Arkiv

Tag Archives: Manus

Nu är det gjort. I går skickade jag mitt romanmanus till några utvalda förlag. Jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid att det numera är comme il faut att skicka till flera förlag samtidigt, men det snabbar onekligen upp processen.

En annan sak som jag inte riktigt har vant mig vid är att i princip alla vill ha manuset digitalt. Det är några år sedan jag sist höll på och skickade in och då skrev jag ut manuset, stoppade det i ett stort vadderat kuvert och åkte med det till brevlådan där det landade med en oåterkallelig duns. En av de första gångerna fick jag faktiskt en kompis att följa med för att bevittna och intyga att jag verkligen lade det just i brevlådan och inte slängde det i en papperskorg i ett anfall av tillfällig sinnesförvirring.

Det är mer praktiskt nu (man får till och med en bekräftelse på att förlaget tagit emot manuset), men lite saknar jag den där dunsen. När jag hörde den var det liksom på riktigt.

Hur som helst är det skönt att ha fått iväg romanen. Jag har spurtat på slutet för att hinna färdigt före semestern. Nu ska jag pusta ut och kanske skriva en novell. Jag har en idé till Skrivas stora sommartävling som jag skulle vilja utforska.

Trevlig sommar! Och om det är någon annan som håller på med inskick, med eller utan dunsar – lycka till!

Flera gånger när vi hälsat på mina svärföräldrar, speciellt när vi varit där lite längre, har jag försökt använda stunder när de hittar på saker med mina barn till att skriva lite. Ofta har jag velat vara med på utflykter och sådant så det har mest varit kvällar när de leker i huset eller liknande. I slutet på den här semestern testade vi något nytt; resten av min familj reste dit några dagar medan jag var kvar hemma för att skriva mer koncentrerat. Barnen fick dessutom umgås massor med sina kusiner och jag kunde äntligen komma lite mer framåt.

Det har varit sådan lyxtid för mig. Jag har längtat så ofta till att få skriva lite mer och att mer sammanhållet kunna se över helheten. Dagarna gav mig en bättre överblick över blandade anteckningar om vad jag vill göra om, detaljer om händelser och trådar och hur det ska landa för att bli bra.

Det mesta nya jag skrivit under mina skrivdagar har varit för att närma mig slutet på historien. Innan jag börjar ändra för mycket. Men jag har också skrivit en scen som jag behövde få in mellan tidigare händelser i texten. Det är lättare sagt än gjort att inte gå in och skriva om för mycket men jag försöker som sagt fokusera på att ta mig fram till slutet. Så skriver jag om och ändrar mer som nästa steg.

Jag tänker mer på mitt manus nu och dit ville jag också komma. Så det blir ännu mindre tröskel att bara sätta sig ner en liten stund i vardagen för att fortsätta.

Vi testade även något nytt på vår skrivkväll igår. Thomas startade utmaningen; vem skriver först 500 ord? När vi stämde av på vägen dit var det så intressant hur tempot växlade, Sara och jag var omväxlande före och efter varandra. Thomas hade bra flyt och drog ifrån ganska snabbt (han vann). Det blev så tydligt att det inte är ett jämnt tempo när man skriver. Det märkte jag speciellt när jag fick flera dagar till skrivandet, hur olika effektivt varje delskrivpass är. Hur det bara rinner ut via tangenterna och fyller rader ena stunden medan nästa stund kräver mer fundering för att få fram meningarna.

Jag brukar inte mäta ord så mycket även om jag allt mer börjar se fördelarna med det. Att i siffror se att det går framåt, om än olika fort, ger ju en bra påminnelse om att varje litet skrivpass hjälper till att nå målet. Självklart egentligen men vet också hur lätt det kan vara att skjuta på liten skrivstund när vardagen sätter fart. Så bra att ta till vad jag kan för att se till att skriva klart.

Jag jobbar med revidering av mitt manus en stund nästan varje kväll nu. Varje gång fyller jag skrivbordet med papper på varje tillgänglig yta. Kommentarsdokument från tre testläsare (Sara, Sara och Linda från Skriviver – Thomas höll sig till några övergripande muntliga kommentarer, så dem har jag i huvudet), plus min egen skiss över idéer jag har fått och saker att hålla i minnet

Det har slagit mig att jag kanske borde skapa ett samlat dokument av alltihop innan jag börjar jobba med kommentarerna, men det känns som alldeles för mycket torrsim, så i stället sitter jag och korsläser. Det funkar hyfsat.

För övrigt är det intressant hur man lär känna sina skrivkamrater och testläsare efter ett tag. Det var ingen överraskning att Thomas inte dyker ner i detaljer, att den Sara som varit med från början slår ner på logiska luckor eller att Linda har mycket fokus på karaktärsutveckling. Av vår nya Sara har jag inte fått kommentarer tidigare, men hon pekade på några saker som jag tagit för självklara men nog borde förklara och det hoppas jag att hon fortsätter med.

Det var faktiskt rätt olika saker som dök upp i kommentarerna och enligt Stephen King är det då ”fördel författaren”, det vill säga man kan välja själv vad man vill åtgärda respektive strunta i. (Om flera personer pekar på samma sak är det nog läge att göra något åt det, eller åtminstone ha en väldigt bra motivering till att det står som det gör.) Emellertid är det även bland enpersonskommentarerna många som jag vill jobba med, så vi får se hur det går med den deadline jag satte till i slutet av juni. Jag tänker inte stressa upp mig över den. Det får ta den tid det tar.

Det är svårt det här att skriva.Genua

Jag trodde jag hade på något sätt knäckt koden för hur jag jobbar med text. Men se, tror man att man kan något så blir man slagen på fingrarna. Varje projekt har sina utmaningar, så är det bara.

Man skulle ju kunna tro att det är enklare att skriva i en värld man redan kan. Så är det säkert för vissa. Själv tycker jag nog inte det. Jag körde nämligen fast stenhårt. Jag jobbar just nu med en fortsättning (nåja, inte riktigt, men delvis samma setting och personer) på Incidenten i Böhmen. Jag hade kommit en liten bit. Men så tog det tvärstopp.  Det gick bara inte att skriva. Varför? Jag vet inte riktigt. Det var inte så att det jag skrivit hittills var dåligt.
Tvärtom, jag gillade det faktiskt (vilket jag inte brukar göra)! Men jag stod och trampade. I samma hjulspår liksom. Och alla försök att bryta det kändes kliché och/eller trista. Höll inte storyn? Höll inte huvudfigurerna?

Men egentligen var det inte dem det var fel på, och dessutom blev det bara ännu mer jobbigt rent mentalt ju mer jag försökte definiera handlingen.

Jag får erkänna att det var ganska frustrerande.

Sedan kidnappade jag min hustru en lördag när barnen var och tränade. Släpade med mig henne till Babettes café – där jag brukar sitta och dricka te och skriva ibland. Och så tvingade jag henne att hjälpa mig att få fram bakgrunden till en av mina bifigurer. Vi diskuterade igenom bakgrunden, dennes mål med livet och så vidare. Och helt plötsligt fick berättelsen liv igen. Från det så kunde jag börja tänka i nya banor och bakgrunden till hela historien blev mer intressant för mig.

Nu har jag kommit förbi den första milstenen. 10 000 ord i manuset. någonstans mellan en sjättedel och en sjundedel gjort således.

Det är fortfarande svårt. Det där att förhålla sig till det man gjort tidigare. Att inte kunna gå bara på intuition och improvisation. Lite som att jag när jag undervisar inte riktigt klarar att hålla samma lektion två gånger. Jag måste göra något annorlunda. Lämna tillräckligt mycket öppet för anpassning för det som kommer att hända bara sådär. Men nu känner jag att jag har öppnat upp tillräckligt mycket nya tankar för att det ska bli intressant. Jag trodde ett tag att jag skulle tvingas göra en totalplanering för att kunna komma i mål. Men det känns inte längre lika viktigt. Nu lever den sitt eget liv, så som jag vill att den skall göra.

Nu börjar kvällar och nätter kännas så pass stabila att jag vågar ge mig själv ett löfte: en halvtimme varje kväll ska jag ägna åt att skriva. Det är ett lite tufft mål (jag har ju en del andra saker jag verkligen behöver hinna under den där egentiden) men inte omöjligt. Med reservation för sjukdom och annan force majeure.

Annars jobbar jag på med revideringen av mitt romanmanus. Det är roligt och med min nya ambition kan det bli lite tempo också. 🙂

Helt klart är det svåraste som finns när det gäller skrivande att skriva slutet. Alltså inte själva slutscenen/erna utan det som är själva händelseförloppet som leder till detta. I alla fall tycker jag det.

När jag skrev Incidenten fick jag någon form av block ungefär där. Sara slog upp den här godbiten och visade:

20131220-104842.jpg

Samma sak nu. Sitter med ett manus, har kommit till partiet som skall leda fram till det absoluta slutet. Sitter och våndas. Skrev en del på morgonen igår (söndag) och skulle sedan fortsätta resten av dagen. Det tog väl fram till tio, halvelva innan jag kom igång igen. På kvällen alltså. Hittade ursäkter, gjorde ingenting, vände och vred på strukturen, våndades hela förbaskade dagen.

Och sedan när man producerat ytterligare ett kapitel – ett långt dessutom – så kommer tvivlen. Det här kommer ingen orka läsa. Fan vad kasst. Det går inte att få ihop det här på ett trovärdigt sätt. Egentligen funkar inte storyn överhuvudtaget. Usch, det är nog lika bra att jag lägger ner det här projektet. Borde börja på något annat istället. Eller bara lägga ner hela skrivandet som grej.

Så ungefär.

Fördelen den här gången är att jag vet att jag tog mig igenom det förra gången. Och att det blev helt ok.

Fast det var ju då det… Den här gången kanske det är dåligt på riktigt…

Idag kanske jag slipper skriva. Måste skriva blogginlägg. Och städa. Det måste jag säkert!