arkiv

Te och trivsel

Jag blev just klar med första utkastet till en ny novell, ett bidrag till tidningen Skrivas sommartävling på temat Korsningen. Det återstår förstås en massa jobb, men jag tycker ändå alltid att det är jätteskönt när jag har fått ur mig ett ”shitty first draft” som det kallas ibland. Då vet jag att jag har en historia, ett råmaterial som jag kan vrida och vända på, utveckla och förädla. Kanske extra viktigt när man är som jag och börjar skriva utan att veta hur det ska sluta.

Så nu får jag en bit kladdkaka, har jag bestämt.

Hur brukar ni andra fira era skrivmilstolpar?

Annonser

Den här helgen har det varit Swecon (nationellt SF-konvent) och i år tog jag mig dit, även om det bara blev över söndagen. En lång och rolig dag!

Författare i panel på scen.

Paneldiskussion på Swecon 2018, Stories based on a classic story.

På tåget till Stockholm passade jag på att skriva början på en novell och läsa senaste numret av tidningen Skriva. Liten försening gjorde att jag inte hann till hedersgästintervjun med Mike Carey – det var bara en kvart kvar av den och då kändes det inte värt att smyga in. I stället gick jag en sväng i konventsbokhandeln där jag köpte Klockan och spegeln och fick den signerad av författaren Patrik Centerwall (jag har en stor läshög liggande men bestämde att jag i alla fall fick köpa en ny bok).

Därefter umgicks jag med resten av skrivgruppen, som varit på plats sedan i fredags, och med Linda från Skriviver. Vi pratade, fikade och hade det allmänt trevligt. Två paneldiskussioner hann jag också ta del av: To write for different media och Stories based on a classic story. Båda var intressanta och gav mig en del att fundera på.

Som bonus upptäckte jag på tåget hem att antologin H.C. Andersen, där jag medverkar i höst, hade fått sin första förhandsrecension – och en bra sådan dessutom. 4,5 av 5 i betyg från Marias bokhylla. 😊

I helgen som gick passade vi på att fira att ”En Kaninhistoria” finns. Vi hade ju ett minisläpp i samband med Sci-Fi World i Malmö, men nu var det dags att fira på hemmaplan.

Eftersom berättelsen utspelar sig på en golfklubb hade vi frågat om vi inte kunde få vara på Landeryds GK. Jag vet inte riktigt vad vi hade förväntat oss, men inte var det ett så översvallande ”ja”. De nämligen inte bara tyckte det var ok att vi var där. De ville att vi skulle vara där när det var en familjedag ”Golfens dag” så att det skulle komma mycket folk förbi, de skrev om det i sitt utskick som gick ut till alla klubbens medlemmar, och sedan fick vi så fantastiskt fin service hela dagen. Inklusive Golfbollsmuffins (Golfins som Sofi döpte dem till). Alla var så himla trevliga och glada hela tiden. Solen gjorde sitt bästa för att lysa upp dagen också.

Efter ett par timmar på Landeryd landade vi i trädgården hemma och tog igen oss en stund. Trötta men glada.

Boken En kaninhistoria med betalningsdosaHalva skrivgruppen vabbade och missade dagens skrivlunch, men Thomas och jag träffades i alla fall. Det var kul, jag var sjuk förra gången så jag hade inte varit med sedan i januari. Nu har jag fyllt på med skrivinspiration och dessutom fått köpa ett exemplar av Thomas senaste bok, En kaninhistoria. Jag fnissade gott åt den när jag läste första versionen på mobilen för flera år sedan. Så roligt att den nu är utgiven!

Vi lurade med oss en gäst till Uppsala fandoms ”Vinter”, nämligen Karin Söderlund Leifler som precis som vi skriver fantastik. (Historisk Fantasy i hennes fall). Det är alltiod kul att introducera nya personer till konceptet SF-kongress, och dessutom innebar ju det att vi trots att maria inte kunde vara med kunde vara ”fulltaliga” den här gången. (Inte för att vi inte saknade Maria – men ändå)*.
Därför kändes det inte mer än rätt att Karin får dela med sig av sina erfarenheter här på bloggen:

I helgen gjorde jag ett litet gästspel i skrivargruppen Sällsamt. Närmare bestämt besökte jag SF/fantasy-kongressen Vinter i Uppsala med Sarorna och Thomas. För min del var det premiär på ett sådant arrangemang, så här får ni en nybörjares ocensurerade intryck från två intensiva dygn.

Vem är jag då? I SF- och fantasysammanhang är jag i första hand ett fan. När det kommer till film och tv-serier är det i princip alltid i SF-hörnan jag hamnar, uppblandat med en rejäl dos superhjälteserier av det mörkare slaget och uppiggande dystopier. I bokväg läser jag för stunden den gamla klassikern Dune, som imponerar på flera sätt (inte bara sidantalet).

Kongressen invigs

På Vinter varvades panelsamtal mellan författare med föreläsningar och en intervju med hedersgästen, författaren Elizabeth Hand. Bland annat blev det ett intressant samtal om huruvida läsning av fantastik ställer andra krav på läsaren än annan litteratur (Thomas var med i panelen, by the way). Alla i rummet var väl mer eller mindre frälsta i genren, så det fanns förstås en viss bias. Det var kul att publiken släpptes in i diskussionen och det blev en spännande dialog.

Panel om att läsa fantastik

En sak som återkom i diskussionen var att läsupplevelsen hänger ihop med läsarens förväntningar på berättelsen. Den som tar upp en fantasybok och vill att allt i berättelsen ska vara dokumentärt och verklighetstroget riskerar att bli besviken. Själv tog jag vägen in i fantastiken via historiska romaner, och då gärna många hundra år bort från vår nutid. Även där krävs ett mått av fantasi av läsaren för att leva sig in i berättelser som utspelar sig i andra tider och på andra platser än den verklighet vi lever i nu. För mig är steget inte långt mellan historiska romaner, fantasy och SF. De är liksom olika sidor av samma mynt. Den gemensamma nämnaren är att jag som läsare får uppleva sådant som jag aldrig skulle ha kunnat vara med om i mitt eget liv, och det är den upplevelsen jag söker i litteratur och film. Men då krävs förstås att jag är öppen för att inte allt i berättelsen är som i min egen vardag…

Johan Anglemark intervjuar Elizabeth Hand.

Jag gillade verkligen de båda föredragen som knöt ihop forskningsbaserad kunskap med framför allt science fiction. Först ut var Jesper Stage, professor i nationalekonomi vid Luleå Tekniska Universitet, som på ett underhållande sätt gick genom historiska exempel på hur ekonomiska drivkrafter brukar motverka att knappa naturresurser leder till katastrof för mänskligheten. Vi står inte som dumma får och ser på när vår existens hotas, åtminstone inte om samhället vi lever i ger utrymme för utveckling och nya lösningar på problemet. Att förutspå framtiden är som känt inte vidare lätt och föredraget gav mig en hel del insikter om svårigheterna att skriva science fiction som tar de här aspekterna i beaktande.

På söndagen lyssnade vi på vetenskapsjournalisten Torill Kornfeldt som pratade om vart människan är på väg när det gäller bioteknologisk utveckling. Eftersom jag själv är forskningskommunikatör på ett universitet och har en bakgrund som forskare inom medicin så tycker jag förstås att ämnet är oerhört intressant. Det hade jag antagligen tyckt ändå, för Torill gav en mycket bra presentation och satte utvecklingen i perspektiv på ett tänkvärt sätt. Coola implantat som fungerar som busskort och elektronisk dörrnyckel i all ära, men när det gäller att påverka människors liv på ett betydelsefullt sätt står sig en anonym kopparspiral och möjligheten att kontrollera sin reproduktion fortfarande bra i konkurrensen…

Torill om vart vi är på väg

Helgen gav mersmak och jag kommer att hålla utkik efter fler liknande arrangemang. Just ja, jag glömde ju att skriva om ”flash-bokhandeln” med mängder av böcker, allt från vältummade SF-pockets med yppiga kvinnor med minimala kläder (70-tal?) till i princip nya böcker. Jag läser lite för många böcker samtidigt just nu och borde inte köpa fler, men jag kom runt problemet genom att köpa en fantasybok till min dotter, som just blivit tonåring. Och så passade jag på att köpa Thomas första bok 🙂

När jag inte gästbloggar här finns jag på Tidsfönster

En utmattad Karin kopplar av med en synnerligen god, och nyinköpt, bok på vägen hem

/Karin Söderlund Leifler

* Maria var faktiskt med på ett litet hörn ändå – fast på distans liksom – bland annat i form av ett virtuellt delat glas vin. 

Sitter och skriver (inte) och dricker te (alldeles för mycket).

Det är lika spännande varje gång. Den där totala tomheten som drabbar när man precis tagit sig igenom ett manus. Man längtar medan man skriver efter att få ta tag i något annat. För alla andra idéer man har känns så mycket mer lockande och intressanta. Fast när man är ”klar” (vilket man ju inte är egentligen – men redigeringen måste vänta en stund)  är orken som bortblåst. I alla fall funkar jag så. De första gångerna var jag på allvar övertygad om att jag aldrig någonsin skulle kunna skriva igen. Nu börjar jag på något konstigt sätt vänja mig. Fast det är klart, lite tvivlar jag även nu.

Så därför sitter jag nu, på skrivkväll, utan att skriva något alls (förutom det här blogginlägget då, men blogginlägg räknas inte – det vet alla).

Fast den här gången är det medvetet. Jag åkte hit för att dricka te och prata lite skrivande. Och för att mentalt förbereda mig på nästa steg / projekt på något sätt. Jag bestämde mig för att det var ok att inte producera något alls den här gången. Och det har jag i alla fall lyckats med. (Nästan då, men jag vidhåller att bloggande inte räknas).

Nu ska jag snart åka hem. Men jag har i alla fall inteskrivit och haft trevligt. Debriefat lite också. Och kanske, kanske bidragit lite till att andra fått lite skrivet. (Eller så har jag bara stört).

Och kanske kan jag skriva något någon gång igen. Eller så kan jag inte det. Det vet jag inte än. Men jag utgår, med en aning mer lugn den här gången, från att det får jag förmodligen reda på framöver.

 

Nu har det gått några dagar sedan vi var iväg på Kontur i Uppsala, årets upplaga av Swecon. Det var tredje gången jag var på den och med LunCon inräknat blev det min fjärde science fiction/litteraturkongress. Konstaterar att även denna var alldeles för bra arrangerad. Med det menar jag att det är svårt att välja/välja bort när flera intressanta programpunkter hålls samtidigt. Men återigen känner jag mig påfylld av skrivinspiration och idéer att spinna vidare på i framtida skrivprojekt.

Innan Sara, Thomas och jag avslutade konventet en stund på årets Dead dog party, slog vi oss ner på en uteservering och pratade igenom helgen. En slags post-swecon-skrivgruppsstund i det ljumma sommarvädret för att sammanfatta alla intryck. Read More