arkiv

Etikettarkiv: Manus

LunCon 2022

Av
november 6, 2022
Sara L, Skrivande, Utflykter
4 kommentarer

Precis som när förra LunCon hölls 2016, så var hälften av skrivsällskapet sällsamts medlemmar med när LunCon 2022 ordnades nu sista helgen i oktober. (Lånade snygga loggan ovan som Katarina Eriksson gjort, från LunCons webbplats)

Ett fint ordnat och mysigt konvent. Trevliga diskussioner med såväl bekanta som nya bekantskaper – kanske är det ännu lättare att prata med fler i en mindre kongress så här. Jag var med i min första paneldiskussion också om ett av mina favoritämnen: first contact. Eftersom det var första gången hade jag förberett mig genom att samla ihop mina tankar om det i ett längre dokument innan. Väl i diskussionen blev det nog bara någon procent av av det jag tänkt igenom innan som kom med i samtalet. Jag tittade inte på anteckningar under panelen men behövde samla ihop det eftersom jag kan bli så här:

Det var som vanligt många bra programpunkter. Jag lyssnade på spännande paneldiskussioner, inspirerande föredrag och var med i ett par intressanta gruppdiskussioner. Den ena gruppdiskussionen om first contact-boken Project Hail mary av Andy Weir och den andra om romantik i science fiction och fantasy. 

Senaste halvåret/året-någonting har jag och en bekant som bor längre norrut i landet (från mig) skickat småpepp till varandra längs vägen i arbetet med våra respektive skrivprojekt. Vi planerade för att våra manus skulle få prova lyckan hos ett och samma bokförlag (inom science fiction och skräck) i augusti. Vi har inte läst varandras texter men det hjälpte att inte vara ensamma i det hårda kämpandet i slutet för att bli tillräckligt klara för att skicka in till deadline för manusintag. När vi stämde av efter att vi skickat in sa jag något om att jag tror att jag egentligen har för mycket romantik i mitt manus för det förlaget. Kan man ha för mycket romantik? svarade han och gjorde mig glad. Det var också vad som diskuterades i gruppdiskussionen om romantik i science fiction och fantasy på LunCon. Sedan är det ju en annan fråga om manuset är vad det bokförlaget vill ha, men det var intressant att höra en mängd andras tankar om romantik i SFF.

Efter LunCon gjorde jag utflykter i Skåne med familjen och hängde med släkt. Bland annat var det magiskt att besöka Ales stenar insvept i mystisk dimma. Jag hade tänkt passa på att gå på Lund Fantastic Film Festival också men hjärnan var nästan för fullmatad och jag känner mig väldigt nöjd av allt ändå.

Sedan när vi landat tillbaka i vardagen igen står näst på tur att samla ihop respons om en novell Maria skrivit. Och läsa klart en first contact-bok jag belönade mig med efter LunCon:

/Sara L

Skoningslös respons

Av
juli 14, 2022
Sara L, Skrivande
13 kommentarer

Efter alldeles för lång tid, verkligen toklång tid, skickade jag för några dagar sedan ÄNTLIGEN iväg hela mitt manus till skrivgruppen.

Det är stort, läskigt och spännande på en gång. Som med mycket läskigt borde det vara en vanesak. Att det blir enklare att dela med sig ju fler gånger man gör det. På samma sätt som att det nog blev större sak att släppa in ju längre jag väntade.

Jag formulerade mig inte precis så men hintade om att de gärna får vara skoningslösa i sin respons så att jag kan utvecklas så mycket som möjligt. Så att de inte håller igen bara för att det blev stort att dela mitt romanmanus.

Jag har lärt mig att i perioder när jag kommit ifrån skrivrutiner och sedan väl skriver, så ser jag mycket mer skeptiskt på skrivprojektet än när jag jobbar ofta med texten. Skriver jag ofta kan jag fortfarande känna tvivel men kan ignorera det och tänka att det inte spelar någon roll. Jag skriver för att jag vill skriva. Jobbar jag inte alls med texten så kan jag heller inte utvecklas. När jag skriver för sällan får jag för långt avstånd till mitt skrivande jag och har svårt att värja mig från mitt eget ifrågasättande.

Jag har precis gett respons på en väns bokmanus som handlar om skrivande och jag tyckte mycket om hans fokus på att våga skriva. Kanske är det lätt att inse hur dumt det är att hämma sig själv, men är det inte lite fascinerande också hur skrivprocessen kan vara kopplad till så mycket skrämmande känslor? Eller ännu mer, till så många olika känslor.

/Sara L

Bättre på Scrivener

Av
februari 1, 2019
Sara L, Skrivande
2 kommentarer

Jag har länge känt att jag inte använder Scrivener till fullo. Som med mycket så har jag lärt mig själv allt mer ju mer jag jobbat i det men har haft en känsla av att det finns mer trix. 

Därför har jag nu unnat mig tid genom en webbkurs om programmet. Den var praktiskt uppdelad i många smådelar och perfekt att gå igenom vid småstunder när tillfällen getts.

Det bästa är att det gett ännu mer lust för skrivandet. Som en sådan som påverkas rätt mycket av vintermörkret är jag nu när januari precis är över extra tacksam för vad jag kan hitta som ger lite extra energi, speciellt till skrivandet.

Jag tycker verkligen om programmet så när jag är klar med nästa delmål i projektet ska jag belöna mig med Scrivener version 3.

Om jag berättar vad jag ska skriva kan jag inte skriva det sedan

Av
september 18, 2017
Maria, Skrivande
7 kommentarer

Hej igen! Senast jag skrev ett inlägg här var i början av juli och då hade jag precis skickat in mitt manus till fem av de stora förlagen. Läget nu är att jag har fått fyra refuseringar och väntar på ett femte svar. I år ligger jag bra till för Stora korgen, vår skrivgrupps vandringspris till den som har mottagit flest refuseringsbrev daterade under året. ☺️

Resten av sommaren tog jag det lite lugnare på skrivfronten men fick i alla fall ihop en novell till Tidningen Skrivas stora sommartävling. Sedan några veckor tillbaka jobbar jag med två projekt parallellt: ännu en tävlingsnovell och första utkastet till den fantasyroman för unga vuxna som jag påbörjade i våras.

Ibland händer det att vänliga och intresserade människor i omgivningen frågar: ”Vad handlar din bok om?” Jag känner mig lite ogin när jag inte vill svara, men saken är den att om jag berättar vad jag tänker skriva kan jag inte skriva det sedan. Jag har prövat några gånger och de historierna dör för mig. Ju mer jag pratar, desto mindre blir det skrivet. Detta gäller alltså när jag håller på med första utkastet och berättar historien för mig själv medan jag skriver. Under senare faser diskuterar jag gärna texten, men inte i början.

I senaste numret av Tidningen Skriva såg jag Majgull Axelsson ge uttryck för liknande förbehåll:

”Jag skriver alltid väldigt intuitivt och är noga med att inte prata om det jag skriver under tiden jag skriver. För mig spricker allt om jag pratar för mycket om det, för då har jag ju redan berättat det och sedan går det inte att få ner det på papper. Mina historier berättar jag i tysthet för mig själv.”

Hur är det för er andra? Kan och vill ni prata om era berättelser innan ni har skrivit ner dem?

Skrivhytt till Worldcon

Av
augusti 8, 2017
Sara L, Skrivande, Thomas, Utflykter
4 kommentarer

Foto lånat från worldcon.fi

Foto lånat från worldcon.fi

The world is full of great and wonderful things for those who are ready for them.
/Moominpappa, from the book Moominpappa at Sea.

Det fina citatet finns med bland informationen inför allt spännande som väntar nu några dagar. Jag tar en paus i resväskepackandet och skriver några rader här. Worldcon, the World Science Fiction Convention hålls för 75e gången. Det här året i Europa och närmare bestämt här i Norden, i vårt grannland Finland.

Imorgon förmiddag tar jag bussen mot tåget till färjan. Unnade mig något extra trevligare hytt när jag bokade färjeresan till och från Helsingfors, så att jag bara kan stänga in mig och passa på att jobba vidare i redigeringarna i mitt manus. Resor i bil, buss, tåg och färja brukar ofta vara bra tid där jag kan plugga in hörlurar och koppla på skrivandet.

En flygresa jag gjorde för många år sedan när jag kände av en hel del flygobehagskänslor, bestämde jag mig för att gå all in och satte på soundtracket till Donnie Darko i öronen. Det hjälpte faktiskt lite och gav upphov till intressanta tankar och idéer till skrivandet istället. Men att skriva och redigera på flyg är nog inte vad jag ska satsa på.

Så nu har jag istället en längre färjeresa framför mig. Förhoppningsvis väntar inga stormar på havet så att det blir en lugn och bra skrivtripp på vägen dit och sedan hem på söndag.

Väl där väntar så mycket skoj!

  • ca 6000 science fiction-fans från hela världen kommer dit
  • förutom sf- och fantasyfans och författare även lite NASA-folks, George RR Martin m.fl.
  • ett helt fantastiskt program vars många parallella programpunkter många gånger är så svårt att välja bland. ”The programme will include lots and lots of stuff for fans of books, media, science, games, costuming, music, filk, writing, comics etc.”
  • kommer såklart heja från publiken på panelerna Thomas deltar i (även om jag missar den sista)
  • det är ju här självaste ”Hugo Awards Ceremony” hålls
  • Worldcon har en egen internationell filmfestival
  • beroende på väder och tid kanske jag passar på att besöka Sveaborgs fästning också

Ikväll hoppas jag även hinna ögna igenom den 69 sidor långa pdf-restaurangguiden för Worldcon. Längtar!

Skickat manus utan duns i brevlådan

Av
juli 1, 2017
Maria, Skrivande
7 kommentarer

Nu är det gjort. I går skickade jag mitt romanmanus till några utvalda förlag. Jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid att det numera är comme il faut att skicka till flera förlag samtidigt, men det snabbar onekligen upp processen.

En annan sak som jag inte riktigt har vant mig vid är att i princip alla vill ha manuset digitalt. Det är några år sedan jag sist höll på och skickade in och då skrev jag ut manuset, stoppade det i ett stort vadderat kuvert och åkte med det till brevlådan där det landade med en oåterkallelig duns. En av de första gångerna fick jag faktiskt en kompis att följa med för att bevittna och intyga att jag verkligen lade det just i brevlådan och inte slängde det i en papperskorg i ett anfall av tillfällig sinnesförvirring.

Det är mer praktiskt nu (man får till och med en bekräftelse på att förlaget tagit emot manuset), men lite saknar jag den där dunsen. När jag hörde den var det liksom på riktigt.

Hur som helst är det skönt att ha fått iväg romanen. Jag har spurtat på slutet för att hinna färdigt före semestern. Nu ska jag pusta ut och kanske skriva en novell. Jag har en idé till Skrivas stora sommartävling som jag skulle vilja utforska.

Trevlig sommar! Och om det är någon annan som håller på med inskick, med eller utan dunsar – lycka till!

Testa nytt

Av
augusti 5, 2016
Sara L, Skrivande, Te och trivsel
2 kommentarer

Flera gånger när vi hälsat på mina svärföräldrar, speciellt när vi varit där lite längre, har jag försökt använda stunder när de hittar på saker med mina barn till att skriva lite. Ofta har jag velat vara med på utflykter och sådant så det har mest varit kvällar när de leker i huset eller liknande. I slutet på den här semestern testade vi något nytt; resten av min familj reste dit några dagar medan jag var kvar hemma för att skriva mer koncentrerat. Barnen fick dessutom umgås massor med sina kusiner och jag kunde äntligen komma lite mer framåt.

Det har varit sådan lyxtid för mig. Jag har längtat så ofta till att få skriva lite mer och att mer sammanhållet kunna se över helheten. Dagarna gav mig en bättre överblick över blandade anteckningar om vad jag vill göra om, detaljer om händelser och trådar och hur det ska landa för att bli bra.

Det mesta nya jag skrivit under mina skrivdagar har varit för att närma mig slutet på historien. Innan jag börjar ändra för mycket. Men jag har också skrivit en scen som jag behövde få in mellan tidigare händelser i texten. Det är lättare sagt än gjort att inte gå in och skriva om för mycket men jag försöker som sagt fokusera på att ta mig fram till slutet. Så skriver jag om och ändrar mer som nästa steg.

Jag tänker mer på mitt manus nu och dit ville jag också komma. Så det blir ännu mindre tröskel att bara sätta sig ner en liten stund i vardagen för att fortsätta.

Vi testade även något nytt på vår skrivkväll igår. Thomas startade utmaningen; vem skriver först 500 ord? När vi stämde av på vägen dit var det så intressant hur tempot växlade, Sara och jag var omväxlande före och efter varandra. Thomas hade bra flyt och drog ifrån ganska snabbt (han vann). Det blev så tydligt att det inte är ett jämnt tempo när man skriver. Det märkte jag speciellt när jag fick flera dagar till skrivandet, hur olika effektivt varje delskrivpass är. Hur det bara rinner ut via tangenterna och fyller rader ena stunden medan nästa stund kräver mer fundering för att få fram meningarna.

Jag brukar inte mäta ord så mycket även om jag allt mer börjar se fördelarna med det. Att i siffror se att det går framåt, om än olika fort, ger ju en bra påminnelse om att varje litet skrivpass hjälper till att nå målet. Självklart egentligen men vet också hur lätt det kan vara att skjuta på liten skrivstund när vardagen sätter fart. Så bra att ta till vad jag kan för att se till att skriva klart.

Omgiven av papper

Av
maj 21, 2016
Maria, Sara, Sara L, Skrivande, Thomas
2 kommentarer

Jag jobbar med revidering av mitt manus en stund nästan varje kväll nu. Varje gång fyller jag skrivbordet med papper på varje tillgänglig yta. Kommentarsdokument från tre testläsare (Sara, Sara och Linda från Skriviver – Thomas höll sig till några övergripande muntliga kommentarer, så dem har jag i huvudet), plus min egen skiss över idéer jag har fått och saker att hålla i minnet

Det har slagit mig att jag kanske borde skapa ett samlat dokument av alltihop innan jag börjar jobba med kommentarerna, men det känns som alldeles för mycket torrsim, så i stället sitter jag och korsläser. Det funkar hyfsat.

För övrigt är det intressant hur man lär känna sina skrivkamrater och testläsare efter ett tag. Det var ingen överraskning att Thomas inte dyker ner i detaljer, att den Sara som varit med från början slår ner på logiska luckor eller att Linda har mycket fokus på karaktärsutveckling. Av vår nya Sara har jag inte fått kommentarer tidigare, men hon pekade på några saker som jag tagit för självklara men nog borde förklara och det hoppas jag att hon fortsätter med.

Det var faktiskt rätt olika saker som dök upp i kommentarerna och enligt Stephen King är det då ”fördel författaren”, det vill säga man kan välja själv vad man vill åtgärda respektive strunta i. (Om flera personer pekar på samma sak är det nog läge att göra något åt det, eller åtminstone ha en väldigt bra motivering till att det står som det gör.) Emellertid är det även bland enpersonskommentarerna många som jag vill jobba med, så vi får se hur det går med den deadline jag satte till i slutet av juni. Jag tänker inte stressa upp mig över den. Det får ta den tid det tar.

Det går framåt, fast sakta

Av
februari 21, 2016
Skrivande, Thomas
4 kommentarer

Det är svårt det här att skriva.Genua

Jag trodde jag hade på något sätt knäckt koden för hur jag jobbar med text. Men se, tror man att man kan något så blir man slagen på fingrarna. Varje projekt har sina utmaningar, så är det bara.

Man skulle ju kunna tro att det är enklare att skriva i en värld man redan kan. Så är det säkert för vissa. Själv tycker jag nog inte det. Jag körde nämligen fast stenhårt. Jag jobbar just nu med en fortsättning (nåja, inte riktigt, men delvis samma setting och personer) på Incidenten i Böhmen. Jag hade kommit en liten bit. Men så tog det tvärstopp.  Det gick bara inte att skriva. Varför? Jag vet inte riktigt. Det var inte så att det jag skrivit hittills var dåligt.
Tvärtom, jag gillade det faktiskt (vilket jag inte brukar göra)! Men jag stod och trampade. I samma hjulspår liksom. Och alla försök att bryta det kändes kliché och/eller trista. Höll inte storyn? Höll inte huvudfigurerna?

Men egentligen var det inte dem det var fel på, och dessutom blev det bara ännu mer jobbigt rent mentalt ju mer jag försökte definiera handlingen.

Jag får erkänna att det var ganska frustrerande.

Sedan kidnappade jag min hustru en lördag när barnen var och tränade. Släpade med mig henne till Babettes café – där jag brukar sitta och dricka te och skriva ibland. Och så tvingade jag henne att hjälpa mig att få fram bakgrunden till en av mina bifigurer. Vi diskuterade igenom bakgrunden, dennes mål med livet och så vidare. Och helt plötsligt fick berättelsen liv igen. Från det så kunde jag börja tänka i nya banor och bakgrunden till hela historien blev mer intressant för mig.

Nu har jag kommit förbi den första milstenen. 10 000 ord i manuset. någonstans mellan en sjättedel och en sjundedel gjort således.

Det är fortfarande svårt. Det där att förhålla sig till det man gjort tidigare. Att inte kunna gå bara på intuition och improvisation. Lite som att jag när jag undervisar inte riktigt klarar att hålla samma lektion två gånger. Jag måste göra något annorlunda. Lämna tillräckligt mycket öppet för anpassning för det som kommer att hända bara sådär. Men nu känner jag att jag har öppnat upp tillräckligt mycket nya tankar för att det ska bli intressant. Jag trodde ett tag att jag skulle tvingas göra en totalplanering för att kunna komma i mål. Men det känns inte längre lika viktigt. Nu lever den sitt eget liv, så som jag vill att den skall göra.