Efter en väldigt lång period av icke-skrivande har jag lyckats bryta en trend. Tror jag.

Av många olika skäl har jag inte orkat producera text på i princip två år. Det är jättedumt. Inte för att jag tror att världen går under om jag inte gör det, eller ens att jag hallucinerar om att en stor skara fans rasar för att det inte kommer nya kioskvältare från mig… Det är dumt eftersom jag vet om att jag mår bättre av att skriva. Eller skapa andra saker.

Jag har skrivit lite grann. Lite lyrik. (Konstigt i sig eftersom jag ”inte skriver lyrik” – men vem vet). Jag gick skrivpedagogutbildningen (hoppas kunna återkomma till den snart här) och i samband med studierna skrev jag en hel del.

Men jag har inte skrivit kontinuerligt. För mig själv så att säga.

Men efter lite drastiska ommöbleringar av mitt liv har jag börjat försöka bryta den negativa trenden. Lite försiktigt i alla fall.

Avslutade just ett morgonskrivpass. Det var veckans första. Inte så oväntat kanske att det var det första eftersom det är måndag. Men det var också efter en skrivpaus i helgen, en planerad sådan, efter en vecka där jag börjat varje dag med en till två timmars skrivande.

Och nu börjar en liten historia växa fram. Jag vet inte än vart den tar vägen, om det ens blir något av den. Men det viktiga för mig är att jag tycker att efter att ha inlett vecka två på det här sättet, så kan jag nästan säga att det börjar se ut som en antydan till en ny trend. Någonting åt det hållet i alla fall… Och det känns bra.

Och nu skrev jag ett blogginlägg också – av bara farten…

I går hade vi årets första skrivgruppslunch. Förutom våra vanliga bekännelser (”det här har jag gjort sedan sist på skrivfronten”) och föresatser (”det här planerar jag under den kommande månaden”) diskuterade vi datum för vårens träffar – och så delade vi ut våra vandringspriser Stora och Lilla korgen*.

Jag fick båda igen. Kanske borde jag vara nedslagen, men det är jag inte. De visar ju att jag har försökt, att jag har gjort något, även om 2019 inte var något jättebra år skrivmässigt. Plus att de är snygga att titta på.

Förra gången jag förärades båda korgarna, för två år sedan, fick jag dessutom två positiva besked om publiceringar ganska snart efteråt. Så vem vet vad som händer framöver?

* Stora korgen får den som har fått flest refuseringsbrev från förlag eller agenter under året och Lilla korgen går till den som har skickat in flest bidrag till skrivtävlingar där resultat meddelats under året och bidraget inte fått vare sig pris eller hedersomnämnande.

De senaste åren har jag haft ambitionen att skriva en halvtimme varje kväll. Ett tag gick det riktigt bra, men jag har glidit längre och längre ifrån den målbilden. Huvudorsaken är att det helt enkelt funnits mindre tillgänglig tid med ett barn som nu är äldre och lägger sig senare på kvällarna samtidigt som hon fortfarande vill ha min uppmärksamhet när hon är vaken.

Vid vår senaste skrivlunch för en vecka sedan pratade jag med de andra om behovet av att hitta en struktur för skrivandet igen. Det jag kom fram till som kändes realistiskt var att vika en kväll i veckan åt skrivande. Den kvällen ser jag till att inte hänga tvätt, plocka ur diskmaskinen, betala räkningar eller annat som jag roar mig med i vanliga fall – jag sätter mig bara och skriver i en halvtimme.

Det kan ju låta som ett misslyckande att gå från en halvtimme om dagen till en i veckan, men för mig var det en befrielse. I stället för att nästan varje kväll känna dåligt samvete över att det inte blev något skrivet (eller i alla fall inte tillräckligt) har jag den senaste veckan gått och längtat efter min skrivkväll och när den inföll i går kom jag en bit på vägen med min nya novell. Det kändes jätteroligt och jag ser fram emot nästa tillfälle.

Och skulle det uppenbara sig mer tid innan dess är det ju bara en bonus.

I veckan hölls den årliga populärvetenskapliga veckan på jobbet och som en av värdarna fick jag det stora nöjet att presentera en mängd forskare inför deras spännande föreläsningar. Under en föreläsning gick tankarna till mitt skrivande. Föreläsningen handlade om elitidrott som livsstil – eller konsten att nå sina mål. Om man till exempel har som mål att delta i OS så handlar det inte bara om planering av tävlingar och träningar utan till ännu större del om planering av återhämtning, kost, sömn och allra mest planering av vad man säger ja och nej till i sin livsstil – för att det ska vara möjligt att nå ett så högt mål. Helt klart tillämpbart i mål med skrivandet. Read More

Jag var på WorldCon i Dublin för en tid sedan – vilket var en enorm upplevelse på många sätt. Bara det att man hade en konsert på fredagskvällen med en symfoniorkester (och solist) som spelade musik från SF/Fantasy-film, tv-serier och spel samt irländsk musik… Vilken annan litterär genre har det på sina träffar liksom…

Nåväl, det var inte det det här lilla inlägget skulle handla om egentligen. Utan bara en liten kul diskussion som blev under ett kaffesnack.

Vi kom in på bokomslag. Två personer från bokbranschen var med i samtalet. Lite kul detaljer att dela i sammanhanget:

Det går inte att återanvända brittiska omslag på den amerikanska marknaden och vice versa. Det var de rörande överens om. Det är helt olika typer av omslag som säljer på de olika marknaderna. Ska du sälja i USA idag, ha en människa på framsidan. Punkt. (Vilket då inte alls funkar lika bra i Storbritannien) Visst, det finns undantag åt båda hållen, men i grund och botten är det en ganska underbyggd sanning.

Det finns tydligen en myt om att gröna omslag inte funkar. (I alla fall i Storbritannien). En myt som vuxit sig så stark att minst två förlag gjort marknadsundersökningar för att ta reda på om den är sann. Men det finns inga belägg för att den är det.

Fast just nu är majoriteten av brittiska böcker gula eller blå.

Den kanske mest intressanta kommentaren. Harper Voyager i alla fall, bestämmer sig aldrig för ett omslag förrän de kollat hur det ser ut i thumbnail-format. I och med att så många köper böcker primärt över nätet är det tokviktigt att omslaget ser bra ut även i litet format.  (Precis på samma sätt som att det är viktigt att anpassa texten om boken så att det viktigaste visas innan ”läs mer”-knappen.)

Idag gjorde en vän mig så glad. Hon har tidigare tipsat om ett par böcker om skrivande som jag sedan gillat väldigt mycket. Idag överraskade hon mig med ett bokformat paket. Till min stora förtjusning fanns en bok om just skrivande under presentpappret.

Hon ville även höra mer om en kurs jag pratat om på sistone. Min födelsedagspresent till mig själv i sommar var nämligen tid för en distanskurs i astrobiologi. Och precis som hon kommenterade när jag berättade mer om vad den innebär: det måste vara perfekt uppslag till skrividéer, speciellt inom science fiction.
Det är det. Verkligen.

Kursen var bland det bästa jag gjort på flera år. Jag måste få in mer astrobiologi i mitt liv.

Course certificate: Astrobiology and the search for Extraterrestrial Life
Jag kan berätta mer om boken sedan när jag läst den, men den verkar väldigt lovande!