Arkiv

Sara L

Nu har det gått några dagar sedan vi var iväg på Kontur i Uppsala, årets upplaga av Swecon. Det var tredje gången jag var på den och med LunCon inräknat blev det min fjärde science fiction/litteraturkongress. Konstaterar att även denna var alldeles för bra arrangerad. Med det menar jag att det är svårt att välja/välja bort när flera intressanta programpunkter hålls samtidigt. Men återigen känner jag mig påfylld av skrivinspiration och idéer att spinna vidare på i framtida skrivprojekt.

Innan Sara, Thomas och jag avslutade konventet en stund på årets Dead dog party, slog vi oss ner på en uteservering och pratade igenom helgen. En slags post-swecon-skrivgruppsstund i det ljumma sommarvädret för att sammanfatta alla intryck. Read More

ThomasÅrnfelt_smallSom med alla platser man bor på så vill man ju ändra något efter x antal år. Så ock med Sällsamt. Fast precis som man med åren insett med husfixning så är det dumt att starta upp alltför stora projekt som man inte orkar genomföra hela vägen så valde vi att göra en begränsad insats.

Därför gjorde vi bara om delen om gruppen och oss. För att göra det lite skojigare bestämde vi oss för att presentera varandra istället för oss själva – i förhoppningen att texten då kanske säger lite om både den som den beskriver och den som skrivit den.  Eller i alla fall att det är lite mindre hemskt att beskriva någon annan än sig själv…

Resultatet blev så här: Vi och vår blogg

Ganska fint tycker jag i alla fall. Vad tycker ni?

I dag har vi haft årets första skrivgruppslunch. Den inleddes med att jag fick kommentarer på senaste versionen av mitt manus. Övergripande positivt, med en del detaljer att fundera på. Avslutningsvis tittade Thomas allvarligt på mig och sade något i stil med att ”du kan också strunta i allt vi har sagt om du vill, det är tillräckligt bra för att ges ut som det är”. Det var förstås roligt att höra, men en sista redigeringsrunda ska det bli i alla fall.

Sedan gick vi över till att fastställa vilka som skulle få vandringspriserna Stora korgen (för flest mottagna refuseringar under året) respektive Lilla korgen (för flest inskickade bidrag till skrivtävlingar som varken vunnit eller fått hedersomnämnande). När det gällde Stora korgen utklassade Thomas oss alla med fler än tio refuseringar och negativa svar från internationella agenter –  ingen annan hade ens fått iväg något till förlag under 2016. Lilla korgen landade hos mig igen efter en smått pinsamt liten insats – ett bidrag till en av Tidningen Skrivas novelltävlingar under året. Citerar Thomas igen: ”Du får den för att du har varit halvslö när alla andra har varit helslöa.”

(Fast jag kunde faktiskt ha haft två inteckningar i Lilla korgen om jag inte hade vunnit den där Catahyatävlingen. Vilket ytterligare stärker tesen om kopplingen mellan korgvinst och skrivframgång. I Thomas fall är den ju uppenbar eftersom han är den enda av oss som är publicerad med en egen roman. Man måste våga för att vinna.)

Thomas tog med sig Lilla korgen för att fixa ny plakett till den och till Stora. På nästa skrivgruppslunch ska Sara L få äran att dela ut dem på riktigt (eftersom hon är den som hittills varit längst ifrån att vinna – men i år är hon på gång). Vad jag förstår är hon i full färd med att prova ut galaklänningar 🙂

Stora korgen

Stora korgen

På vår skrivlunch förra veckan sammanfattade vi hur skrivaråret varit för oss var och en och vilka tankar vi har för skrivandet 2017. För min egen del är jag nöjd med vissa skrivarperioder även om jag hade önskat mer skrivande i andra. Men att ha varit med den här ambitiösa gruppen det här året har betytt väldigt mycket för mitt skrivande. 2017 kan bli ett intressant år.

Vi pratade också bloggstatistik, vårt syfte med att skriva här och eventuella förändringar. Vi kom även in på ett par spännande idéer, kanske mer om det framöver.

Slutligen tackade vi varandra för hur värdefull gruppen är för vårt skrivande.

I lördags hälsade jag och min familj på Thomas vid hans bord på Östergötlands bokmässa. Jag missade tyvärr Maria precis men det var en bra mässa med roligheter för både oss och barnen. Och jag fixade några julklappar, bland annat en signerad bok av Ingelin Angerborn till min dotter.

Förra veckan var intensiv och innehöll utöver det vanliga även två kalas för min dotter, släktbesök, biopremiär (Arrival) och lite annat. Men det blev en hel del som hade med skrivande att göra så det gjorde veckan extra bra!

Bild lånad från malmofandom.se

Bild lånad från malmofandom.se

Nu väntar en hel helg av inspiration igen. Bara två arbetsdagar kvar, sedan går tåget mot LunCon i Lund!

LunCon var tydligen den första science fiction-kongressen i Sverige när den startade 1956 och nu sextio år senare är det dags för mig att uppleva den också. Den här gången är det Thomas och jag som beger oss dit.

Jag brukar tänka igenom innan vilka grejer jag helst vill gå på men väl på plats brukar det ändå ändras lite. Några av ämnena på föredrag och paneldiskussioner som jag ser fram mot nu i helgen:

  • Tidsresor
  • Historisk fantasy, vikingar, samer, myter
  • Nytt liv? Om AI, extraterrestriellt liv och frågan om vad som är liv
  • Gotisk fantasy
  • Språk inom SF
  • Skräck – hur kommer vi på något nytt

På plats brukar andra tipsa om annat man inte bör missa eller någon författare som brukar vara givande att höra på så vi får se vilka programpunkter det slutligen blir. Den här gången är det speciellt fem författare som jag ser fram lite extra mot att få lyssna på men kommer nog som vanligt komma hem igen med en lista på författare och böcker som jag bara måste se till att läsa. Dessutom brukar lite böcker komma med hem också.

Det bästa brukar vara helheten och de många samtalen med andra, mest om skrivande men också om allt från böcker, film, tv-serier och kanske vidarefilosoferande om något ämne som varit uppe som programpunkt. Jag ska även försöka komma ihåg att ladda ner några avsnitt från Fantastisk podd till mobilen och se till att packa med datorn för att redigera vidare i min berättelse också.

Eftersom en av mina närmsta vänner bor utanför Lund har jag såklart även sett till att boka in dejt med henne. Så jag ser mycket fram mot den här helgen så här mitt i ruggiga hösten.

Äntligen har jag kommit till första delmålet! Jag har skrivit berättelsen till slutet!

Det är fortfarande mycket jobb kvar. Har lite nytt jag ska skriva som ska in på olika ställen och kommer nog skriva om en del av det jag skrivit tidigare och redigera en del. Men rätt häftigt ändå!

Sen början på augusti någonting bestämde jag mig för att verkligen försöka skriva en stund nästan varje dag. Mycket också för att jag insåg att slutfasen var rätt svår. Tror Thomas nämnde det i något inlägg nyligen.

Jag provade funktionen i Scrivener där man kan räkna ut hur mycket man ska skriva om dagen om man väljer vilka dagar i veckan man kommer att skriva och för att bli klar till ett valt datum. Jag valde fem dagar i veckan och försökte uppskatta ungefär hur mycket jag hade kvar. Kom fram till att 50 000 ord nog var ungefär där jag skulle landa. Sedan bestämde jag mig för 15 september.

Det gjorde att jag verkligen ansträngde mig extra för att prioritera skrivstunden. Inte helt lätt alla gånger men i det stora hela blev det mer flyt i varje skrivpass när det inte var så långt mellan varje gång. Vardagstempot är ju rätt högt så det behövs inte så mycket för att det inte ska finnas någon tid över. Det var också bra att jag ändå försökte vara realistisk och räkna med att två dagar i veckan inte kommer gå att skriva på.

Så den 15 september kom jag över 50 000-ordgränsen! Men det var lite kvar att skriva så fick skriva på några dagar till. Och igår kom jag fram!

Flera gånger när vi hälsat på mina svärföräldrar, speciellt när vi varit där lite längre, har jag försökt använda stunder när de hittar på saker med mina barn till att skriva lite. Ofta har jag velat vara med på utflykter och sådant så det har mest varit kvällar när de leker i huset eller liknande. I slutet på den här semestern testade vi något nytt; resten av min familj reste dit några dagar medan jag var kvar hemma för att skriva mer koncentrerat. Barnen fick dessutom umgås massor med sina kusiner och jag kunde äntligen komma lite mer framåt.

Det har varit sådan lyxtid för mig. Jag har längtat så ofta till att få skriva lite mer och att mer sammanhållet kunna se över helheten. Dagarna gav mig en bättre överblick över blandade anteckningar om vad jag vill göra om, detaljer om händelser och trådar och hur det ska landa för att bli bra.

Det mesta nya jag skrivit under mina skrivdagar har varit för att närma mig slutet på historien. Innan jag börjar ändra för mycket. Men jag har också skrivit en scen som jag behövde få in mellan tidigare händelser i texten. Det är lättare sagt än gjort att inte gå in och skriva om för mycket men jag försöker som sagt fokusera på att ta mig fram till slutet. Så skriver jag om och ändrar mer som nästa steg.

Jag tänker mer på mitt manus nu och dit ville jag också komma. Så det blir ännu mindre tröskel att bara sätta sig ner en liten stund i vardagen för att fortsätta.

Vi testade även något nytt på vår skrivkväll igår. Thomas startade utmaningen; vem skriver först 500 ord? När vi stämde av på vägen dit var det så intressant hur tempot växlade, Sara och jag var omväxlande före och efter varandra. Thomas hade bra flyt och drog ifrån ganska snabbt (han vann). Det blev så tydligt att det inte är ett jämnt tempo när man skriver. Det märkte jag speciellt när jag fick flera dagar till skrivandet, hur olika effektivt varje delskrivpass är. Hur det bara rinner ut via tangenterna och fyller rader ena stunden medan nästa stund kräver mer fundering för att få fram meningarna.

Jag brukar inte mäta ord så mycket även om jag allt mer börjar se fördelarna med det. Att i siffror se att det går framåt, om än olika fort, ger ju en bra påminnelse om att varje litet skrivpass hjälper till att nå målet. Självklart egentligen men vet också hur lätt det kan vara att skjuta på liten skrivstund när vardagen sätter fart. Så bra att ta till vad jag kan för att se till att skriva klart.