt mina barn. Den är ett beställningsjobb. Vi satt i vintras vid matbordet en dag och spånade tillsammans. De hittade på de tre huvudfigurerna, varav en kanin och en ekorre, och sedan var det upp till mig att spinna historien kring dem.

Read More