”Tankegång” är ett ord som en god vän och tidigare copywriter-kollega till mig myntade om mina små promenader som jag tog när jag behövde tänka. Så jobbade jag mycket då. När jag behövde fundera på något så promenerade jag runt helt planlöst på kontoret.

Lite grann har jag med mig det i mitt nuvarande skrivande också. Fast det ter sig lite annorlunda.

Vi pratade om det häromdagen jag och Sara. Om hur man när man skrivit klart ett kapitel, eller en scen, ibland inte har en aning om hur man ska fortsätta. Det tar bara tvärstopp när man kommer till nästa.

Det intressanta i den diskussionen var att vi hade upptäckt samma sak:

Dvs att den så kallade ”Tankegången” fungerar även här.

Fast lite annorlunda.

Och man måste inte gå – men det hjälper.

Som idag. Hade kämpat mig igenom avslutningen på ett ganska motsträvigt kapitel och hade ingen som helst aning om hur nästa skulle kunna bli något vettigt. Så jag lämnade datorn och gick ut på en lunchpromenad. Satte mig nere på bryggan en stund. (Jodå det finns vatten i Linköping också – om man letar). Och så gick jag igen. Tänkte inte på texten alls. Eller lite, men kom inte fram till något, så jag flummade mest runt – längs ån, in i skogen och så hem igen.

Och så satte jag mig vid datorn igen. Tittade på kapitlet, slängde upp lite ”hållscener” (grymt skissartade) och tänkte. Jag skriver väl nått på den första. Och där och då föll bitarna på plats. jag stoppade in två tänkte scener till (som blev 3) och hade en jättebra bild över vad jag ville med det här kapitlet.

Med andra ord så funkade det igen att lämna en stund och sedan bara sätta sig ner och skriva. Trots att jag egentligen inte hade tänkt på kapitlet/boken speciellt mycket när jag var ute. men det är långt ifrån första gången det händer. Jag fastnar ofta när jag precis skrivit klart någon viktig scen eller ett helt kapitel och lösningen kommer inte förrän jag gjort något annat och sedan tvingar ner mig framför tangenterna igen.

Funkar det likadant för andra?

Kan man någonsin lära sig lita på att det kommer att  fungera, eller kommer man alltid att ha kvar den där lätt paniska känslan att man nog aldrig kommer komma på hur berättelsen ska fortsätta?

Vet inte svaret på den sista, men nu ska jag ut på en promenad igen…

Jag har tagit paus från redigeringen några kvällar för att i stället skriva en sångtext till nästa års spexuppsättning av Linköpings studentspex. En så kallad finalfinal (för att skilja den från aktfinalerna som avslutar varje akt). Även om det tog lite tid från mitt ”stora” projekt är jag glad att jag gjorde det, för att skriva sångtexter är väldigt roligt! Och så är det en kick att veta att den faktiskt kommer att framföras och nå en publik. (Jag berättar mer om mitt spexskrivande i det här gästinlägget på Debutantbloggen.)

Nu har jag precis skickat iväg version 1 av finalfinalen till arrangören och musikproducenten, så i morgon kväll återgår jag till mitt romanmanus. Om jag inte är alldeles för trött efter första arbetsdagen på nästan sju veckor🙂

Men ändå för mig en ganska viktig.

Även om den kan synas helt godtycklig.

Vaddå?

Jo, idag efter en hel del våndande, så passerade jag 40 000 ord i mitt nuvarande manus.

40 000 – det kanske inte låter så mycket.

Men det finns romaner som är kortare än så. Många av de riktigt bra lite äldre är däromkring. Men visst, de flesta romaner som kommer ut nuförtiden är betydligt längre än så. Inom fantastiken är det inte ovanligt med en faktor 3 på det. I den första delen i en trilogi!

Men hursomhelt, jag brukar sikta på nånstans 60-80 000. Tycker det är ganska lagom.

40 000 då, vad är det viktiga med det?

För mig så innebär det ganska mycket. Om jag som nu når 40 000 och känner att jag har målet i sikte så innebär det att jag helt plötsligt börjar tro att jag kan ro ihop det här projektet. Innan jag har kommit dit är jag osäker på om det ens blir en roman av det. Och skulle jag komma dit och inte ha en aning om vart det skall ta vägen skulle jag nog känna hur det börjar hetta i pannan och svettdropparna samla sig. För då är det inte säkert att det går att landa.

Inte så att jag vet _hur_ det ska sluta. Men jag känner att det det drar mot ett slut. Det är den viktiga känslan. Samtidigt som jag känner att det faktiskt blir tillräckligt mycket för att fylla utrymmet mellan pärmarna.

Och där sitter jag nu alltså.

Därför är jag lite glad. Bland annat.

 

Flera gånger när vi hälsat på mina svärföräldrar, speciellt när vi varit där lite längre, har jag försökt använda stunder när de hittar på saker med mina barn till att skriva lite. Ofta har jag velat vara med på utflykter och sådant så det har mest varit kvällar när de leker i huset eller liknande. I slutet på den här semestern testade vi något nytt; resten av min familj reste dit några dagar medan jag var kvar hemma för att skriva mer koncentrerat. Barnen fick dessutom umgås massor med sina kusiner och jag kunde äntligen komma lite mer framåt.

Det har varit sådan lyxtid för mig. Jag har längtat så ofta till att få skriva lite mer och att mer sammanhållet kunna se över helheten. Dagarna gav mig en bättre överblick över blandade anteckningar om vad jag vill göra om, detaljer om händelser och trådar och hur det ska landa för att bli bra.

Det mesta nya jag skrivit under mina skrivdagar har varit för att närma mig slutet på historien. Innan jag börjar ändra för mycket. Men jag har också skrivit en scen som jag behövde få in mellan tidigare händelser i texten. Det är lättare sagt än gjort att inte gå in och skriva om för mycket men jag försöker som sagt fokusera på att ta mig fram till slutet. Så skriver jag om och ändrar mer som nästa steg.

Jag tänker mer på mitt manus nu och dit ville jag också komma. Så det blir ännu mindre tröskel att bara sätta sig ner en liten stund i vardagen för att fortsätta.

Vi testade även något nytt på vår skrivkväll igår. Thomas startade utmaningen; vem skriver först 500 ord? När vi stämde av på vägen dit var det så intressant hur tempot växlade, Sara och jag var omväxlande före och efter varandra. Thomas hade bra flyt och drog ifrån ganska snabbt (han vann). Det blev så tydligt att det inte är ett jämnt tempo när man skriver. Det märkte jag speciellt när jag fick flera dagar till skrivandet, hur olika effektivt varje delskrivpass är. Hur det bara rinner ut via tangenterna och fyller rader ena stunden medan nästa stund kräver mer fundering för att få fram meningarna.

Jag brukar inte mäta ord så mycket även om jag allt mer börjar se fördelarna med det. Att i siffror se att det går framåt, om än olika fort, ger ju en bra påminnelse om att varje litet skrivpass hjälper till att nå målet. Självklart egentligen men vet också hur lätt det kan vara att skjuta på liten skrivstund när vardagen sätter fart. Så bra att ta till vad jag kan för att se till att skriva klart.

För mig har alltid musiken varit viktig. Det är den även i mitt skrivande. Jag lyssnar ofta på musik när jag skriver – och annan musik när jag inte skriver. När jag sitter vid datorn vill jag ha stämningsskapande musik och annars, när jag bara vill bli inspirerad, lyssnar jag gärna på något med bra ordsnickeri i.

Textmässigt tror jag att jag är minst lika influerad av musiktexter som av litteratur. Det komprimerade formatet gör att det oftast blir banalt, men ibland, och det är det man letar efter, helt genialt.

Det har gått lite trögt på sistone – så därför blir jag så himla glad när familjen nappar på mina plötsliga infall.

Jag sa: Melina Borglowe och Emil Jensen uppträder i Linnéparken i Växjö på onsdag kväll. Kan vi inte åka dit?

Visst sa resten av familjen – var ligger Växjö? (Undrade framförallt barnen).

Småland sa jag, säkert typ tre timmar enkel resa.

Sagt och gjort. Vi packade in gänget i bilen och körde iväg.

Pratstunder i bilar är också bra. Det är liksom ok att spåna vilt. Om vad som helst.

Sedan lite mat och iväg till Linnéparken.

En helt underbar kväll blev det. Först Melina, som i ovan indelning står för känslan. Soundet, rösten, glädjen. Har ni inte lyckats höra henne än så gör det! Och sedan, en av mina absoluta favoriter inom ordkonsten idag, Emil.

Fulltankad med energi och inspiration åkte vi hemåt. Det gjorde liksom inget att vi tog fel väg hem. Att båda halvljusen slutade funka. Att vi kom hem halv ett och att det är en vanlig arbetsdag idag. Att det regnade lite på oss när vi åt frukost på altanen nu på morgonen.

Nu vill jag skriva igen!

Nu har jag haft semester i två veckor och kan konstatera att jag har lyckats hyfsat med att hitta skrivtid. Dock har det blivit lite mindre än till vardags, av två skäl: ackumulerad trötthet från arbetsåret som tog ut sin rätt under de första kvällarna, samt att lite mer kvällstid än vanligt går åt till sociala aktiviteter. Det sistnämnda är ju självvalt och väldigt trevligt och jag tänker inte stressa upp mig om jag inte lyckas klara min halvtimme om dagen under ledigheten.

Jag känner väl igen mig i det som Sara L skrev för ett tag sedan, att innan jag fick barn var sommaren och semestern årets höjdpunkt när det gällde skriv- och lästid. Men nu är det som sagt lite andra förutsättningar.

Hur är det för er andra: skriver ni mer eller mindre på sommaren? (Eller är det ingen större skillnad?)

Sitter med ett gammalt manus och sliter. Om det är frustrerande att jobba med redigering av ett nytt manus är det ingenting mot att ta upp ett gammalt och jobba igenom det igen, fast på ett nytt språk. Tror jag sade det senast jag var inne på detta område…

Men, det är andra vändan på översättningen nu. Sedan återstår givetvis slutkorren. Men den är inte det viktiga nu. Det viktiga nu är att få klart en fungerande engelsk version denna vecka så att jag kan skicka iväg den.

Har nämligen lite roliga saker på gång. Inget klart än, men förhoppningsvis rätt snart. Hoppas få  återkomma med lite roliga nyheter snart.

Men det går framåt. Betade av sju kapitel på morgonen. Ska försöka ta något till innan det blir för varmt och för mycket distraktion runt mig.

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.