”Men viktigare är nog att jag inte riktigt vet vad jag skulle göra annars. Utan skrivandet som kreativ ventil. Vad skulle jag göra då? Vem skulle jag vara då? Frågor jag inte vet om jag vill ha svar på…
Men man hade ju önskat att det skulle bli enklare med tiden…”
Det var jag själv som skrev så. 2015 var året. Texten handlade om tvivel på sig själv. Och de har aldrig övergivit mig. Till viss del är det väl bra, för man strävar alltid vidare. Vill alltid bli bättre.
Tills en dag.
Då får man svar på de där frågorna. De som jag inte ville ha svar på.
”Inte mycket”, är nog svaret på samtliga.
Jag har inte skrivit på mer än ett år. Eller är det två? Jag vet inte ens. Jag har gjort annat. Men inte så himla mycket om jag skall vara ärlig. Jag skrev ett manus till efter Sällskapet i Genua. Inte fortsättningen – som jag ”skulle” skriva – utan något annat. Ett manus som jag skickat iväg sent omsider, men inte fått några positiva svar på (än). Men efter det, när jag skulle ta tag i mitt liv, mitt skrivande, alla saker jag lovat andra som relaterade till skrivande så blev det noll och inget alls av det.
Inget.
Alls.
2020 har varit ett helvetesår för många. Jag har klarat mig fysiskt. Och det borde jag väl vara tacksam över. Men det är inte ett år som går till historien som ett lyckat år i min bok för det. Framförallt inte den första halvan. Och egentligen inte den andra halvan heller, även om det finns ljusglimtar nu som inte fanns innan. Och slutet av 2019 var inget vidare det heller. Trodde jag skulle komma vidare. Ur min nedåtgående spiral, men istället accelererade den. Och ledde rakt ner i den avgrund som början av 2020 blev.
Skrivkramp är ett av mina favoritämnen när jag pratar om skrivande. Jag vet inte varför, men det har liksom blivit så. Inte så att jag har lidit av det. Alltså inte då. Utan snarare för att jag tyckte mig ha besegrat den. Att jag visste hur jag skulle göra för att skriva. Även när jag inte ”kunde”.
För mig har det nämligen alltid handlat om vilja. Jag har kunnat tvinga mig att skriva. Alltså ren smörja – bara för att komma igång – och på så sätt ”värmt upp” och kunnat producera text. Kanske inte alltid bra text, men ändå text som går att jobba vidare med. Tvinga mig för att jag egentligen innerst inne vill. Det där yttre ”vill inte” har bara varit en yta att tränga igenom. Ett yttre glas som ska krossas.
”Vet du inte vad du ska skriva? Skriv det då! Skriv: Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag har faktiskt ingen som helst aning” – Etcetera.
Så har jag alltid löst det. Och försökt hjälpa andra att hantera svårigheten att komma igång.
”Det är lättare att redigera 100 dåliga ord än inga ord alls.”
Också en sanning.
Men de råden, och alla andra, förutsätter en viktig detalj.
Den att man faktiskt vill, innerst inne, i själen, skriva.
Men vad gör man när viljan överger en?
När man inte längre har någon vilja att plocka fram?
När det bara är tomt. Ett svart hål där själen skulle sitta. När orden tar slut.
Det är svårare. Då blir inget gjort. Löften blir svikna. Vänner blir besvikna. Och själv ramlar man.
Jag har gjort några enstaka försök att ta tag i skönlitterära texter. Men de har alltid varit halvhjärtade. Inte för att jag ville. Inte egentligen. Och de fick ingen som helst kontinuitet.
Som de som då och då kikar in på den här bloggen vet har jag inte ens skrivit här i någon omfattning.
Men gradvis har jag börjat försöka kravla mig upp ur hålet.
Jag har börjat skriva på blogginlägg ett par gånger. Men kastat dem.
Jag har, som tur är, hittat andra sätt att skapa och skriva på – som inte kräver lika stor insats över tid. Och som är helt kravlösa. Skrivande för spel har varit en av de saker jag faktiskt gjort.
Gradvis har jag närmat mig mer traditionellt skrivande igen. Men jag har tagit omvägen genom sådant jag verkligen inte kan. Försökt skriva lite lyrik. Kanske för att det på något sätt är enklare att skriva sådant som jag vet blir kasst än att försöka skriva något som jag ”borde vara bra på”. Kanske lite så.
Nej, det blir verkligen inte bra. Lite väl emotionellt och inte särskilt stilsäkert. Men ändå en bit text. Av mig. Jag kan bjuda på en – bara för att:.
—-
När glöden falnat
När aska återstår
Aska och förkolnade rester
Delvis men inte helt oigenkännliga rester
Rester av något som en gång var en del av en dröm
När värmen klingar av och kylan sluter sig
Och vinden tar sig in
Sprider askan
Tar bort
Allt
—-
Sen har jag bytt karriär. Helt. Lämnat den ”gamla världen” bakom mig. Ett stort steg. Ekonomiskt oförsvarbart egentligen. Funderade i två sekunder på om jag skulle ta mig tillbaka dit. Men nej. Det osäkra är det nya svarta. Nu gör jag saker jag vill. Inte för att det förväntas av mig. (Inte för att jag vet om någon egentligen förväntat sig saker av mig, men det är den känslan jag på något sätt ändå alltid brottas med. Så inga anklagelser här – i alla fall inte mot någon annan än mig själv.) Inte heller för att jag är modig. För det är jag inte. Tvärtom. Jag har varit för feg vid för många tillfällen. Vilket jag sedan fått ångra bittert. Men jag har helt enkelt inget val. Jag tror i alla fall inte det. Jag behöver göra något jag vill göra. För att inte gå under.
Sakta, steg för steg, har jag byggt upp nog med vilja för att sätta mig och skriva på ett romanprojekt igen. Jag har inte kommit långt. Det skall gudarna veta. Faktum är att jag egentligen kommit minus. Det är ett gammalt projekt. Som jag bestämde mig att kasta och börja om från början på. Och jag har fortfarande inte kommit dit jag var.
Men jag har skrivit tre dagar av fyra nu. Och det har – inte – varit kul. Men det har känts bra efteråt. Varje gång. Och nu skrev jag ett blogginlägg också. Kanske är det bara ett tillfälligt avbrott. Eller så är det ytterligare ett litet trappsteg på vägen upp. Inte vet jag.