Äntligen har jag kommit till första delmålet! Jag har skrivit berättelsen till slutet!

Det är fortfarande mycket jobb kvar. Har lite nytt jag ska skriva som ska in på olika ställen och kommer nog skriva om en del av det jag skrivit tidigare och redigera en del. Men rätt häftigt ändå!

Sen början på augusti någonting bestämde jag mig för att verkligen försöka skriva en stund nästan varje dag. Mycket också för att jag insåg att slutfasen var rätt svår. Tror Thomas nämnde det i något inlägg nyligen.

Jag provade funktionen i Scrivener där man kan räkna ut hur mycket man ska skriva om dagen om man väljer vilka dagar i veckan man kommer att skriva och för att bli klar till ett valt datum. Jag valde fem dagar i veckan och försökte uppskatta ungefär hur mycket jag hade kvar. Kom fram till att 50 000 ord nog var ungefär där jag skulle landa. Sedan bestämde jag mig för 15 september.

Det gjorde att jag verkligen ansträngde mig extra för att prioritera skrivstunden. Inte helt lätt alla gånger men i det stora hela blev det mer flyt i varje skrivpass när det inte var så långt mellan varje gång. Vardagstempot är ju rätt högt så det behövs inte så mycket för att det inte ska finnas någon tid över. Det var också bra att jag ändå försökte vara realistisk och räkna med att två dagar i veckan inte kommer gå att skriva på.

Så den 15 september kom jag över 50 000-ordgränsen! Men det var lite kvar att skriva så fick skriva på några dagar till. Och igår kom jag fram!

För ungefär ett år sedan skickade jag in ett bidrag till tävlingen Sagoseptember. Tiden gick och jag hade nästan glömt bort det – men plötsligt dök det upp ett mejl från Catahya med besked om att jag vunnit i diktkategorin!

Juryns motivering:

”En tät dikt som hinner vrida på läsarens förväntningar trots sitt korta format och som ger ett oväntat perspektiv på en klassisk berättelse.”

Roligt!🙂

Vinnare i sagotävlingen

Just onsdagar är inte vanliga, utan snarare undantag. Men de är återkommande undantag. Jag har sedan en tid varit ledig från mitt vanliga jobb på onsdagar för att hinna med andra saker i mitt liv: Köra barn till aktiviteter, Återhämtning, Skrivande.

Att jag är ”ledig” innebär i och för sig inte att jag inte jobbar. Det funkar inte riktigt. Jag har koll på jobbmailen och ibland tar jag lite telefonsamtal. Men jag är ”hemma” (eller var jag nu är) och jag håller de ”jobbrelaterade” sakerna till ett minimum. Och det går ganska bra faktiskt.

Men wow, vilken lyx – en hel dag att bara skriva, tänker säkert någon. Och ja, jo, det vore det ju. Fast så himla mycket skrivande blir det ju inte ändå.

Ska försöka förklara.

För mig är onsdagarna inte lyx. De är det som gör att allt faktiskt funkar. För det är så mycket annat som behöver fixas om man har en bok därute och ett par andra på gång. Så hade jag inte onsdagarna där jag kan ta tag i saker på dagtid (och när jag inte är paniktrött) så skulle hela skriveriet stanna av. Vi kan ta en exempelonsdag. Den här till exempel. Hur såg den ut?

Började halv åtta i morse – med ”jobbrelaterade saker”. Såg till att vissa saker skulle bli gjorda fast jag inte skulle vara där.

Därefter ordnade jag med bokning av ett bord till Östergötlands Bokmässa i december.

Skickade skrivrelaterade mail. (Skickade en del ”jobbrelaterade” mail också om jag ska vara helt ärlig).

Sedan satte jag mig och petade i mitt manus en stund. Det som jag firade häromdagen. Hade ett par scener och ändringar som jag kommit på under resans gång att de skulle in. Jobbade med det som var kvar av det jobbet ett bra tag, funderade på exakt var de skulle in, vad som skulle läggas till och vad som därför behövde kapas bort. In alles gick väl tillägg och borttagningar idag + 800 ord.

Skickade sedan iväg manuset till testläsare.

Dessutom hade jag bokat in en DHL-leverans med böcker. Måste ju vara hemma för att ta emot, så onsdagar är bra för sånt. Om de kommer. Fick ringa och jaga lite. men min låda kom till slut.

Gjorde en uppdatering av hemsidan. Det behövs verkligen, för den är lite eftersatt.

Uppdaterade min profilsida på ett kommande event.

Ville dela med mig lite av vad som händer så jag gjorde några Facebookinlägg. Och lite twitter och Instagram. (inga måsten givetvis, men ska man ha kontona skall det hända saker på dem ibland. )

Satt en bra stund och försökte klura ut hur man tar sig till Scarborough och tillbaka, helst utan att behöva ta så många semesterdagar.

Bokade flygbiljetter till och från Manchester som en följd av aktiviteten ovan.

Kom på att jag inte ätit lunch, fast klockan var rätt mycket. Tog en skål yoghurt medan jag for runt.

Betalade räkning för språkgranskning av den engelska versionen av texten. Tur att det blivit enklare med internationella betalningar.

Gick igenom lite budget.

Kollade upp en del saker som kan vara bra att veta framöver.

Planerade vad nästa steg i mitt skrivande skall vara.

Sedan var klockan en bra bit över fyra och jag gav mig helt sonika ut och sprang för att rensa hjärnan lite…

Och det här var en onsdag som var ganska skrivfokuserad. Andra dagar ska man producera texter till presentationer, pitcha in sig. Läsa kontrakt. Kolla upp förlag, agenter, utgivningstjänster.

Om jag inte hade haft mina onsdagar hade jag skullat börja med de aktiviterna nu, på kvällen. Med tanke på att jag sällan fungerar speciellt bra efter kl 21.30 så hade det tagit mig flera veckor att bocka av den listan annars. En ”bra skrivdag” producerar jag ca 1500 ord på förmiddagen, och sedan ägnar jag eftermiddagen åt ”annat skrivrelaterat”. Så rent ”produktivitetsmässigt” är det inte så mycket mer än ett ”kvällspass” som normalt resulterar i 3-600 ord. (Även om det givetvis är mer). Men det där andra blir ju inte gjort. I alla fall inte om jag ska göra det. Då får man sätta av kvällen till det istället för att skriva – och då tappar man tempo och rytm med en gång. Ungefär så pusslar jag ihop mitt skrivande.

 

”Tankegång” är ett ord som en god vän och tidigare copywriter-kollega till mig myntade om mina små promenader som jag tog när jag behövde tänka. Så jobbade jag mycket då. När jag behövde fundera på något så promenerade jag runt helt planlöst på kontoret.

Lite grann har jag med mig det i mitt nuvarande skrivande också. Fast det ter sig lite annorlunda.

Vi pratade om det häromdagen jag och Sara. Om hur man när man skrivit klart ett kapitel, eller en scen, ibland inte har en aning om hur man ska fortsätta. Det tar bara tvärstopp när man kommer till nästa.

Det intressanta i den diskussionen var att vi hade upptäckt samma sak:

Dvs att den så kallade ”Tankegången” fungerar även här.

Fast lite annorlunda.

Och man måste inte gå – men det hjälper.

Som idag. Hade kämpat mig igenom avslutningen på ett ganska motsträvigt kapitel och hade ingen som helst aning om hur nästa skulle kunna bli något vettigt. Så jag lämnade datorn och gick ut på en lunchpromenad. Satte mig nere på bryggan en stund. (Jodå det finns vatten i Linköping också – om man letar). Och så gick jag igen. Tänkte inte på texten alls. Eller lite, men kom inte fram till något, så jag flummade mest runt – längs ån, in i skogen och så hem igen.

Och så satte jag mig vid datorn igen. Tittade på kapitlet, slängde upp lite ”hållscener” (grymt skissartade) och tänkte. Jag skriver väl nått på den första. Och där och då föll bitarna på plats. jag stoppade in två tänkte scener till (som blev 3) och hade en jättebra bild över vad jag ville med det här kapitlet.

Med andra ord så funkade det igen att lämna en stund och sedan bara sätta sig ner och skriva. Trots att jag egentligen inte hade tänkt på kapitlet/boken speciellt mycket när jag var ute. men det är långt ifrån första gången det händer. Jag fastnar ofta när jag precis skrivit klart någon viktig scen eller ett helt kapitel och lösningen kommer inte förrän jag gjort något annat och sedan tvingar ner mig framför tangenterna igen.

Funkar det likadant för andra?

Kan man någonsin lära sig lita på att det kommer att  fungera, eller kommer man alltid att ha kvar den där lätt paniska känslan att man nog aldrig kommer komma på hur berättelsen ska fortsätta?

Vet inte svaret på den sista, men nu ska jag ut på en promenad igen…

Jag har tagit paus från redigeringen några kvällar för att i stället skriva en sångtext till nästa års spexuppsättning av Linköpings studentspex. En så kallad finalfinal (för att skilja den från aktfinalerna som avslutar varje akt). Även om det tog lite tid från mitt ”stora” projekt är jag glad att jag gjorde det, för att skriva sångtexter är väldigt roligt! Och så är det en kick att veta att den faktiskt kommer att framföras och nå en publik. (Jag berättar mer om mitt spexskrivande i det här gästinlägget på Debutantbloggen.)

Nu har jag precis skickat iväg version 1 av finalfinalen till arrangören och musikproducenten, så i morgon kväll återgår jag till mitt romanmanus. Om jag inte är alldeles för trött efter första arbetsdagen på nästan sju veckor🙂

Men ändå för mig en ganska viktig.

Även om den kan synas helt godtycklig.

Vaddå?

Jo, idag efter en hel del våndande, så passerade jag 40 000 ord i mitt nuvarande manus.

40 000 – det kanske inte låter så mycket.

Men det finns romaner som är kortare än så. Många av de riktigt bra lite äldre är däromkring. Men visst, de flesta romaner som kommer ut nuförtiden är betydligt längre än så. Inom fantastiken är det inte ovanligt med en faktor 3 på det. I den första delen i en trilogi!

Men hursomhelt, jag brukar sikta på nånstans 60-80 000. Tycker det är ganska lagom.

40 000 då, vad är det viktiga med det?

För mig så innebär det ganska mycket. Om jag som nu når 40 000 och känner att jag har målet i sikte så innebär det att jag helt plötsligt börjar tro att jag kan ro ihop det här projektet. Innan jag har kommit dit är jag osäker på om det ens blir en roman av det. Och skulle jag komma dit och inte ha en aning om vart det skall ta vägen skulle jag nog känna hur det börjar hetta i pannan och svettdropparna samla sig. För då är det inte säkert att det går att landa.

Inte så att jag vet _hur_ det ska sluta. Men jag känner att det det drar mot ett slut. Det är den viktiga känslan. Samtidigt som jag känner att det faktiskt blir tillräckligt mycket för att fylla utrymmet mellan pärmarna.

Och där sitter jag nu alltså.

Därför är jag lite glad. Bland annat.

 

Flera gånger när vi hälsat på mina svärföräldrar, speciellt när vi varit där lite längre, har jag försökt använda stunder när de hittar på saker med mina barn till att skriva lite. Ofta har jag velat vara med på utflykter och sådant så det har mest varit kvällar när de leker i huset eller liknande. I slutet på den här semestern testade vi något nytt; resten av min familj reste dit några dagar medan jag var kvar hemma för att skriva mer koncentrerat. Barnen fick dessutom umgås massor med sina kusiner och jag kunde äntligen komma lite mer framåt.

Det har varit sådan lyxtid för mig. Jag har längtat så ofta till att få skriva lite mer och att mer sammanhållet kunna se över helheten. Dagarna gav mig en bättre överblick över blandade anteckningar om vad jag vill göra om, detaljer om händelser och trådar och hur det ska landa för att bli bra.

Det mesta nya jag skrivit under mina skrivdagar har varit för att närma mig slutet på historien. Innan jag börjar ändra för mycket. Men jag har också skrivit en scen som jag behövde få in mellan tidigare händelser i texten. Det är lättare sagt än gjort att inte gå in och skriva om för mycket men jag försöker som sagt fokusera på att ta mig fram till slutet. Så skriver jag om och ändrar mer som nästa steg.

Jag tänker mer på mitt manus nu och dit ville jag också komma. Så det blir ännu mindre tröskel att bara sätta sig ner en liten stund i vardagen för att fortsätta.

Vi testade även något nytt på vår skrivkväll igår. Thomas startade utmaningen; vem skriver först 500 ord? När vi stämde av på vägen dit var det så intressant hur tempot växlade, Sara och jag var omväxlande före och efter varandra. Thomas hade bra flyt och drog ifrån ganska snabbt (han vann). Det blev så tydligt att det inte är ett jämnt tempo när man skriver. Det märkte jag speciellt när jag fick flera dagar till skrivandet, hur olika effektivt varje delskrivpass är. Hur det bara rinner ut via tangenterna och fyller rader ena stunden medan nästa stund kräver mer fundering för att få fram meningarna.

Jag brukar inte mäta ord så mycket även om jag allt mer börjar se fördelarna med det. Att i siffror se att det går framåt, om än olika fort, ger ju en bra påminnelse om att varje litet skrivpass hjälper till att nå målet. Självklart egentligen men vet också hur lätt det kan vara att skjuta på liten skrivstund när vardagen sätter fart. Så bra att ta till vad jag kan för att se till att skriva klart.