”Jag har skrivit om det här projektet tidigare, men tänkte att det var på sin plats med en liten slutrapport…”

Så skrev jag här på bloggen för ett bra tag sedan. Det var när min hustru läst färdigt boken jag skrev till mina barn. Boken som de hade beställt. Där de hade definierat huvudpersonerna och en och annan bifigur och bett mig skriva den historien åt dem.

Jag skrev ett kapitel, mamman högläste och barnen tvingade mig att fortsätta. Jag ville ta mig an uppgiften lika seriöst som jag gjorde med mina ”egna” projekt. Så jag jobbade hårt med manuset. Satt och gjorde mind maps när jag körde fast. Vände och vred på formuleringar innan jag var nöjd med dem. Att det var för ”bara” dem och inte för en stor publik tyckte jag inte spelade någon roll. De accepterar ju att jag lägger så mycket tid på skrivandet och det här var lite mitt sätt att visa min tacksamhet över det.

Efter att vi var klara gjorde jag dessutom ett par redigeringsvändor – precis som jag gör annars också, men sedan blev det liggande. Jag hade ju liksom fått min belöning, barn som skrattat och varit glada över något jag hade skapat för dem.

Så för en tid sedan kom manuset på tal igen. Och vad som började som något jag sade halvt på skämt ledde till att någon ville läsa manuset. Och det i sin tur ledde till något som jag inte hade tänkt mig från början.

En kaninhistoria ska bli bok på riktigt. En illustrerad kapitelbok. Det är så himla kul! Jag är så glad. Nu ska Kaninen, och ekorren Kevin Montenegro få träffa nya barn. Jag hoppas att andra barn kommer gilla den så som mina egna (och mina testläsares kanske ska tilläggas) gjorde. Att andra föräldrar också får höra fniss och förskräckelse och fniss igen i en härlig blandning.

Datum är inte spikat än, men under 2017 blir det. Hösten någon gång.

Och jag kan liksom inte sluta le.

 

Du vet hur det är.

En skrivartävling utannonseras. Du letar i byrålådan eller skriver något nytt. Du är obegripligt välorganiserad och skickar in i god tid, eller så är du jag och slänger in det med sekunder till godo. Du drar ett djupt andetag och försöker att inte låtsas om paniken över att ha skickat ut din lilla försvarslösa text i världen. Sedan väntar du. Och väntar. Och väntar lite till.
För så är det. Ingen jury i världen kan bedöma texter så snabbt som du skulle vilja (genast!). Inte ens om de läste och bedömde dygnet runt. Inte om de ska göra ett bra jobb.

Men härom veckan fick jag och Maria ett mail. Det var från Club Cosmos, som anordnat en novelltävling med deadline 1 december 2016. En tävling där vi deltar med varsitt bidrag. En tävling som ur deltagarsynvinkel är i det närmaste perfekt. De har haft ett system där titlarna på de insända novellerna omedelbart synts på hemsidan, så att jag man slipper noja över om novellen kommit fram eller inte. De har en rad på hemsidan om när de hoppas vara färdiga med bedömningen.
Och nu kom alltså en mer detaljerad uppdatering, med anledning av att ”novelltävlingar ofta ser ut som svarta hål utifrån – noveller försvinner in i dem och sedan är allt mörkt och tyst….”. De har läst och ska nu ta itu med själva bedömningen. De hoppas vara klara i början av februari.

Och jag är så glad. Inte bara för att de är ovanligt snabba, men för att de hörde av sig. Jag vet att de finns där, att de läst min novell, att de knogar på. Och eftersom jag vet det, så skulle jag ha mycket lättare att stå ut även om det visade sig ta längre tid än så.

Fast just det behöver du ju inte berätta för dem.

I dag har vi haft årets första skrivgruppslunch. Den inleddes med att jag fick kommentarer på senaste versionen av mitt manus Vadet. Övergripande positivt, med en del detaljer att fundera på. Avslutningsvis tittade Thomas allvarligt på mig och sade något i stil med att ”du kan också strunta i allt vi har sagt om du vill, det är tillräckligt bra för att ges ut som det är”. Det var förstås roligt att höra, men en sista redigeringsrunda ska det bli i alla fall.

Sedan gick vi över till att fastställa vilka som skulle få vandringspriserna Stora korgen (för flest mottagna refuseringar under året) respektive Lilla korgen (för flest inskickade bidrag till skrivtävlingar som varken vunnit eller fått hedersomnämnande). När det gällde Stora korgen utklassade Thomas oss alla med fler än tio refuseringar och negativa svar från internationella agenter –  ingen annan hade ens fått iväg något till förlag under 2016. Lilla korgen landade hos mig igen efter en smått pinsamt liten insats – ett bidrag till en av Tidningen Skrivas novelltävlingar under året. Citerar Thomas igen: ”Du får den för att du har varit halvslö när alla andra har varit helslöa.”

(Fast jag kunde faktiskt ha haft två inteckningar i Lilla korgen om jag inte hade vunnit den där Catahyatävlingen. Vilket ytterligare stärker tesen om kopplingen mellan korgvinst och skrivframgång. I Thomas fall är den ju uppenbar eftersom han är den enda av oss som är publicerad med en egen roman. Man måste våga för att vinna.)

Thomas tog med sig Lilla korgen för att fixa ny plakett till den och till Stora. På nästa skrivgruppslunch ska Sara L få äran att dela ut dem på riktigt (eftersom hon är den som hittills varit längst ifrån att vinna – men i år är hon på gång). Vad jag förstår är hon i full färd med att prova ut galaklänningar 🙂

Stora korgen

Stora korgen

På vår skrivlunch förra veckan sammanfattade vi hur skrivaråret varit för oss var och en och vilka tankar vi har för skrivandet 2017. För min egen del är jag nöjd med vissa skrivarperioder även om jag hade önskat mer skrivande i andra. Men att ha varit med den här ambitiösa gruppen det här året har betytt väldigt mycket för mitt skrivande. 2017 kan bli ett intressant år.

Vi pratade också bloggstatistik, vårt syfte med att skriva här och eventuella förändringar. Vi kom även in på ett par spännande idéer, kanske mer om det framöver.

Slutligen tackade vi varandra för hur värdefull gruppen är för vårt skrivande.

I lördags hälsade jag och min familj på Thomas vid hans bord på Östergötlands bokmässa. Jag missade tyvärr Maria precis men det var en bra mässa med roligheter för både oss och barnen. Och jag fixade några julklappar, bland annat en signerad bok av Ingelin Angerborn till min dotter.

Förra veckan var intensiv och innehöll utöver det vanliga även två kalas för min dotter, släktbesök, biopremiär (Arrival) och lite annat. Men det blev en hel del som hade med skrivande att göra så det gjorde veckan extra bra!

Det går upp och ner med skrivtiden. Jag hade en period nyss då jag skrev ganska mycket på kvällarna och färdigställde en ny version av mitt manus som jag fick iväg till mina trogna testläsare. Den senaste veckan har däremot kännetecknats av hostnätter, vabb och i princip inget skrivande alls.

Nu hoppas jag kunna ta nya tag och har lämpligt nog två inspirationstillfällen att se fram emot i nästa vecka. Dels ska vi ha terminens sista skrivlunch, summera skrivåret som gått och blicka framåt. Dels är det dags för Östergötlands bokmässa med tema Framtidens berättande. Mycket intressant program (även om jag har begränsade möjligheter att gå på seminarier med treåring som sällskap) och spännande utställare – inte minst Thomas i Undrentides monter 🙂

Hoppas jag inte jinxar det nu bara …

För ett par år sedan skrev jag en novell. Jag kommer inte riktigt ihåg vad som fick mina tankar att spinna iväg i den riktningen, men det besynnerliga är att jag minns exakt var jag var. Jag körde bil, och jag vet exakt var jag var just när det ”plingade till” i hjärnan. Irrelevant som tusan just för denna novell, men hur som.

Jag skrev den avsiktligt vagt utifrån ett ”öst/väst-perspektiv”.

Tanken var att den eventuellt skulle in i vårt antologiprojekt som vi jobbade med just då. Nu blev det inte så. Bland annat för att Maria mycket riktigt påpekade att den ”inte var tillräckligt mycket fantastik”. Något som känns extra ironiskt en dag som denna.

Så den blev liggande. Kom att tänka på den för någon vecka sedan. Och idag tänkte jag att jag kan bjuda på den.

Den är inte helt typisk för det jag skriver (lite av ett stiltest), och den är i ett ganska rått stadium då jag aldrig gick vidare med redigering. Men det får ni leva med:

Read More

Jag har ju varit lite vag en tid. En tid som, precis som det alltid är, har blivit lite längre än vad man först tror.

Men nu är det klart. Kontraktet är påskrivet. Och det har kommit fram.

Incidenten i Böhmen ska översättas till Tjeckiska!

Min debutroman ska komma ut på ett nytt språk och möta helt nya läsare!

För mig är detta en jättegrej. Ska försöka förklara varför.

Och jag kan börja direkt med att säga att det har inte med pengarna att göra. Generellt sett får man betydligt mindre betalt för översättningar än vad man får för ett originalkontrakt. Mitt avtal är ganska standard för en översatt titel i Central- och Östeuropa. Den tjeckiska marknaden är bara marginellt större än den svenska. Så nej, jag blir inte stormrik över en natt.

Men det är ändå lite extra av flera skäl.

Dels är det ytterligare en sådan där sak man sett fram emot att någon gång kunna få göra. En målbild som närmar sig uppfyllelse. Och det är så himla lätt att bli nedslagen i den här branschen. Så mycket väntan. Så många nej. Visst man kan få nej på många sätt – någon gång tror jag att jag ska skriva ett helt inlägg bara om det – men oavsett hur trevliga och peppande de är så är ändå ett nej ett nej. Och dessutom, väntan är nästan värre. Därför är det så oerhört skönt när någonting positivt faktiskt händer. Ännu mer när det är något sådant här händer.

Dels är det ytterligare en bekräftelse på att man gör något rätt. Ni som känner mig vet att jag är världsmästare på tvivel. Det är skitsvårt att tro på sig själv. På sina texter. Så varje gång någon faktiskt tycker att ens bok duger blir man både förvånad och glad. Vilket gör att det värmer rätt bra när ett utländskt förlag vill satsa sina pengar på att först översätta och sedan trycka ens bok.

Att förlaget dessutom är tjeckiskt är det som gör det extra kul. ”Skriv om det du kan” har man ju fått höra. Och jo, jag kan ju mitt sextonhundratal hyfsat bra. Men allvarligt; jag är inte expert på Böhmen/Tjeckien. Ganska långt därifrån. Visst, det är ingen reseguide – men ändå. Jag får dra slutsatser och använda de kunskaper jag har om tid och om plats. Men man känner ju ändå att man är en ”utlänning” som beskriver ett annat land. Och däri ligger nyckeln. Att ett förlag i landet jag skriver om tycker att det är bra nog blir den där lilla extra bekräftelsen som får mina mungipor att leta sig uppåt.

Ännu mer glad blir jag när jag tänker på processen. På själva vägen hit. För man är ju rätt ensam om man inte har en agentur i ryggen. Men jag har inte känt mig ensam ett spår! Istället har mina författarkollegor och vänner stöttat, peppat och agerat bollplank på ett sätt som får mina ögon att tåras nu när jag skriver detta.

Tack alla ni som så frikostigt hjälpt till längs vägen! Ni är helt otroliga! Ni som delat erfarenheter, testläst både original och engelsk översättning. Hjälpt mig kolla kontrakt. Delat kontakter. Peppat. Lyssnat. Svarat på konstiga frågor. Och bara funnits där för mig hela tiden. Hela vägen. Skulle jag börja rabbla namn här så skulle jag i mitt lite småchockade tillstånd säkert missa någon, vilket skulle vara hemskt. Så jag gör inte det. Men tack i alla fall!

Till er alla!

Själv ska jag tillbaka till redigerandet.