arkiv

Thomas

Sitter på tåget till Malmö. Det borde jag gjort redan igår. Men ibland blir inte allt som man tänkt sig. Ibland blir faktiskt nästan inget det. Det här året har varit rätt mycket av det senare – så egentligen är det rätt logiskt att jag sitter här inte igår. Utan idag.

Vart är vi på väg? Ja, Malmö då. Med tåget alltså. Sedan vidare till Falsterbo Kursgård – som namnet till trots ligger i Höllviken. Inte Falsterbo. Men det finns säkert någon rimlig förklaring till det.

Vad i hela friden skall jag göra där?

Det är en tvådagarsträff (endagars och en kväll för min del då) med gänget som jag går på skrivpedogutbildning ihop med.

Jupp. Jag har blivit student igen. Var nere i Skurup för en månad sedan. Kändes lite som att börja ettan igen. Nervös på skolgården. Saknade bara ett äpple till fröken (som är jättesnäll).

Två helt underbara dagar var det den gången, och även om det mesta är på distans så är det några ”verkliga” träffar per år. Och jag måste erkänna att jag verkligen var nervös. Men åh vad jag kände att jag hade kommit rätt. Underbara kurskamrater och kursledare. Jag framstod säkert som rätt jobbig, för jag var så glad hela tiden. Dessutom är jag rätt blyg, och jag brukar prata för att det inte ska märkas. Så jag bara bubblade på. Skrev till och med en dikt i bilen på vägen hem. Eller dikt och dikt. Nått var det. (För övrigt det enda jag skrivit i år – på tal om att allt inte alltid går som planerat).

Om polisen läser detta vill jag påpeka att jag inte fysiskt skrev medan jag körde. Jag skrev i huvudet. Stannade vid en mack för att få ner anteckningar i mobilen. Körde vidare. Återupprepade proceduren. Ett antal gånger. Så, nu kan ni lägga ner det åtalet.

Och nu är jag på väg igen. Målet med hela denna apparat är att bygga på min lärarexamen med en mer skrivinriktad utbildning.

Vi får se vart det leder, men jag vill kunna hjälpa fler att hitta sitt uttryck i text. För känslan när bidrar till att någon annan att ta ett projekt i mål är så oerhört stark. Att få andra att våga växa är bland det bästa jag vet.

Vi får se vad det blir av det. Men kanske, kanske blir det någon skrivkurs någon gång i framtiden. Eller manuscoachning.

Kanske

Annonser
Böcker i mässmonter.

H.C. Andersen-antologin i montern på bokmässan.

Nu har vi haft officiellt boksläpp för H.C. Andersen!

Klockan 18 i fredags samlades rätt många av novellförfattarna och lite annat folk i monter A03:52 på bokmässan i Göteborg. Förläggaren Sofi Poulsen delade ut en ros och en tändsticksask (tänk Flickan med svavelstickorna) till var och en av författarna, vi skålade i cider och fick faktiskt signera en och annan bok också. En lätt overklig känsla, att människor jag inte känner vill att jag ska skriva mitt namn i deras böcker.

Det var i första hand för releasen jag var där, men jag fick dessutom möjlighet att gå runt på bokmässan några timmar både fredag och lördag. Jag spanade in spännande montrar (pluspoäng till Novellix som sålde sina noveller i lösvikt à la smågodis – oemotståndligt), lyssnade på direktsändningen av Spanarna i P1, hörde Jonas Hassen Khemiri, Sara Stridsberg och Sara Lövestam prata om sina senaste böcker och tog del av intressanta programpunkter om normkreativ fantastik, egenutgivning (”det enda du absolut inte ska göra själv är läsa korrektur”) och att vara kreativ på beställning (den sistnämnda med Thomas som pratade om sin bok En kaninhistoria tillsammans med illustratören Nicolas Krizan och förläggaren Sofi Poulsen).

John Ajvide Lindqvist och Maria Bohlin på Lärarscenen, ryggarna på några i publiken.

John Ajvide Lindqvist intervjuas av Maria Bohlin på Lärarscenen.

Som avslutning lyckades jag få en av de sista sittplatserna till en mycket bra intervju med John Ajvide Lindqvist där han berättade om sitt skrivande. Han sade många tänkvärda saker, men något jag fastnade för var att hans nuvarande förläggare sagt att det inte alltid är en bra idé att skriva följebrev om man har skrivit något udda (apropå svårigheterna John Ajvide Lindqvist hade med att sälja in sin sedermera hyllade debutroman Låt den rätte komma in till förlag). Och så kändes det lite bra att han liksom jag oftast börjar skriva utan att veta hur det ska sluta. Hela intervjun spelades in av Lärarpodden, så den borde dyka upp där så småningom.

Summering: två fantastiska dagar, även om mässmiljön är lite utmattande med alla ljud och intryck. Och på hemvägen började jag på en ny novell.😊

I helgen som gick passade vi på att fira att ”En Kaninhistoria” finns. Vi hade ju ett minisläpp i samband med Sci-Fi World i Malmö, men nu var det dags att fira på hemmaplan.

Eftersom berättelsen utspelar sig på en golfklubb hade vi frågat om vi inte kunde få vara på Landeryds GK. Jag vet inte riktigt vad vi hade förväntat oss, men inte var det ett så översvallande ”ja”. De nämligen inte bara tyckte det var ok att vi var där. De ville att vi skulle vara där när det var en familjedag ”Golfens dag” så att det skulle komma mycket folk förbi, de skrev om det i sitt utskick som gick ut till alla klubbens medlemmar, och sedan fick vi så fantastiskt fin service hela dagen. Inklusive Golfbollsmuffins (Golfins som Sofi döpte dem till). Alla var så himla trevliga och glada hela tiden. Solen gjorde sitt bästa för att lysa upp dagen också.

Efter ett par timmar på Landeryd landade vi i trädgården hemma och tog igen oss en stund. Trötta men glada.

Idag ska jag till Växjö för signering. Det blir lite av en premiär för mig. Alltså det är inte första gången jag är i Växjö. Inte ens första gången jag är i Växjö i boksammanhang. Men det är faktiskt första gången jag ska signera böcker i en bokhandel som inte är ”på hemmaplan”. Ser fram emot det!

Boken En kaninhistoria med betalningsdosaHalva skrivgruppen vabbade och missade dagens skrivlunch, men Thomas och jag träffades i alla fall. Det var kul, jag var sjuk förra gången så jag hade inte varit med sedan i januari. Nu har jag fyllt på med skrivinspiration och dessutom fått köpa ett exemplar av Thomas senaste bok, En kaninhistoria. Jag fnissade gott åt den när jag läste första versionen på mobilen för flera år sedan. Så roligt att den nu är utgiven!

”Jag har skrivit om det här projektet tidigare, men tänkte att det var på sin plats med en liten slutrapport…”

Så började jag ett inlägg i september 2014.

Nu visar det sig att det kanske var lite överilat att kalla det för en slutrapport.

Jag hade precis avslutat ett projekt. Mina barn hade bett mig skriva en bok åt dem, i samband med att jag skrivit färdigt det som kom att bli Incidenten i Böhmen. De hade fått den uppläst för sig. De hade skrattat högt åt den. Och jag kände mig enormt nöjd. Det var en fantastisk känsla att ha fått ge dem en alldeles egen historia.

Sedan gav jag texten en putsning. Mest för att. Man gör ju det liksom. Och några vänner fick läsa den för sina barn – som också visade sig tycka om den. Men det blev liksom inte något mer med den. Det var aldrig meningen på riktigt. Den hade ju tjänat sitt syfte tyckte jag.

Sedan en dag så kom den på tal. Någon fick höra att jag skrivit en barnbok och frågade om hon fick läsa. Hon läste och gillade. Det ledde till mer prat.

Och så nu fick jag lite bilder skickade:

Med fantastiska illustrationer av Nicolas Krizan har den alltså blivit en bok på riktigt. En bok som alldeles snart kommer ut. Den 24:e mars är förlaget, Sofi Poulsen förlag, på SciFi-mässan i Malmö, och då kommer boken släppas offentligt. Sedan ska vi givetvis ha någon form av firande på hemmaplan också! Mer om det så snart detaljerna är klara.

Men det största för mig kommer att vara när mina två barn får hålla boken i sina händer. Visst, de är rätt mycket större nu och det är kanske inte precis den här typen av böcker de läser längre. Men det kommer ändå att kännas lite extra för mig att ”deras bok” blev en bok på riktigt.

Medlemskort Sveriges författarförbund

Medlemskortet

I brevlådan häromdagen låg det ett stort kuvert. Bland annat innehöll det ett ex av förbundstidningen ”Författaren”. Den första ”förbundstidning” jag faktiskt tyckt vara värd att bläddra i. Den och lite annat. Bland annat ett tunt litet medlemskort.

Sladdrigt men hyfsat miljövänligt.

Och med mitt namn på.

Sålunda är jag alltså – enligt författarförbundets definitioner i alla fall – författare nu.

Författare enligt min definition är ”En som inte klarar av att inte skriva”.

Jag vet att det är lite tramsigt av mig, men det kändes ändå lite stort. Både när jag fick beskedet och nu när jag fick pappren och kortet. Som något av ett erkännande. Rent praktiskt innebär det att jag kan söka lite stipendier och sådant också (om jag kan få medlemssidan att funka vill säga) och att man har rätt till juridisk rådgivning. Det där sistnämnda hade säkert varit rätt bra ett par gånger längs vägen, men jag har haft tur som haft bra kontakter runtomkring så jag har rett ut det mesta hittills ändå.

Annars ändras ju egentligen ingenting. Inga dörrar öppnas till de stora förlagen eller så. Livet fortsätter rulla på. Migränen försvinner inte, inte tandläkarbesöken heller. Men man kan kanske ändå lite grann, allra längst därinne känna att man tagit ett litet steg. Att man ändå lyckats med något litet.

Eller så är det bara jag som övertolkar innebörden av en liten papperslapp.