Archive

Tag Archives: Kaniner

”Jag har skrivit om det här projektet tidigare, men tänkte att det var på sin plats med en liten slutrapport…”

Så skrev jag här på bloggen för ett bra tag sedan. Det var när min hustru läst färdigt boken jag skrev till mina barn. Boken som de hade beställt. Där de hade definierat huvudpersonerna och en och annan bifigur och bett mig skriva den historien åt dem.

Jag skrev ett kapitel, mamman högläste och barnen tvingade mig att fortsätta. Jag ville ta mig an uppgiften lika seriöst som jag gjorde med mina ”egna” projekt. Så jag jobbade hårt med manuset. Satt och gjorde mind maps när jag körde fast. Vände och vred på formuleringar innan jag var nöjd med dem. Att det var för ”bara” dem och inte för en stor publik tyckte jag inte spelade någon roll. De accepterar ju att jag lägger så mycket tid på skrivandet och det här var lite mitt sätt att visa min tacksamhet över det.

Efter att vi var klara gjorde jag dessutom ett par redigeringsvändor – precis som jag gör annars också, men sedan blev det liggande. Jag hade ju liksom fått min belöning, barn som skrattat och varit glada över något jag hade skapat för dem.

Så för en tid sedan kom manuset på tal igen. Och vad som började som något jag sade halvt på skämt ledde till att någon ville läsa manuset. Och det i sin tur ledde till något som jag inte hade tänkt mig från början.

En kaninhistoria ska bli bok på riktigt. En illustrerad kapitelbok. Det är så himla kul! Jag är så glad. Nu ska Kaninen, och ekorren Kevin Montenegro få träffa nya barn. Jag hoppas att andra barn kommer gilla den så som mina egna (och mina testläsares kanske ska tilläggas) gjorde. Att andra föräldrar också får höra fniss och förskräckelse och fniss igen i en härlig blandning.

Datum är inte spikat än, men under 2017 blir det. Hösten någon gång.

Och jag kan liksom inte sluta le.

 

Jag har skrivit om det här projektet tidigare, men tänkte att det var på sin plats med en liten slutrapport…

Att skriva till sina barn är säkert något som alla föräldrar som har någon form av författarambitioner tänkt på många gånger. Jag har börjat lite ett par gånger också. Dock har alla skönlitterära projekt dött ut. Jag har en del ”brev” till dem som jag skrev när de var riktigt små, men ingen ”färdig” saga eller berättelse.

Men så en dag i vintras satt vi runt matbordet. Bara vi tre. Mamman var iväg nånstans, eller på jobbet, tämligen frånvarande i alla fall. Det var då frågan ställdes:

”Snälla pappa kan du inte skriva en bok åt oss.”

Jag var ju mitt uppe i slutfasen, och senare redigeringsfasen av mitt andra manus, men man kan ju inte ducka en sån utmaning. Vi diskuterade vilka det skulle handla om. En kanin, en ekorre och en klubbmästare… Vi pratade lite om vem de var och deras relation, och vad de hette. Nu kom namnen att ändras något över tiden, men det är en annan historia. Vi hade i alla fall en utgångspunkt.

Yngste sonen kläckte alldeles innan vi skulle lämna bordet de berömda orden:

”Och så skall den vara i Roddy Doyle-stil”

Om ni läst ”The Giggler treatment” eller ”Rover Saves Christmas” eller ”The Meanwhile Adventures”, eller någon annan, förstår ni vad jag pratar om. Om inte, tja, gör det… Att skriva som någon annan är väl i princip omöjligt, men nu gillar ju jag hans berättande så jag lyckades förhandla mig till ett ”min variant på den berättarstilen” och kände mig nöjd med det.

Sen började jag skriva. Målet var att producera ett kapitel i veckan. Det gick rätt trögt. Till slut var jag tvungen att bita i det väldigt sura äpplet och säga att det går nog inte innan jag är klar med den andra romanen. De gick med på det, med löftet att deras bok skulle tas upp efter att jag var klar.

Så efter otaliga redigeringsvarv skickade jag iväg mitt andra manus, och då kunde jag ju inte längre fly undan.

Under sommaren och sensommaren har vi tillsammans betat oss igenom projektet. Jag har skrivit, mamman har läst, barnen har lyssnat och skrattat – med mig tjuvlyssnandes, och jag har skrivit vidare. Så har vi hållit på. Jag har fått svära på att skriva klart den. Så vi har tragglat vidare.

Och i förrgår kväll läste mamman epilogen för pojkarna…

Slut.

Färdigt.

Över.

En helt klart annorlunda erfarenhet att få så direkt feedback. Att ha kravet att leverera kontinuerligt så att de får höra mer. Men samtidigt väldigt förlåtande läsare. Och som en vän sade: ”en roman som du med andra ord redan har fått betalt för”. Och det har jag verkligen. Det har varit helt fantastiskt kul att ge dem ”sin” historia. Belöningen har varit fniss, skratt, förskräckelse, och en och annan kram och uppmuntrande kommentar, som t.ex. ”Pappa, du måste lova att skriva färdigt kaninhistorien. Annars blir jag jätteledsen!”

Nästa projekt blir nog något annat. Men det är inte alls omöjligt att det blir ett till ”barnboksprojekt” efter det. Bara att målgruppen blivit lite äldre då.

Jag har skrivit det tidigare här. Jag skriver som bäst (ur någon form av produktivitetsaspekt i alla fall – kvalitetsmässigt är jag kanske inte rätt person att uttala mig om 🙂 ) på morgonen. Så idag hade jag sagt till familjen att jag skulle skriva mellan 7 och 10, med undantag för frukost. Det var bra – för när klockan ringde var jag inte jättesugen på att gå upp – men eftersom jag hade råkat meddela mina planer blev jag utknuffad ur sängen…

Så jag och katten gjorde en kopp te och satte oss för att skriva. Lite paus när resten av familjen vaknade och ville ha frukost, men ändå ett par hyfsat produktiva timmar.

Ett påbörjat kapitel blev klart och ett helt kortkapitel efter det blev skrivet. I runda slängar dryga 1300 ord skrivna. Med andra ord läge för mamman att ägna sig åt lite högläsning ikväll.

Kaninen kap 13 och 14

Kapitel 12Tillbaka vid tangentbordet efter att ha lyssnat på uppläsningen av kapitel 12 i mitt senaste projekt. Projektet skiljer sig ganska mycket från det föregående, men det har ändå förvånansvärt många likheter. En stor skillnad är att jag får i princip momentan återkoppling.

Den här gången skriver jag nämligen en berättelse åt mina barn. Den är ett beställningsjobb. Vi satt i vintras vid matbordet en dag och spånade tillsammans. De hittade på de tre huvudfigurerna, varav en kanin och en ekorre, och sedan var det upp till mig att spinna historien kring dem.

Read More