Det cirkulerar ovanligt många listor i mina sociala flöden just nu. De tio bästa filmerna du har sett. Tio artister du sett live (fast en är fejk, gissa vilken).

I alla fall har jag börjat fundera på vilka som har varit mina största läsupplevelser. Alltså inte nödvändigtvis de bästa böckerna jag har läst (även om flera av dem även är det) utan de gånger då jag har blivit helt uppslukad av en bok.

Så här kommer nu en lista, i kronologisk ordning. Jag kallar den ”Tio stora läsupplevelser” och inte ”Mitt livs tio största läsupplevelser” – för jag hoppas att jag i framtiden ska stöta på ytterligare böcker som drabbar mig lika hårt.

Bokomslag Emil i LönnebergaBöckerna om Emil i Lönneberga, Astrid Lindgren

När jag var fyra år hade jag vad mina föräldrar kallade ”Emilfeber”. Om och om igen ville jag höra berättelserna om Emil i Lönneberga. Till slut läste föräldrarna in dem på kassettband och jag satt tålmodigt och lyssnade och följde med i böckerna. När jag i vuxen ålder läser om dem för mitt eget barn uppskattar jag fortfarande humorn och folklivsskildringen – och inser att jag kan vissa stycken utantill.

Grekisk mytologi, Michael Gibson

Efter julkalendern Stjärnhuset, som sändes 1981, blev jag fascinerad av den grekiska mytologin. Lyckan var stor då jag fick en rikt illustrerad bok med de gamla gudasagorna. De har satt sig på ett djupt plan – i mitt skrivande i dag återkommer jag ofta till mytologiska motiv.

Sagan om ringen, J.R.R. Tolkien

Jag var tio år när jag upptäckte och sträckläste Sagan om ringen-böckerna och blev förtrollad av den värld som öppnade sig. I dag kan jag se en del brister, men i mitt hjärta lever samtidigt de starka bilder som framträdde i mitt huvud då.

Tage Danielssons paket

Det var någon gång på högstadiet som jag för första gången plockade ner Tage Danielssons paket ur mina föräldrars bokhylla. Bok, Sagor för barn över 18 år, Grallimatik … Att man kunde leka med språk och idéer på det sättet! Jag utvecklade en djup beundran som följt mig genom livet. En av mina stoltaste stunder var när jag många år senare fick stipendium från Tage Danielssons Vänner, för mina insatser som manus- och sångtextförfattare i Linköpings Studentspex.

Bokomslag Pride and PrejudicePride and Prejudice, Jane Austen

Pride and Prejudice läste jag för första gången på gymnasiet och sedan dess har jag läst om den många gånger. Kärlekshistorien är fin, men det är främst hur Jane Austen skildrar karaktärerna och deras liv som gör att jag återvänder till den. (Och till BBC:s miniserie, som är en av de mest lyckade filmatiseringar av ett litterärt verk jag känner till.)

Storm och C-dur, Tomas Tranströmer

I slutet av gymnasiet fick vi läsa ett par dikter av Tomas Tranströmer på en svensklektion – Storm och C-dur. Vilka underbara bilder han målade med sina ord! Jag letade upp och läste fler dikter. Så glad att han hann få Nobelpriset i litteratur.

De små tingens gud, Arundhati Roy

Också en ingång till en annan värld, full av färger, lukter och smaker. Tycker mycket om Arundhati Roys sätt att berätta historien och hur hon på något sätt, trots allt det sorgliga, åstadkommer någon form av lyckligt slut.

Häxkonster, Terry Pratchett

Pocketutgåvan av Häxkonster var mitt första möte med Terry Pratchetts författarskap. Jag var såld och har sedermera läst nästan alla hans böcker. Häxkonster är kanske inte den allra bästa (och jag läser honom hellre på engelska nu), men den har en särskild hedersplats eftersom det var den som förde mig in i Skivvärlden.

Bokomslag Doll's HouseThe Sandman: Doll’s House, Neil Gaiman

Jag fick Neil Gaimans grafiska roman Doll’s House i födelsedagspresent när jag fyllde 21 eller 22, minns inte vilket. I alla fall var jag sjuk och tillbringade dagen i sängen med att sträckläsa den. Det var en surrealistisk och svårslagen helhetsupplevelse att lätt febrig träda in i Sandmans universum, för en som dittills förknippat serier med Bamse, Kalle Anka och Fantomen. Neil Gaiman är sedan dess en av mina favoritförfattare.

Låt den rätte komma in, John Ajvide Lindqvist

Jag minns att jag läste en förhandsnotis om Låt den rätte komma in och tänkte ”det här skulle kunna vara en fantastisk bok, men den är nog inte som jag hoppas, för den sortens böcker ges inte ut i Sverige”. Så kom den och överträffade alla mina förväntningar. Djupt skrämmande och djupt mänsklig och med ett av de bästa slut jag vet.

Jag läser listan och funderar på vad det är som har fängslat mig. Finns det några gemensamma nämnare? Känslan av att en helt ny värld öppnar sig är återkommande. Berättar- och språkglädje också. Humor dyker upp på flera ställen. Och myter.

På en ledarskapskurs jag gick i höstas fick jag lära mig att de egenskaper man beundrar mest hos andra, också är egenskaper man själv har. Det är ju en uppmuntrande tanke, att jag skulle kunna ha något litet element av ovanstående i de texter jag skriver. I alla fall ett mål att sträva mot.

Efter en väldigt lång period av icke-skrivande har jag lyckats bryta en trend. Tror jag.

Av många olika skäl har jag inte orkat producera text på i princip två år. Det är jättedumt. Inte för att jag tror att världen går under om jag inte gör det, eller ens att jag hallucinerar om att en stor skara fans rasar för att det inte kommer nya kioskvältare från mig… Det är dumt eftersom jag vet om att jag mår bättre av att skriva. Eller skapa andra saker.

Jag har skrivit lite grann. Lite lyrik. (Konstigt i sig eftersom jag ”inte skriver lyrik” – men vem vet). Jag gick skrivpedagogutbildningen (hoppas kunna återkomma till den snart här) och i samband med studierna skrev jag en hel del.

Men jag har inte skrivit kontinuerligt. För mig själv så att säga.

Men efter lite drastiska ommöbleringar av mitt liv har jag börjat försöka bryta den negativa trenden. Lite försiktigt i alla fall.

Avslutade just ett morgonskrivpass. Det var veckans första. Inte så oväntat kanske att det var det första eftersom det är måndag. Men det var också efter en skrivpaus i helgen, en planerad sådan, efter en vecka där jag börjat varje dag med en till två timmars skrivande.

Och nu börjar en liten historia växa fram. Jag vet inte än vart den tar vägen, om det ens blir något av den. Men det viktiga för mig är att jag tycker att efter att ha inlett vecka två på det här sättet, så kan jag nästan säga att det börjar se ut som en antydan till en ny trend. Någonting åt det hållet i alla fall… Och det känns bra.

Och nu skrev jag ett blogginlägg också – av bara farten…

I går hade vi årets första skrivgruppslunch. Förutom våra vanliga bekännelser (”det här har jag gjort sedan sist på skrivfronten”) och föresatser (”det här planerar jag under den kommande månaden”) diskuterade vi datum för vårens träffar – och så delade vi ut våra vandringspriser Stora och Lilla korgen*.

Jag fick båda igen. Kanske borde jag vara nedslagen, men det är jag inte. De visar ju att jag har försökt, att jag har gjort något, även om 2019 inte var något jättebra år skrivmässigt. Plus att de är snygga att titta på.

Förra gången jag förärades båda korgarna, för två år sedan, fick jag dessutom två positiva besked om publiceringar ganska snart efteråt. Så vem vet vad som händer framöver?

* Stora korgen får den som har fått flest refuseringsbrev från förlag eller agenter under året och Lilla korgen går till den som har skickat in flest bidrag till skrivtävlingar där resultat meddelats under året och bidraget inte fått vare sig pris eller hedersomnämnande.

De senaste åren har jag haft ambitionen att skriva en halvtimme varje kväll. Ett tag gick det riktigt bra, men jag har glidit längre och längre ifrån den målbilden. Huvudorsaken är att det helt enkelt funnits mindre tillgänglig tid med ett barn som nu är äldre och lägger sig senare på kvällarna samtidigt som hon fortfarande vill ha min uppmärksamhet när hon är vaken.

Vid vår senaste skrivlunch för en vecka sedan pratade jag med de andra om behovet av att hitta en struktur för skrivandet igen. Det jag kom fram till som kändes realistiskt var att vika en kväll i veckan åt skrivande. Den kvällen ser jag till att inte hänga tvätt, plocka ur diskmaskinen, betala räkningar eller annat som jag roar mig med i vanliga fall – jag sätter mig bara och skriver i en halvtimme.

Det kan ju låta som ett misslyckande att gå från en halvtimme om dagen till en i veckan, men för mig var det en befrielse. I stället för att nästan varje kväll känna dåligt samvete över att det inte blev något skrivet (eller i alla fall inte tillräckligt) har jag den senaste veckan gått och längtat efter min skrivkväll och när den inföll i går kom jag en bit på vägen med min nya novell. Det kändes jätteroligt och jag ser fram emot nästa tillfälle.

Och skulle det uppenbara sig mer tid innan dess är det ju bara en bonus.

I veckan hölls den årliga populärvetenskapliga veckan på jobbet och som en av värdarna fick jag det stora nöjet att presentera en mängd forskare inför deras spännande föreläsningar. Under en föreläsning gick tankarna till mitt skrivande. Föreläsningen handlade om elitidrott som livsstil – eller konsten att nå sina mål. Om man till exempel har som mål att delta i OS så handlar det inte bara om planering av tävlingar och träningar utan till ännu större del om planering av återhämtning, kost, sömn och allra mest planering av vad man säger ja och nej till i sin livsstil – för att det ska vara möjligt att nå ett så högt mål. Helt klart tillämpbart i mål med skrivandet. Read More

Jag var på WorldCon i Dublin för en tid sedan – vilket var en enorm upplevelse på många sätt. Bara det att man hade en konsert på fredagskvällen med en symfoniorkester (och solist) som spelade musik från SF/Fantasy-film, tv-serier och spel samt irländsk musik… Vilken annan litterär genre har det på sina träffar liksom…

Nåväl, det var inte det det här lilla inlägget skulle handla om egentligen. Utan bara en liten kul diskussion som blev under ett kaffesnack.

Vi kom in på bokomslag. Två personer från bokbranschen var med i samtalet. Lite kul detaljer att dela i sammanhanget:

Det går inte att återanvända brittiska omslag på den amerikanska marknaden och vice versa. Det var de rörande överens om. Det är helt olika typer av omslag som säljer på de olika marknaderna. Ska du sälja i USA idag, ha en människa på framsidan. Punkt. (Vilket då inte alls funkar lika bra i Storbritannien) Visst, det finns undantag åt båda hållen, men i grund och botten är det en ganska underbyggd sanning.

Det finns tydligen en myt om att gröna omslag inte funkar. (I alla fall i Storbritannien). En myt som vuxit sig så stark att minst två förlag gjort marknadsundersökningar för att ta reda på om den är sann. Men det finns inga belägg för att den är det.

Fast just nu är majoriteten av brittiska böcker gula eller blå.

Den kanske mest intressanta kommentaren. Harper Voyager i alla fall, bestämmer sig aldrig för ett omslag förrän de kollat hur det ser ut i thumbnail-format. I och med att så många köper böcker primärt över nätet är det tokviktigt att omslaget ser bra ut även i litet format.  (Precis på samma sätt som att det är viktigt att anpassa texten om boken så att det viktigaste visas innan ”läs mer”-knappen.)

Idag gjorde en vän mig så glad. Hon har tidigare tipsat om ett par böcker om skrivande som jag sedan gillat väldigt mycket. Idag överraskade hon mig med ett bokformat paket. Till min stora förtjusning fanns en bok om just skrivande under presentpappret.

Hon ville även höra mer om en kurs jag pratat om på sistone. Min födelsedagspresent till mig själv i sommar var nämligen tid för en distanskurs i astrobiologi. Och precis som hon kommenterade när jag berättade mer om vad den innebär: det måste vara perfekt uppslag till skrividéer, speciellt inom science fiction.
Det är det. Verkligen.

Kursen var bland det bästa jag gjort på flera år. Jag måste få in mer astrobiologi i mitt liv.

Course certificate: Astrobiology and the search for Extraterrestrial Life
Jag kan berätta mer om boken sedan när jag läst den, men den verkar väldigt lovande!