Arkiv

Tag Archives: Skrivprocessen

Hej igen! Senast jag skrev ett inlägg här var i början av juli och då hade jag precis skickat in mitt manus till fem av de stora förlagen. Läget nu är att jag har fått fyra refuseringar och väntar på ett femte svar. I år ligger jag bra till för Stora korgen, vår skrivgrupps vandringspris till den som har mottagit flest refuseringsbrev daterade under året. ☺️

Resten av sommaren tog jag det lite lugnare på skrivfronten men fick i alla fall ihop en novell till Tidningen Skrivas stora sommartävling. Sedan några veckor tillbaka jobbar jag med två projekt parallellt: ännu en tävlingsnovell och första utkastet till den fantasyroman för unga vuxna som jag påbörjade i våras.

Ibland händer det att vänliga och intresserade människor i omgivningen frågar: ”Vad handlar din bok om?” Jag känner mig lite ogin när jag inte vill svara, men saken är den att om jag berättar vad jag tänker skriva kan jag inte skriva det sedan. Jag har prövat några gånger och de historierna dör för mig. Ju mer jag pratar, desto mindre blir det skrivet. Detta gäller alltså när jag håller på med första utkastet och berättar historien för mig själv medan jag skriver. Under senare faser diskuterar jag gärna texten, men inte i början.

I senaste numret av Tidningen Skriva såg jag Majgull Axelsson ge uttryck för liknande förbehåll:

”Jag skriver alltid väldigt intuitivt och är noga med att inte prata om det jag skriver under tiden jag skriver. För mig spricker allt om jag pratar för mycket om det, för då har jag ju redan berättat det och sedan går det inte att få ner det på papper. Mina historier berättar jag i tysthet för mig själv.”

Hur är det för er andra? Kan och vill ni prata om era berättelser innan ni har skrivit ner dem?

Annonser

Äntligen har jag kommit till första delmålet! Jag har skrivit berättelsen till slutet!

Det är fortfarande mycket jobb kvar. Har lite nytt jag ska skriva som ska in på olika ställen och kommer nog skriva om en del av det jag skrivit tidigare och redigera en del. Men rätt häftigt ändå!

Sen början på augusti någonting bestämde jag mig för att verkligen försöka skriva en stund nästan varje dag. Mycket också för att jag insåg att slutfasen var rätt svår. Tror Thomas nämnde det i något inlägg nyligen.

Jag provade funktionen i Scrivener där man kan räkna ut hur mycket man ska skriva om dagen om man väljer vilka dagar i veckan man kommer att skriva och för att bli klar till ett valt datum. Jag valde fem dagar i veckan och försökte uppskatta ungefär hur mycket jag hade kvar. Kom fram till att 50 000 ord nog var ungefär där jag skulle landa. Sedan bestämde jag mig för 15 september.

Det gjorde att jag verkligen ansträngde mig extra för att prioritera skrivstunden. Inte helt lätt alla gånger men i det stora hela blev det mer flyt i varje skrivpass när det inte var så långt mellan varje gång. Vardagstempot är ju rätt högt så det behövs inte så mycket för att det inte ska finnas någon tid över. Det var också bra att jag ändå försökte vara realistisk och räkna med att två dagar i veckan inte kommer gå att skriva på.

Så den 15 september kom jag över 50 000-ordgränsen! Men det var lite kvar att skriva så fick skriva på några dagar till. Och igår kom jag fram!

Men ändå för mig en ganska viktig.

Även om den kan synas helt godtycklig.

Vaddå?

Jo, idag efter en hel del våndande, så passerade jag 40 000 ord i mitt nuvarande manus.

40 000 – det kanske inte låter så mycket.

Men det finns romaner som är kortare än så. Många av de riktigt bra lite äldre är däromkring. Men visst, de flesta romaner som kommer ut nuförtiden är betydligt längre än så. Inom fantastiken är det inte ovanligt med en faktor 3 på det. I den första delen i en trilogi!

Men hursomhelt, jag brukar sikta på nånstans 60-80 000. Tycker det är ganska lagom.

40 000 då, vad är det viktiga med det?

För mig så innebär det ganska mycket. Om jag som nu når 40 000 och känner att jag har målet i sikte så innebär det att jag helt plötsligt börjar tro att jag kan ro ihop det här projektet. Innan jag har kommit dit är jag osäker på om det ens blir en roman av det. Och skulle jag komma dit och inte ha en aning om vart det skall ta vägen skulle jag nog känna hur det börjar hetta i pannan och svettdropparna samla sig. För då är det inte säkert att det går att landa.

Inte så att jag vet _hur_ det ska sluta. Men jag känner att det det drar mot ett slut. Det är den viktiga känslan. Samtidigt som jag känner att det faktiskt blir tillräckligt mycket för att fylla utrymmet mellan pärmarna.

Och där sitter jag nu alltså.

Därför är jag lite glad. Bland annat.

 

Flera gånger när vi hälsat på mina svärföräldrar, speciellt när vi varit där lite längre, har jag försökt använda stunder när de hittar på saker med mina barn till att skriva lite. Ofta har jag velat vara med på utflykter och sådant så det har mest varit kvällar när de leker i huset eller liknande. I slutet på den här semestern testade vi något nytt; resten av min familj reste dit några dagar medan jag var kvar hemma för att skriva mer koncentrerat. Barnen fick dessutom umgås massor med sina kusiner och jag kunde äntligen komma lite mer framåt.

Det har varit sådan lyxtid för mig. Jag har längtat så ofta till att få skriva lite mer och att mer sammanhållet kunna se över helheten. Dagarna gav mig en bättre överblick över blandade anteckningar om vad jag vill göra om, detaljer om händelser och trådar och hur det ska landa för att bli bra.

Det mesta nya jag skrivit under mina skrivdagar har varit för att närma mig slutet på historien. Innan jag börjar ändra för mycket. Men jag har också skrivit en scen som jag behövde få in mellan tidigare händelser i texten. Det är lättare sagt än gjort att inte gå in och skriva om för mycket men jag försöker som sagt fokusera på att ta mig fram till slutet. Så skriver jag om och ändrar mer som nästa steg.

Jag tänker mer på mitt manus nu och dit ville jag också komma. Så det blir ännu mindre tröskel att bara sätta sig ner en liten stund i vardagen för att fortsätta.

Vi testade även något nytt på vår skrivkväll igår. Thomas startade utmaningen; vem skriver först 500 ord? När vi stämde av på vägen dit var det så intressant hur tempot växlade, Sara och jag var omväxlande före och efter varandra. Thomas hade bra flyt och drog ifrån ganska snabbt (han vann). Det blev så tydligt att det inte är ett jämnt tempo när man skriver. Det märkte jag speciellt när jag fick flera dagar till skrivandet, hur olika effektivt varje delskrivpass är. Hur det bara rinner ut via tangenterna och fyller rader ena stunden medan nästa stund kräver mer fundering för att få fram meningarna.

Jag brukar inte mäta ord så mycket även om jag allt mer börjar se fördelarna med det. Att i siffror se att det går framåt, om än olika fort, ger ju en bra påminnelse om att varje litet skrivpass hjälper till att nå målet. Självklart egentligen men vet också hur lätt det kan vara att skjuta på liten skrivstund när vardagen sätter fart. Så bra att ta till vad jag kan för att se till att skriva klart.

Jag jobbar med revidering av mitt manus en stund nästan varje kväll nu. Varje gång fyller jag skrivbordet med papper på varje tillgänglig yta. Kommentarsdokument från tre testläsare (Sara, Sara och Linda från Skriviver – Thomas höll sig till några övergripande muntliga kommentarer, så dem har jag i huvudet), plus min egen skiss över idéer jag har fått och saker att hålla i minnet

Det har slagit mig att jag kanske borde skapa ett samlat dokument av alltihop innan jag börjar jobba med kommentarerna, men det känns som alldeles för mycket torrsim, så i stället sitter jag och korsläser. Det funkar hyfsat.

För övrigt är det intressant hur man lär känna sina skrivkamrater och testläsare efter ett tag. Det var ingen överraskning att Thomas inte dyker ner i detaljer, att den Sara som varit med från början slår ner på logiska luckor eller att Linda har mycket fokus på karaktärsutveckling. Av vår nya Sara har jag inte fått kommentarer tidigare, men hon pekade på några saker som jag tagit för självklara men nog borde förklara och det hoppas jag att hon fortsätter med.

Det var faktiskt rätt olika saker som dök upp i kommentarerna och enligt Stephen King är det då ”fördel författaren”, det vill säga man kan välja själv vad man vill åtgärda respektive strunta i. (Om flera personer pekar på samma sak är det nog läge att göra något åt det, eller åtminstone ha en väldigt bra motivering till att det står som det gör.) Emellertid är det även bland enpersonskommentarerna många som jag vill jobba med, så vi får se hur det går med den deadline jag satte till i slutet av juni. Jag tänker inte stressa upp mig över den. Det får ta den tid det tar.

Häromkvällen när vi sippade gott te och skrev för fullt framför våra skärmar så fastnade jag i en fundering på något jag behövde veta mer om i min berättelse. Jag skrev ner det jag undrade över med frågetecken. Då kom svaret av sig självt. Nej, inte av magi, AI eller av att någon hackat sig in i min dator utan av att jag lät fingrarna knappa in spontant svar med tangentbordet. Svar som jag blev nöjd med. Jag skrev ner följdfrågor och även där fick jag bra svar. Efter ett tag märkte jag att det var en av karaktärerna som svarade vilket gjorde det extra kreativt att svara vidare på fler frågor. Till slut hade jag en mycket bättre helhetsbild över saker.

När vi var klara med skrivandet för kvällen berättade jag om det för de andra. Thomas tipsade om att det även kan vara en givande övning att låta de olika karaktärerna berätta om de andra karaktärerna. Får nog testa det också någon kväll för att se om jag kan få fram lite mer om vissa av dom.

Fram till nu har jag kört rätt så målinriktat, men ganska mycket agerat på instinkt. Dvs jag har satt mål för varje år med mitt skrivande, och sedan jobbat för att nå det. Men jag har inte skrivit ner någon plan, utan snarare tagit det ur huvudet. Det har funkat alldeles utmärtkt fram till nu. Men jag började känna redan förra året att det började bli en aning komplext. Det hände ju trots allt rätt mycket.

Och nu i år. Med en bok utgiven som skall fortsättas med, och nya saker på gång, och lite alla möjliga idéer på vad man skulle kunna göra.

Det blev liksom svårt att veta vad som var viktigast. Vad som skulle göras. Det kändes mest som att jag hoppade runt mellan saker utan att komma någonstans alls eller bli klar med något överhuvudtaget.

Så …

Jag satte mig ner och skrev ner mitt huvudmål för året i ett dokument. Vad och varför. Sedan bröt jag ner det i fyra delmål, som jag viktade mot varandra. Sedan började jag klottra ner aktiviteter, som lite själmant grupperade ihop sig i ”milstolpar”.

Så då tog jag allt dessa och tryckte in i ett excelark och satte på datum på alla aktiviteter och milstolpar. (Eller inte alla, men de som låg någorlunda nära i tiden i alla fall). Sedan satte jag upp en översiktssida som visar de tre kommande aktiviteterna och hur många dagar jag har på mig att bli klar med dem, samt mina milstolpar i turordning. Detta så att jag snabbt ska kunna se vad som är viktigast just nu. Givetvis får jag ändra i listan och lägga till saker när jag kommer på sånt som behöver in. Det viktiga är att allt som behöver fixas kommer in där.

Ingen aning om det här kommer funka hela året, men hittills har det funkat bra. Det hjälper mig att hålla fokus, och det har lett till att jag har fått klart en del saker som jag började oroa mig för att de inte skulle bli av.

Sen har jag en allvarlig fundering på att testa ett lite nytt upplägg i romanarbetet också. Men det kan jag väl återkomma till senare.