Archive

Tag Archives: Roman

Men ändå för mig en ganska viktig.

Även om den kan synas helt godtycklig.

Vaddå?

Jo, idag efter en hel del våndande, så passerade jag 40 000 ord i mitt nuvarande manus.

40 000 – det kanske inte låter så mycket.

Men det finns romaner som är kortare än så. Många av de riktigt bra lite äldre är däromkring. Men visst, de flesta romaner som kommer ut nuförtiden är betydligt längre än så. Inom fantastiken är det inte ovanligt med en faktor 3 på det. I den första delen i en trilogi!

Men hursomhelt, jag brukar sikta på nånstans 60-80 000. Tycker det är ganska lagom.

40 000 då, vad är det viktiga med det?

För mig så innebär det ganska mycket. Om jag som nu når 40 000 och känner att jag har målet i sikte så innebär det att jag helt plötsligt börjar tro att jag kan ro ihop det här projektet. Innan jag har kommit dit är jag osäker på om det ens blir en roman av det. Och skulle jag komma dit och inte ha en aning om vart det skall ta vägen skulle jag nog känna hur det börjar hetta i pannan och svettdropparna samla sig. För då är det inte säkert att det går att landa.

Inte så att jag vet _hur_ det ska sluta. Men jag känner att det det drar mot ett slut. Det är den viktiga känslan. Samtidigt som jag känner att det faktiskt blir tillräckligt mycket för att fylla utrymmet mellan pärmarna.

Och där sitter jag nu alltså.

Därför är jag lite glad. Bland annat.

 

En skrivarvän jag för några år sedan delade texter med sa något om att jag gett mig ut på djupt vatten som lät en del av handlingen utspela sig på en plats jag inte ens varit på. Jag uppskattade ärligheten och han hade nog rätt. Kanske får jag möjlighet att besöka platsen framöver innan berättelsen är klar och ev. korrigera eller skriva om. Det hade nog varit nyttigt men framförallt intressant.

Jag var nästan på väg att göra studiebesök där i höstas. Det är ett känt forskningscenter ungefär i mitten av Europa. Jag och min familj hade semesterplaner i närheten men det blev dock inställt. Jag hann prata med en forskare som tipsade om att man tar in grupper för studiebesök vissa dagar om man föranmäler sig på webben och är ute i god tid eftersom platserna är begränsade. Blir det av en semestertripp i de trakterna måste jag pricka in ett besök.

Från utställningen om centrat, ett instrument i liten skala uppbyggt i legoFör att kunna skriva om det så realistisk som möjligt har jag bland annat gått på föreläsningar om forskningen. Passade på när ett par forskare kom till Linköping och lokala medlemmar i Sveriges ingenjörer blev inbjudna på kvällsföreläsning. Det var i anslutning till en utställning om centret som turnerade runt på några universitet i Sverige. Tidigare samma dag smet jag även in på en lunchföreläsning om hur det är att arbeta där, riktad till civilingenjörsstudenter. Antecknade ner flera användbara detaljer. På själva utställningen växlade jag även några ord med en forskare om hur en del detaljer i tekniken fungerar. Vilket inte är helt lätt att få förklarat när man inte är partikelfysiker men det gör det inte mindre fascinerande.

Under åren har jag läst och sparat många artiklar om det som händer där. För några år sedan lånade jag en bok om området det ligger vid, en turistguide med bilder och beskrivningar av närliggande staden. En del googlingar också. Har försökt blanda källor för att bygga upp en så komplex inre bild som möjligt av hur det är där. Jag har inte behövt leta så mycket utan mest samlat på mg det jag stött på efter hand. Blev glatt överraskad när jag råkade på en artikel på jobbet skriven av en f.d. kollega som gjort besökt på platsen en gång. Henne kan jag nog fråga detaljfrågor om jag behöver. Om jag inte minns fel tror jag även min man har någon släkting som jobbar där eller har jobbat där så jag kanske kan dra lite i den tråden också för lite mer konstigare detaljfunderingar.

Kanske blir det för svårt att skildra den här platsen och det som pågår där trovärdigt. Men jag försöker.

Vilken bra start det blev på nya året. Så roligt att bli del av det här sällskapet. Jag ser fram mot att dela många tankar om skrivande och idéer. Det är nog precis den inspiration och regelbundenhet jag behöver för att föra mitt skrivprojekt framåt igen.

Jag har jobbat ett tag på min berättelse med ambitionen att den en dag ska bli en färdig roman. För ett par år sedan fick jag mycket skrivet på den när jag passade på att skriva dagligen samtidigt som jag pendlade. Sedan dess har jag inte hittat tillbaka till det regelbundna skrivandet. Nu vill jag göra om en stor del av handlingen och på sistone har jag försökt strukturera upp de många anteckningarna jag samlat på mig med ändringsförslag och välja ut vilka nya idéer jag ska satsa på. Är inte klar än men hoppas bli det inom kort så jag kan lägga upp en plan på att skriva klart.

Jag påbörjade historien när jag gick en fördjupningskurs i skrivande på en folkhögskola, tillsammans med ett gäng andra som också startade igång varsitt längre projekt. Kursen gick till stor del ut på att föra oss framåt genom att vi gav varandra respons på våra texter som växte fram. Och det är peppande i sig att bara träffa andra som skriver, att dela såväl svårigheter som tips. Det är därför jag redan nu vet att Sällsamt kommer ge mig så mycket. Jag hoppas såklart att jag också kommer bidra med något bra till Maria, Thomas och Sara och deras skriveri.

Först en bekännelse: romanen jag började på i somras ligger på is. Jag skrev på fram till första vändpunkten, sedan visste jag inte riktigt hur den skulle fortsätta och tappade fart. Men det var roligt så länge det varade och kanske återkommer jag till den senare.

I stället har jag gått tillbaka till ursprungsplanen och börjat jobba med mitt romanmanus Vadet igen. Jag har ägnat de senaste kvällarna åt att läsa igenom det och göra anteckningar och nu har jag börjat pyssla med postitlappar och fundera på struktur och möjliga utbyggnader och tillägg.

Det var med viss bävan jag satte igång. På Eurocon 2011 pratade författaren och hedersgästen Elizabeth Bear om ”the suck fairy”, som dyker upp när man läser om en bok gillade för länge sedan och upptäcker att den är jättedålig. Jag var rädd att suck fairyn skulle svinga sitt trollspö och få mig att rodna över att jag alls fått för mig att skicka detta till förlag.

Tack och lov blev det inte så. Manuset var faktiskt tvärtom bättre än jag mindes det och jag satt i soffhörnet och småfnissade åt detaljer som jag hade glömt.

Det finns dock en hel del jag vill försöka förbättra, både enligt egna tankar och enligt kommentarer i den ”bra” refuseringen som jag fick. Så det blir höstens skrivprojekt, i alla fall som det ser ut just nu.

Nu är det semester och jag har lyckats få till lite skrivtid nästan varje dag. Planen var att jag skulle jobba med manusrevidering, men ett par dagar in på ledigheten fick jag plötsligt inspiration till en roman.

Ska jag verkligen? tänkte jag. Ett sådant omfattande projekt? Är det så välbetänkt?

Men sedan tänkte jag: klart jag ska! Jag skriver ju för min egen skull och då kan jag faktiskt unna mig att göra det som känns roligast för tillfället.

Så nu skriver jag på mitt nya romanmanus. Får se hur långt jag kommer. Färdig lär jag inte bli innan sommaren är slut, men jag får i alla fall ett material att återkomma till. Det är inte det sämsta.

Passerade just 10000 ord i min senaste historia. Jag kallar det Mimmimanuset. Dokumentet heter nämligen Mimmi för det var den första av figurerna som fick ett namn. Att hon sedan egentligen inte har ”varit med” annat i SMS o liknande är en annan sak.

Hursomhelst så har jag bara skrivit på hittills, för jag har inte vetat vart jag varit på väg. Ingen panik än, men snart borde jag kanske börja fundera över det. Alltså, inte så att jag tänker göra någon detaljerad plan, men någon form av idé om vart jag ska i alla fall. ”Orienteringsskärmar” kallade Erik Granström det för vid något tillfälle.

Och så igår morse. Jag hade precis släppt av S på jobbet och skulle köra vidare till mitt eget. Jag höjde volymen, så som jag plägar göra om jag har musik på och är själv i bilen. (Helt tyst eller hög volym – jag har bara de två lägena i samband med ensam bilkörning).

Lyssnade på Thåström.

Det händer inte så jätteofta, men ibland.

Hur som helst. Stämningen i låten fångade mina tankar som fladdrade iväg in i manuset. Och helt plötsligt såg jag en scen framför mig. Insikten: Det är hit vi är på väg! Vi, som i jag och personerna i berättelsen alltså. Det är den logiska konsekvensen. En oerhört vacker scen. Följd av en annan. Det är dem jag måste försöka skriva mig fram till och sedan ge mig i kast med.

Kommer jag klara det? Kommer mina skrivkunskaper att kunna göra dem rättvisa? Ingen aning. Jag vet inte ens om jag kan ta mig dit. Men vi får se. Nu vet jag i alla fall att jag tror att jag är på väg någonstans. Jag vet också vad jag ska lyssna på när jag väl kommer dit. Om jag gör det

Eller början. Det beror lite på hur man ser på det.

Jag tryckte just på ”send”-knappen. Som i att jag skickade den redigerade och korrigerade versionen av mitt manus till sättning.

Jag kan meddela att det kändes i hela kroppen. Det finns givetvis fortfarande tid att ändra saker, men varje litet steg på vägen känns så tydligt nu. Mest bra. Men också lite läskigt. Eller ganska mycket läskigt om jag skall vara helt ärlig.

Wish me luck