Jag har ju varit lite vag en tid. En tid som, precis som det alltid är, har blivit lite längre än vad man först tror.

Men nu är det klart. Kontraktet är påskrivet. Och det har kommit fram.

Incidenten i Böhmen ska översättas till Tjeckiska!

Min debutroman ska komma ut på ett nytt språk och möta helt nya läsare!

För mig är detta en jättegrej. Ska försöka förklara varför.

Och jag kan börja direkt med att säga att det har inte med pengarna att göra. Generellt sett får man betydligt mindre betalt för översättningar än vad man får för ett originalkontrakt. Mitt avtal är ganska standard för en översatt titel i Central- och Östeuropa. Den tjeckiska marknaden är bara marginellt större än den svenska. Så nej, jag blir inte stormrik över en natt.

Men det är ändå lite extra av flera skäl.

Dels är det ytterligare en sådan där sak man sett fram emot att någon gång kunna få göra. En målbild som närmar sig uppfyllelse. Och det är så himla lätt att bli nedslagen i den här branschen. Så mycket väntan. Så många nej. Visst man kan få nej på många sätt – någon gång tror jag att jag ska skriva ett helt inlägg bara om det – men oavsett hur trevliga och peppande de är så är ändå ett nej ett nej. Och dessutom, väntan är nästan värre. Därför är det så oerhört skönt när någonting positivt faktiskt händer. Ännu mer när det är något sådant här händer.

Dels är det ytterligare en bekräftelse på att man gör något rätt. Ni som känner mig vet att jag är världsmästare på tvivel. Det är skitsvårt att tro på sig själv. På sina texter. Så varje gång någon faktiskt tycker att ens bok duger blir man både förvånad och glad. Vilket gör att det värmer rätt bra när ett utländskt förlag vill satsa sina pengar på att först översätta och sedan trycka ens bok.

Att förlaget dessutom är tjeckiskt är det som gör det extra kul. ”Skriv om det du kan” har man ju fått höra. Och jo, jag kan ju mitt sextonhundratal hyfsat bra. Men allvarligt; jag är inte expert på Böhmen/Tjeckien. Ganska långt därifrån. Visst, det är ingen reseguide – men ändå. Jag får dra slutsatser och använda de kunskaper jag har om tid och om plats. Men man känner ju ändå att man är en ”utlänning” som beskriver ett annat land. Och däri ligger nyckeln. Att ett förlag i landet jag skriver om tycker att det är bra nog blir den där lilla extra bekräftelsen som får mina mungipor att leta sig uppåt.

Ännu mer glad blir jag när jag tänker på processen. På själva vägen hit. För man är ju rätt ensam om man inte har en agentur i ryggen. Men jag har inte känt mig ensam ett spår! Istället har mina författarkollegor och vänner stöttat, peppat och agerat bollplank på ett sätt som får mina ögon att tåras nu när jag skriver detta.

Tack alla ni som så frikostigt hjälpt till längs vägen! Ni är helt otroliga! Ni som delat erfarenheter, testläst både original och engelsk översättning. Hjälpt mig kolla kontrakt. Delat kontakter. Peppat. Lyssnat. Svarat på konstiga frågor. Och bara funnits där för mig hela tiden. Hela vägen. Skulle jag börja rabbla namn här så skulle jag i mitt lite småchockade tillstånd säkert missa någon, vilket skulle vara hemskt. Så jag gör inte det. Men tack i alla fall!

Till er alla!

Själv ska jag tillbaka till redigerandet.