• Läs om novelltävlingen 2099 och fundera på att skriva ett bidrag.
  • Vrid och vänd på tävlingens tre scenarier och bestäm dig för scenariet Djupgröna vågen.
  • Skriv ett första utkast, några meningar i taget, på lediga stunder under sommaren.
  • Bli tveksam till hela upplägget i novellen och lite missmodig.
  • Vakna klockan sex och skriv första utkastet till en helt annan novell på temat Djupgröna vågen (fast den återanvänder ett par element från den första) medan barnet sover färdigt och sedan vill titta på film.

Skrivprocessen tar lite krokiga vägar ibland. Nu återstår att se vad jag tycker om den nya versionen när den har legat till sig lite. Fortsättning följer.

Maria

Efter en tuff vår då vi kämpat på med digitala skrivgruppsträffar fick vi till en lunchpicknick med avstånd som sista träff inför sommaren. Som vanligt gick vi igenom bekännelser (vad vi gjort sedan sist på skrivfronten) och föresatser (vad vi har för planer framöver). Det var en sådan energikick att träffas på riktigt igen, även om kramarna fick vänta till en annan gång.

”Men viktigare är nog att jag inte riktigt vet vad jag skulle göra annars. Utan skrivandet som kreativ ventil. Vad skulle jag göra då? Vem skulle jag vara då? Frågor jag inte vet om jag vill ha svar på…

Men man hade ju önskat att det skulle bli enklare med tiden…”

Det var jag själv som skrev så. 2015 var året. Texten handlade om tvivel på sig själv. Och de har aldrig övergivit mig. Till viss del är det väl bra, för man strävar alltid vidare. Vill alltid bli bättre.

Tills en dag.

Då får man svar på de där frågorna. De som jag inte ville ha svar på.

”Inte mycket”, är nog svaret på samtliga.

Jag har inte skrivit på mer än ett år. Eller är det två? Jag vet inte ens. Jag har gjort annat. Men inte så himla mycket om jag skall vara ärlig. Jag skrev ett manus till efter Sällskapet i Genua. Inte fortsättningen – som jag ”skulle” skriva – utan något annat. Ett manus som jag skickat iväg sent omsider, men inte fått några positiva svar på (än).  Men efter det, när jag skulle ta tag i mitt liv, mitt skrivande, alla saker jag lovat andra som relaterade till skrivande så blev det noll och inget alls av det.

Inget.

Alls.

2020 har varit ett helvetesår för många. Jag har klarat mig fysiskt. Och det borde jag väl vara tacksam över. Men det är inte ett år som går till historien som ett lyckat år i min bok för det. Framförallt inte den första halvan. Och egentligen inte den andra halvan heller, även om det finns ljusglimtar nu som inte fanns innan. Och slutet av 2019 var inget vidare det heller. Trodde jag skulle komma vidare. Ur min nedåtgående spiral, men istället accelererade den. Och ledde rakt ner i den avgrund som början av 2020 blev.

Skrivkramp är ett av mina favoritämnen när jag pratar om skrivande. Jag vet inte varför, men det har liksom blivit så. Inte så att jag har lidit av det. Alltså inte då. Utan snarare för att jag tyckte mig ha besegrat den. Att jag visste hur jag skulle göra för att skriva. Även när jag inte ”kunde”.

För mig har det nämligen alltid handlat om vilja. Jag har kunnat tvinga mig att skriva. Alltså ren smörja – bara för att komma igång – och på så sätt ”värmt upp” och kunnat producera text. Kanske inte alltid bra text, men ändå text som går att jobba vidare med. Tvinga mig för att jag egentligen innerst inne vill. Det där yttre ”vill inte” har bara varit en yta att tränga igenom. Ett yttre glas som ska krossas.

”Vet du inte vad du ska skriva? Skriv det då! Skriv: Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag har faktiskt ingen som helst aning” – Etcetera.

Så har jag alltid löst det. Och försökt hjälpa andra att hantera svårigheten att komma igång.

”Det är lättare att redigera 100 dåliga ord än inga ord alls.”

Också en sanning.

Men de råden, och alla andra, förutsätter en viktig detalj.

Den att man faktiskt vill, innerst inne, i själen, skriva.

Men vad gör man när viljan överger en?

När man inte längre har någon vilja att plocka fram?

När det bara är tomt. Ett svart hål där själen skulle sitta. När orden tar slut.






Det är svårare. Då blir inget gjort. Löften blir svikna. Vänner blir besvikna. Och själv ramlar man.






Jag har gjort några enstaka försök att ta tag i skönlitterära texter. Men de har alltid varit halvhjärtade. Inte för att jag ville. Inte egentligen. Och de fick ingen som helst kontinuitet.

Som de som då och då kikar in på den här bloggen vet har jag inte ens skrivit här i någon omfattning.  

Men gradvis har jag börjat försöka kravla mig upp ur hålet.

Jag har börjat skriva på blogginlägg ett par gånger. Men kastat dem.

Jag har, som tur är, hittat andra sätt att skapa och skriva på – som inte kräver lika stor insats över tid. Och som är helt kravlösa.  Skrivande för spel har varit en av de saker jag faktiskt gjort.

Gradvis har jag närmat mig mer traditionellt skrivande igen. Men jag har tagit omvägen genom sådant jag verkligen inte kan. Försökt skriva lite lyrik. Kanske för att det på något sätt är enklare att skriva sådant som jag vet blir kasst än att försöka skriva något som jag ”borde vara bra på”. Kanske lite så.

Nej, det blir verkligen inte bra. Lite väl emotionellt och inte särskilt stilsäkert. Men ändå en bit text. Av mig. Jag kan bjuda på en – bara för att:.

—-

När glöden falnat

När aska återstår

Aska och förkolnade rester

Delvis men inte helt oigenkännliga rester

Rester av något som en gång var en del av en dröm

När värmen klingar av och kylan sluter sig

Och vinden tar sig in

Sprider askan

Tar bort

Allt

—-

Sen har jag bytt karriär. Helt. Lämnat den ”gamla världen” bakom mig. Ett stort steg. Ekonomiskt oförsvarbart egentligen. Funderade i två sekunder på om jag skulle ta mig tillbaka dit. Men nej. Det osäkra är det nya svarta. Nu gör jag saker jag vill. Inte för att det förväntas av mig. (Inte för att jag vet om någon egentligen förväntat sig saker av mig, men det är den känslan jag på något sätt ändå alltid brottas med. Så inga anklagelser här – i alla fall inte mot någon annan än mig själv.) Inte heller för att jag är modig. För det är jag inte. Tvärtom. Jag har varit för feg vid för många tillfällen. Vilket jag sedan fått ångra bittert. Men jag har helt enkelt inget val. Jag tror i alla fall inte det. Jag behöver göra något jag vill göra. För att inte gå under.

Sakta, steg för steg, har jag byggt upp nog med vilja för att sätta mig och skriva på ett romanprojekt igen. Jag har inte kommit långt. Det skall gudarna veta. Faktum är att jag egentligen kommit minus. Det är ett gammalt projekt. Som jag bestämde mig att kasta och börja om från början på. Och jag har fortfarande inte kommit dit jag var.

Men jag har skrivit tre dagar av fyra nu. Och det har – inte – varit kul. Men det har känts bra efteråt. Varje gång. Och nu skrev jag ett blogginlägg också. Kanske är det bara ett tillfälligt avbrott. Eller så är det ytterligare ett litet trappsteg på vägen upp. Inte vet jag.

”Och de har hatat oss ända sedan de kom.” ”Och ända sedan de kom har de hatat oss.”

Se där ett exempel på hur jag kan vända och vrida på formuleringar när jag bearbetar en novell.

Hur noga är ni med den sortens språkliga finjusteringar när ni redigerar?

För snart två år sedan fick jag en novell publicerad i Brev från Cosmos, en novelltidskrift som ges ut av Sveriges äldsta ännu aktiva science fiction-förening. Från början var min text ett bidrag till en av deras tävlingar – den hamnade inte på prispallen men de ville ändå ha med den i tidskriften lite längre fram.

Uppmuntrad av detta skickade jag våren 2019 in ytterligare en novell. Då passade den inte in i det kommande numret, men nu passar den desto bättre eftersom temat för det nyss utkomna numret är Marsresor. Min novell ”Multiplanetära” handlar just om en resa till Mars, men också om uppbrott och svåra val.

Jag är mycket glad och hedrad över att få vara med i det här sammanhanget igen. Hoppas att du vill läsa min novell. Du kan ladda ner Brev från Cosmos gratis här som epub eller pdf.

Det cirkulerar ovanligt många listor i mina sociala flöden just nu. De tio bästa filmerna du har sett. Tio artister du sett live (fast en är fejk, gissa vilken).

I alla fall har jag börjat fundera på vilka som har varit mina största läsupplevelser. Alltså inte nödvändigtvis de bästa böckerna jag har läst (även om flera av dem även är det) utan de gånger då jag har blivit helt uppslukad av en bok.

Så här kommer nu en lista, i kronologisk ordning. Jag kallar den ”Tio stora läsupplevelser” och inte ”Mitt livs tio största läsupplevelser” – för jag hoppas att jag i framtiden ska stöta på ytterligare böcker som drabbar mig lika hårt.

Bokomslag Emil i LönnebergaBöckerna om Emil i Lönneberga, Astrid Lindgren

När jag var fyra år hade jag vad mina föräldrar kallade ”Emilfeber”. Om och om igen ville jag höra berättelserna om Emil i Lönneberga. Till slut läste föräldrarna in dem på kassettband och jag satt tålmodigt och lyssnade och följde med i böckerna. När jag i vuxen ålder läser om dem för mitt eget barn uppskattar jag fortfarande humorn och folklivsskildringen – och inser att jag kan vissa stycken utantill.

Grekisk mytologi, Michael Gibson

Efter julkalendern Stjärnhuset, som sändes 1981, blev jag fascinerad av den grekiska mytologin. Lyckan var stor då jag fick en rikt illustrerad bok med de gamla gudasagorna. De har satt sig på ett djupt plan – i mitt skrivande i dag återkommer jag ofta till mytologiska motiv.

Sagan om ringen, J.R.R. Tolkien

Jag var tio år när jag upptäckte och sträckläste Sagan om ringen-böckerna och blev förtrollad av den värld som öppnade sig. I dag kan jag se en del brister, men i mitt hjärta lever samtidigt de starka bilder som framträdde i mitt huvud då.

Tage Danielssons paket

Det var någon gång på högstadiet som jag för första gången plockade ner Tage Danielssons paket ur mina föräldrars bokhylla. Bok, Sagor för barn över 18 år, Grallimatik … Att man kunde leka med språk och idéer på det sättet! Jag utvecklade en djup beundran som följt mig genom livet. En av mina stoltaste stunder var när jag många år senare fick stipendium från Tage Danielssons Vänner, för mina insatser som manus- och sångtextförfattare i Linköpings Studentspex.

Bokomslag Pride and PrejudicePride and Prejudice, Jane Austen

Pride and Prejudice läste jag för första gången på gymnasiet och sedan dess har jag läst om den många gånger. Kärlekshistorien är fin, men det är främst hur Jane Austen skildrar karaktärerna och deras liv som gör att jag återvänder till den. (Och till BBC:s miniserie, som är en av de mest lyckade filmatiseringar av ett litterärt verk jag känner till.)

Storm och C-dur, Tomas Tranströmer

I slutet av gymnasiet fick vi läsa ett par dikter av Tomas Tranströmer på en svensklektion – Storm och C-dur. Vilka underbara bilder han målade med sina ord! Jag letade upp och läste fler dikter. Så glad att han hann få Nobelpriset i litteratur.

De små tingens gud, Arundhati Roy

Också en ingång till en annan värld, full av färger, lukter och smaker. Tycker mycket om Arundhati Roys sätt att berätta historien och hur hon på något sätt, trots allt det sorgliga, åstadkommer någon form av lyckligt slut.

Häxkonster, Terry Pratchett

Pocketutgåvan av Häxkonster var mitt första möte med Terry Pratchetts författarskap. Jag var såld och har sedermera läst nästan alla hans böcker. Häxkonster är kanske inte den allra bästa (och jag läser honom hellre på engelska nu), men den har en särskild hedersplats eftersom det var den som förde mig in i Skivvärlden.

Bokomslag Doll's HouseThe Sandman: Doll’s House, Neil Gaiman

Jag fick Neil Gaimans grafiska roman Doll’s House i födelsedagspresent när jag fyllde 21 eller 22, minns inte vilket. I alla fall var jag sjuk och tillbringade dagen i sängen med att sträckläsa den. Det var en surrealistisk och svårslagen helhetsupplevelse att lätt febrig träda in i Sandmans universum, för en som dittills förknippat serier med Bamse, Kalle Anka och Fantomen. Neil Gaiman är sedan dess en av mina favoritförfattare.

Låt den rätte komma in, John Ajvide Lindqvist

Jag minns att jag läste en förhandsnotis om Låt den rätte komma in och tänkte ”det här skulle kunna vara en fantastisk bok, men den är nog inte som jag hoppas, för den sortens böcker ges inte ut i Sverige”. Så kom den och överträffade alla mina förväntningar. Djupt skrämmande och djupt mänsklig och med ett av de bästa slut jag vet.

Jag läser listan och funderar på vad det är som har fängslat mig. Finns det några gemensamma nämnare? Känslan av att en helt ny värld öppnar sig är återkommande. Berättar- och språkglädje också. Humor dyker upp på flera ställen. Och myter.

På en ledarskapskurs jag gick i höstas fick jag lära mig att de egenskaper man beundrar mest hos andra, också är egenskaper man själv har. Det är ju en uppmuntrande tanke, att jag skulle kunna ha något litet element av ovanstående i de texter jag skriver. I alla fall ett mål att sträva mot.

Efter en väldigt lång period av icke-skrivande har jag lyckats bryta en trend. Tror jag.

Av många olika skäl har jag inte orkat producera text på i princip två år. Det är jättedumt. Inte för att jag tror att världen går under om jag inte gör det, eller ens att jag hallucinerar om att en stor skara fans rasar för att det inte kommer nya kioskvältare från mig… Det är dumt eftersom jag vet om att jag mår bättre av att skriva. Eller skapa andra saker.

Jag har skrivit lite grann. Lite lyrik. (Konstigt i sig eftersom jag ”inte skriver lyrik” – men vem vet). Jag gick skrivpedagogutbildningen (hoppas kunna återkomma till den snart här) och i samband med studierna skrev jag en hel del.

Men jag har inte skrivit kontinuerligt. För mig själv så att säga.

Men efter lite drastiska ommöbleringar av mitt liv har jag börjat försöka bryta den negativa trenden. Lite försiktigt i alla fall.

Avslutade just ett morgonskrivpass. Det var veckans första. Inte så oväntat kanske att det var det första eftersom det är måndag. Men det var också efter en skrivpaus i helgen, en planerad sådan, efter en vecka där jag börjat varje dag med en till två timmars skrivande.

Och nu börjar en liten historia växa fram. Jag vet inte än vart den tar vägen, om det ens blir något av den. Men det viktiga för mig är att jag tycker att efter att ha inlett vecka två på det här sättet, så kan jag nästan säga att det börjar se ut som en antydan till en ny trend. Någonting åt det hållet i alla fall… Och det känns bra.

Och nu skrev jag ett blogginlägg också – av bara farten…

I går hade vi årets första skrivgruppslunch. Förutom våra vanliga bekännelser (”det här har jag gjort sedan sist på skrivfronten”) och föresatser (”det här planerar jag under den kommande månaden”) diskuterade vi datum för vårens träffar – och så delade vi ut våra vandringspriser Stora och Lilla korgen*.

Jag fick båda igen. Kanske borde jag vara nedslagen, men det är jag inte. De visar ju att jag har försökt, att jag har gjort något, även om 2019 inte var något jättebra år skrivmässigt. Plus att de är snygga att titta på.

Förra gången jag förärades båda korgarna, för två år sedan, fick jag dessutom två positiva besked om publiceringar ganska snart efteråt. Så vem vet vad som händer framöver?

* Stora korgen får den som har fått flest refuseringsbrev från förlag eller agenter under året och Lilla korgen går till den som har skickat in flest bidrag till skrivtävlingar där resultat meddelats under året och bidraget inte fått vare sig pris eller hedersomnämnande.

De senaste åren har jag haft ambitionen att skriva en halvtimme varje kväll. Ett tag gick det riktigt bra, men jag har glidit längre och längre ifrån den målbilden. Huvudorsaken är att det helt enkelt funnits mindre tillgänglig tid med ett barn som nu är äldre och lägger sig senare på kvällarna samtidigt som hon fortfarande vill ha min uppmärksamhet när hon är vaken.

Vid vår senaste skrivlunch för en vecka sedan pratade jag med de andra om behovet av att hitta en struktur för skrivandet igen. Det jag kom fram till som kändes realistiskt var att vika en kväll i veckan åt skrivande. Den kvällen ser jag till att inte hänga tvätt, plocka ur diskmaskinen, betala räkningar eller annat som jag roar mig med i vanliga fall – jag sätter mig bara och skriver i en halvtimme.

Det kan ju låta som ett misslyckande att gå från en halvtimme om dagen till en i veckan, men för mig var det en befrielse. I stället för att nästan varje kväll känna dåligt samvete över att det inte blev något skrivet (eller i alla fall inte tillräckligt) har jag den senaste veckan gått och längtat efter min skrivkväll och när den inföll i går kom jag en bit på vägen med min nya novell. Det kändes jätteroligt och jag ser fram emot nästa tillfälle.

Och skulle det uppenbara sig mer tid innan dess är det ju bara en bonus.