Efter en tuff vår då vi kämpat på med digitala skrivgruppsträffar fick vi till en lunchpicknick med avstånd som sista träff inför sommaren. Som vanligt gick vi igenom bekännelser (vad vi gjort sedan sist på skrivfronten) och föresatser (vad vi har för planer framöver). Det var en sådan energikick att träffas på riktigt igen, även om kramarna fick vänta till en annan gång.
I går hade vi årets första skrivgruppslunch. Förutom våra vanliga bekännelser (”det här har jag gjort sedan sist på skrivfronten”) och föresatser (”det här planerar jag under den kommande månaden”) diskuterade vi datum för vårens träffar – och så delade vi ut våra vandringspriser Stora och Lilla korgen*.
Jag fick båda igen. Kanske borde jag vara nedslagen, men det är jag inte. De visar ju att jag har försökt, att jag har gjort något, även om 2019 inte var något jättebra år skrivmässigt. Plus att de är snygga att titta på.
Förra gången jag förärades båda korgarna, för två år sedan, fick jag dessutom två positiva besked om publiceringar ganska snart efteråt. Så vem vet vad som händer framöver?
* Stora korgen får den som har fått flest refuseringsbrev från förlag eller agenter under året och Lilla korgen går till den som har skickat in flest bidrag till skrivtävlingar där resultat meddelats under året och bidraget inte fått vare sig pris eller hedersomnämnande.
Vid den senaste skrivlunchen fick jag respons på en av de noveller jag arbetar med just nu. (Jag har fyra på gång: två påbörjade, en som jag skrivit klart första versionen av och så den här som jag hade skickat till skrivgruppen för kommentarer.)
Responsen var rätt samstämmig. En bra och stämningsfull början som väckte deras nyfikenhet, men sedan förstod de inte vad som hände – och så var det plötsligt slut.
En av de saker jag funderade på när jag skickade iväg den var faktiskt om det var begripligt vad det var som försiggick, så det kom inte som en total överraskning att det inte var det. Det är alltid värdefullt att få andras ögon på texten och som Stephen King påpekar: när flera testläsare har samma invändning är det bara att återvända till tangentbordet.
Så nu funderar jag på vad jag ska fördjupa och förtydliga. Det blir i alla fall en ny scen, tror jag, kanske två. Eller så bygger jag ut en befintlig. Jag får testa.
Jag vet att vissa inte gillar att redigera sina texter, men jag tycker det är roligt.☺️
Halva skrivgruppen vabbade och missade dagens skrivlunch, men Thomas och jag träffades i alla fall. Det var kul, jag var sjuk förra gången så jag hade inte varit med sedan i januari. Nu har jag fyllt på med skrivinspiration och dessutom fått köpa ett exemplar av Thomas senaste bok, En kaninhistoria. Jag fnissade gott åt den när jag läste första versionen på mobilen för flera år sedan. Så roligt att den nu är utgiven!
Idag är det fem år sedan vi startade bloggen Skrivkällaren, som den hette då. (Det var innan skrivgruppen Sällsamt hade fått sitt namn och på den tiden hade vi oftast våra träffar i en källare.)
Mycket har skett sedan dess. Skrivmässigt mest för Thomas, som har gett ut flera romaner, suttit i paneler med internationellt kända författare och nyligen blivit medlem i författarförbundet. Livsmässigt möjligen mest för mig, eftersom jag fick barn bara några månader efter att vi dragit igång bloggen.
Att bli förälder är det mest fantastiska som har hänt mig. Det är också något som radikalt har minskat tiden jag kan lägga på att skriva.
På ett sätt var tajmingen för att vara med och starta en skrivblogg alltså inte så bra, men på ett annat var den faktiskt bästa tänkbara. Bloggen och skrivgruppen har nämligen hjälpt mig att hålla fast vid skrivandet när det känts som svårast, när jag varit tung i huvudet av sömnbrist och knappt haft en minut för mig själv.
Så tack gruppen och tack bloggen. Ja, må du leva – hurra, hurra, hurra, hurra!
Februari 2013: Första blogginlägget
November 2014: Thomas skriver kontrakt för att ge ut sin första roman Incidenten i Böhmen
Januari 2015: Våra vandringspriser Stora och Lilla korgen delas ut för första gången
Maj 2015: Skrivgruppen får namnet Sällsamt
Januari 2016: Sara L kommer med i gruppen och vi blir fyra
Mars 2017: Bloggen får en tävlingssida där vi samlar skrivtävlingar inom fantastikområdet
Februari 2018: Thomas blir medlem i författarförbundet
Stolt vinnare av Stora och Lilla korgen 2017. Foto: Sara Läthén
Skrivgruppen Sällsamt har nu blivit så gammal att det finns etablerade traditioner. En sådan tradition är utdelningen av våra vandringspriser korgarna* vid årets första skrivlunch.
Första gången vi delade ut dem var i början av 2015 (för insatser under 2014) och då var det Thomas som fick Stora korgen och Sara S som fick Lilla korgen. Jag skojade med dem om att jag skulle ta båda nästa år. Det dröjde lite längre, men nu står jag som stolt vinnare av såväl Stora som Lilla korgen för 2017, som jag fick ta emot vid vår skrivlunch i dag.
En tvivelaktig ära tycker kanske någon, men jag ser det som ett kvitto på att jag verkligen har försökt. (Vilket också är prisernas syfte.) Och de gör sig fint ovanpå bokhyllan. ☺️
”Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fail again. Fail better.”
Samuel Beckett
* För nytillkomna läsare: det finns två korgar. Stora korgen får den som har fått flest refuseringsbrev från förlag eller agenter under året och Lilla korgen går till den som har skickat in flest bidrag till skrivtävlingar där resultat meddelats under året och bidraget inte fått vare sig pris eller hedersomnämnande.
Som med alla platser man bor på så vill man ju ändra något efter x antal år. Så ock med Sällsamt. Fast precis som man med åren insett med husfixning så är det dumt att starta upp alltför stora projekt som man inte orkar genomföra hela vägen så valde vi att göra en begränsad insats.
Därför gjorde vi bara om delen om gruppen och oss. För att göra det lite skojigare bestämde vi oss för att presentera varandra istället för oss själva – i förhoppningen att texten då kanske säger lite om både den som den beskriver och den som skrivit den. Eller i alla fall att det är lite mindre hemskt att beskriva någon annan än sig själv…
Resultatet blev så här: Vi och vår blogg
Ganska fint tycker jag i alla fall. Vad tycker ni?
I dag har vi haft årets första skrivgruppslunch. Den inleddes med att jag fick kommentarer på senaste versionen av mitt manus. Övergripande positivt, med en del detaljer att fundera på. Avslutningsvis tittade Thomas allvarligt på mig och sade något i stil med att ”du kan också strunta i allt vi har sagt om du vill, det är tillräckligt bra för att ges ut som det är”. Det var förstås roligt att höra, men en sista redigeringsrunda ska det bli i alla fall.
Sedan gick vi över till att fastställa vilka som skulle få vandringspriserna Stora korgen (för flest mottagna refuseringar under året) respektive Lilla korgen (för flest inskickade bidrag till skrivtävlingar som varken vunnit eller fått hedersomnämnande). När det gällde Stora korgen utklassade Thomas oss alla med fler än tio refuseringar och negativa svar från internationella agenter – ingen annan hade ens fått iväg något till förlag under 2016. Lilla korgen landade hos mig igen efter en smått pinsamt liten insats – ett bidrag till en av Tidningen Skrivas novelltävlingar under året. Citerar Thomas igen: ”Du får den för att du har varit halvslö när alla andra har varit helslöa.”
(Fast jag kunde faktiskt ha haft två inteckningar i Lilla korgen om jag inte hade vunnit den där Catahyatävlingen. Vilket ytterligare stärker tesen om kopplingen mellan korgvinst och skrivframgång. I Thomas fall är den ju uppenbar eftersom han är den enda av oss som är publicerad med en egen roman. Man måste våga för att vinna.)
Thomas tog med sig Lilla korgen för att fixa ny plakett till den och till Stora. På nästa skrivgruppslunch ska Sara L få äran att dela ut dem på riktigt (eftersom hon är den som hittills varit längst ifrån att vinna – men i år är hon på gång). Vad jag förstår är hon i full färd med att prova ut galaklänningar 🙂
Stora korgen
Det går upp och ner med skrivtiden. Jag hade en period nyss då jag skrev ganska mycket på kvällarna och färdigställde en ny version av mitt manus som jag fick iväg till mina trogna testläsare. Den senaste veckan har däremot kännetecknats av hostnätter, vabb och i princip inget skrivande alls.
Nu hoppas jag kunna ta nya tag och har lämpligt nog två inspirationstillfällen att se fram emot i nästa vecka. Dels ska vi ha terminens sista skrivlunch, summera skrivåret som gått och blicka framåt. Dels är det dags för Östergötlands bokmässa med tema Framtidens berättande. Mycket intressant program (även om jag har begränsade möjligheter att gå på seminarier med treåring som sällskap) och spännande utställare – inte minst Thomas i Undrentides monter 🙂
Hoppas jag inte jinxar det nu bara …
Bara dagar kvar till Fantastika 2016. Det blir lite extra i år. Kontrast i Uppsala var första Swecon vi som grupp besökte, och det första Swecon som jag personligen var på. Året därpå, i samma Dieselverkstad som i år, var det bara Sara och undertecknad som hade möjlighet att vara med.
Sedan kom Steampunkfestivalen i Gävle, och då reste jag själv. Nu behöver man ju inte vara ”själv” speciellt länge. Anna W tog hand om mig, och jag blev invald som hedersmedlem / roddare / bordsvakt till Fantastisk Podd-gänget, och så träffade jag Fia, Perny och en hel del andra…
Förra året var vi samlade igen. I alla fall för en liten stund under en av dagarna. Det var hur kul som helst.
Men som sagt, det blir lite extra i år. Gruppen har vuxit och nu är vi fyra från skrivgänget som åker på Swecon. Så på lördagen kommer vi ordna en liten skrivgruppsträff special på Fantastika.
Ser fram emot spännande föredrag och paneler, men framförallt spännande möten!
Sällsamt 