De senaste åren har jag haft ambitionen att skriva en halvtimme varje kväll. Ett tag gick det riktigt bra, men jag har glidit längre och längre ifrån den målbilden. Huvudorsaken är att det helt enkelt funnits mindre tillgänglig tid med ett barn som nu är äldre och lägger sig senare på kvällarna samtidigt som hon fortfarande vill ha min uppmärksamhet när hon är vaken.

Vid vår senaste skrivlunch för en vecka sedan pratade jag med de andra om behovet av att hitta en struktur för skrivandet igen. Det jag kom fram till som kändes realistiskt var att vika en kväll i veckan åt skrivande. Den kvällen ser jag till att inte hänga tvätt, plocka ur diskmaskinen, betala räkningar eller annat som jag roar mig med i vanliga fall – jag sätter mig bara och skriver i en halvtimme.

Det kan ju låta som ett misslyckande att gå från en halvtimme om dagen till en i veckan, men för mig var det en befrielse. I stället för att nästan varje kväll känna dåligt samvete över att det inte blev något skrivet (eller i alla fall inte tillräckligt) har jag den senaste veckan gått och längtat efter min skrivkväll och när den inföll i går kom jag en bit på vägen med min nya novell. Det kändes jätteroligt och jag ser fram emot nästa tillfälle.

Och skulle det uppenbara sig mer tid innan dess är det ju bara en bonus.

I veckan hölls den årliga populärvetenskapliga veckan på jobbet och som en av värdarna fick jag det stora nöjet att presentera en mängd forskare inför deras spännande föreläsningar. Under en föreläsning gick tankarna till mitt skrivande. Föreläsningen handlade om elitidrott som livsstil – eller konsten att nå sina mål. Om man till exempel har som mål att delta i OS så handlar det inte bara om planering av tävlingar och träningar utan till ännu större del om planering av återhämtning, kost, sömn och allra mest planering av vad man säger ja och nej till i sin livsstil – för att det ska vara möjligt att nå ett så högt mål. Helt klart tillämpbart i mål med skrivandet. Read More

Jag var på WorldCon i Dublin för en tid sedan – vilket var en enorm upplevelse på många sätt. Bara det att man hade en konsert på fredagskvällen med en symfoniorkester (och solist) som spelade musik från SF/Fantasy-film, tv-serier och spel samt irländsk musik… Vilken annan litterär genre har det på sina träffar liksom…

Nåväl, det var inte det det här lilla inlägget skulle handla om egentligen. Utan bara en liten kul diskussion som blev under ett kaffesnack.

Vi kom in på bokomslag. Två personer från bokbranschen var med i samtalet. Lite kul detaljer att dela i sammanhanget:

Det går inte att återanvända brittiska omslag på den amerikanska marknaden och vice versa. Det var de rörande överens om. Det är helt olika typer av omslag som säljer på de olika marknaderna. Ska du sälja i USA idag, ha en människa på framsidan. Punkt. (Vilket då inte alls funkar lika bra i Storbritannien) Visst, det finns undantag åt båda hållen, men i grund och botten är det en ganska underbyggd sanning.

Det finns tydligen en myt om att gröna omslag inte funkar. (I alla fall i Storbritannien). En myt som vuxit sig så stark att minst två förlag gjort marknadsundersökningar för att ta reda på om den är sann. Men det finns inga belägg för att den är det.

Fast just nu är majoriteten av brittiska böcker gula eller blå.

Den kanske mest intressanta kommentaren. Harper Voyager i alla fall, bestämmer sig aldrig för ett omslag förrän de kollat hur det ser ut i thumbnail-format. I och med att så många köper böcker primärt över nätet är det tokviktigt att omslaget ser bra ut även i litet format.  (Precis på samma sätt som att det är viktigt att anpassa texten om boken så att det viktigaste visas innan ”läs mer”-knappen.)

Idag gjorde en vän mig så glad. Hon har tidigare tipsat om ett par böcker om skrivande som jag sedan gillat väldigt mycket. Idag överraskade hon mig med ett bokformat paket. Till min stora förtjusning fanns en bok om just skrivande under presentpappret.

Hon ville även höra mer om en kurs jag pratat om på sistone. Min födelsedagspresent till mig själv i sommar var nämligen tid för en distanskurs i astrobiologi. Och precis som hon kommenterade när jag berättade mer om vad den innebär: det måste vara perfekt uppslag till skrividéer, speciellt inom science fiction.
Det är det. Verkligen.

Kursen var bland det bästa jag gjort på flera år. Jag måste få in mer astrobiologi i mitt liv.

Course certificate: Astrobiology and the search for Extraterrestrial Life
Jag kan berätta mer om boken sedan när jag läst den, men den verkar väldigt lovande!

Sedan jag skrev något här sist har jag fortsatt jobba med mina noveller under de små stunder som finns till förfogande. Ett par texter är ivägskickade och jag väntar på besked om de kommer att publiceras. Väntan är alltid en smula jobbig, samtidigt som jag har den största respekt och förståelse för att det tar tid att få svar från ideellt engagerade människor och små kämpande förlag.

Ibland är det för övrigt bättre att det får ta lite tid. För drygt tio år sedan deltog jag i en tävling där man skulle skriva en berättelse med högst 55 ord. Jag fick snabbt svar att mitt bidrag inte fick vara med för att det saknade handling. Några dagar senare kom dock ett nytt mejl där de bad om ursäkt, jag fick visst vara med. Sedan fick min historia Äpplen hedersomnämnande i tävlingen.

Har den en handling? Döm själva.

Äpplen

Dignande från kunskapens träd. I strupen på en skendöd prinsessa. Som måltavla på en älskad sons huvud.

En konungs gyllene trofé. Ett gäckande pris uppe på ett berg av glas.

Vid sidan av slagfältet väntar de i tysta klungor. Bidar sin tid.

Bara ett äpple. Det är vad de vill att vi ska tro.

Vid den senaste skrivlunchen fick jag respons på en av de noveller jag arbetar med just nu. (Jag har fyra på gång: två påbörjade, en som jag skrivit klart första versionen av och så den här som jag hade skickat till skrivgruppen för kommentarer.)

Responsen var rätt samstämmig. En bra och stämningsfull början som väckte deras nyfikenhet, men sedan förstod de inte vad som hände – och så var det plötsligt slut.

En av de saker jag funderade på när jag skickade iväg den var faktiskt om det var begripligt vad det var som försiggick, så det kom inte som en total överraskning att det inte var det. Det är alltid värdefullt att få andras ögon på texten och som Stephen King påpekar: när flera testläsare har samma invändning är det bara att återvända till tangentbordet.

Så nu funderar jag på vad jag ska fördjupa och förtydliga. Det blir i alla fall en ny scen, tror jag, kanske två. Eller så bygger jag ut en befintlig. Jag får testa.

Jag vet att vissa inte gillar att redigera sina texter, men jag tycker det är roligt.☺️