Hittade en intervju i en anteckningsbok som jag glömt publicera så här kommer den ett par månader senare.
Hej och välkommen!
Hej och tack!
Hade du kontaktat ett bokförlag nu i höst? Stort ju!
Ja och det gjorde även att jag fått min första refusering.
När vi startade gruppen var det bara Maria som var publicerad. Eller det var kanske inte riktigt sant. Jag fanns reggad på KB, vilket säkert var anledningen till att jag inte klassades som debutant i svensk bokhandels katalog. (Se inlägg om det här). Men det var spelböcker, så i min värld räknas inte det. Jag hade nog också någon novell publicerad i någon lokal föreningsskrift från tonåren också. Men återigen. Inte något som ”räknas”.
Men hur som helst. Min ”skönlitterära” karriär fanns inte. Alls.
Så mycket här handlade ju om resan till den första boken. Bara att få min första novell antagen i en antologi var stort.
Att skriva på sitt allra första ”riktiga” förlagsavtal var ännu större. *
Idag gjorde jag något som känns smått surrealistiskt när man tänker tillbaka på det. Dels tyckte jag att det började bli för rörigt, så jag skapade en pärm för alla olika förlagsavtal. men framförallt så skrev jag på ett par nya. Det ena skall jag återkomma till snart tänkte jag, men vi sparar det lite. Det andra däremot var en förlängning på avtalet för Incidenten. Vänta nu! Tiden för originalavtalet har alltså löpt ut! Allvarligt? Jodå. Så är det. Och det är nu det börjar kännas konstigt på riktigt. Ni vet; den där boken man sliter med. Den allra första. Den som man aldrig tror man ska bli klar med. Den som man med enorm bävan till slut skickar iväg manuset för. Som man är helt säker på att ingen kommer vilja ta i med tång. Den som man får napp på, och har panik och läser varje bokstav i avtalet minst fyra gånger.
Det avtalet har löpt ut.
Åren har gått liksom.
Nu börjar vi snacka saker som känns riktigt underliga.
Att jag sedan dess har skrivit ytterligare tre böcker (plus ytterligare ett manus utöver dem) är också lite besynnerligt. Som att man på något sätt har blivit en sådan där författare. Fast dit har jag nog en bit kvar. Innerst inne är jag han den där som tänker att ”Nej, det här kommer nog inte bli något. Ingen kommer vilja ha det. Och dessutom kommer det aldrig bli klart. Det kommer aldrig att kunna gå att få ihop till en bok.”
Min nya pärm 🙂
* Att godkänna en novell för publicering i en ideellt framtagen antologi är inte riktigt samma grej som att skriva på ett förlagsavtal för en roman. Även om det är stort det också. Vill inte förringa någon/något. Men för mig var det ett enormt steg.
Hej igen! Senast jag skrev ett inlägg här var i början av juli och då hade jag precis skickat in mitt manus till fem av de stora förlagen. Läget nu är att jag har fått fyra refuseringar och väntar på ett femte svar. I år ligger jag bra till för Stora korgen, vår skrivgrupps vandringspris till den som har mottagit flest refuseringsbrev daterade under året. ☺️
Resten av sommaren tog jag det lite lugnare på skrivfronten men fick i alla fall ihop en novell till Tidningen Skrivas stora sommartävling. Sedan några veckor tillbaka jobbar jag med två projekt parallellt: ännu en tävlingsnovell och första utkastet till den fantasyroman för unga vuxna som jag påbörjade i våras.
Ibland händer det att vänliga och intresserade människor i omgivningen frågar: ”Vad handlar din bok om?” Jag känner mig lite ogin när jag inte vill svara, men saken är den att om jag berättar vad jag tänker skriva kan jag inte skriva det sedan. Jag har prövat några gånger och de historierna dör för mig. Ju mer jag pratar, desto mindre blir det skrivet. Detta gäller alltså när jag håller på med första utkastet och berättar historien för mig själv medan jag skriver. Under senare faser diskuterar jag gärna texten, men inte i början.
I senaste numret av Tidningen Skriva såg jag Majgull Axelsson ge uttryck för liknande förbehåll:
”Jag skriver alltid väldigt intuitivt och är noga med att inte prata om det jag skriver under tiden jag skriver. För mig spricker allt om jag pratar för mycket om det, för då har jag ju redan berättat det och sedan går det inte att få ner det på papper. Mina historier berättar jag i tysthet för mig själv.”
Hur är det för er andra? Kan och vill ni prata om era berättelser innan ni har skrivit ner dem?
Nu är det gjort. I går skickade jag mitt romanmanus till några utvalda förlag. Jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid att det numera är comme il faut att skicka till flera förlag samtidigt, men det snabbar onekligen upp processen.
En annan sak som jag inte riktigt har vant mig vid är att i princip alla vill ha manuset digitalt. Det är några år sedan jag sist höll på och skickade in och då skrev jag ut manuset, stoppade det i ett stort vadderat kuvert och åkte med det till brevlådan där det landade med en oåterkallelig duns. En av de första gångerna fick jag faktiskt en kompis att följa med för att bevittna och intyga att jag verkligen lade det just i brevlådan och inte slängde det i en papperskorg i ett anfall av tillfällig sinnesförvirring.
Det är mer praktiskt nu (man får till och med en bekräftelse på att förlaget tagit emot manuset), men lite saknar jag den där dunsen. När jag hörde den var det liksom på riktigt.
Hur som helst är det skönt att ha fått iväg romanen. Jag har spurtat på slutet för att hinna färdigt före semestern. Nu ska jag pusta ut och kanske skriva en novell. Jag har en idé till Skrivas stora sommartävling som jag skulle vilja utforska.
Trevlig sommar! Och om det är någon annan som håller på med inskick, med eller utan dunsar – lycka till!
Årets upplaga av Andra Världar bokmässa är avklarad. Next stop Archipelacon…
AVB var mitt första renodlade bokkonvent för årtet (även om det blev mycket bokeri på årets LinCon för min del) – och det var precis så trevligt som det brukar. I år hölls det som en del av berättarfestivalen i Ljungby, vilket ledde till att det kom en del besökare som kanske inte annars skulle ha letat sig dit. Kul!
jag fick ett bord brevid Löv & Craig förlag, så det var framförallt med dessa jag pratade. Det blev många bra skratt. Det är ju framförallt mötena som är själva grejen. Möten med läsare, möten med andra författare, förläggare, boktryckare, kaffeförsäljare – ja alla som finns på en sån plats… Trevliga människor som är där för att ha roligt.
Jag skriver lite mer ingående om min dag här.
Just nu är det midsommardag. Katten har fått frukost. Barnen har precis vaknat och jag siktar på att hinna ett par hundra ord till på mitt senaste manus innan det är dags att lämna tangenterna.
Eller början. Det beror lite på hur man ser på det.
Jag tryckte just på ”send”-knappen. Som i att jag skickade den redigerade och korrigerade versionen av mitt manus till sättning.
Jag kan meddela att det kändes i hela kroppen. Det finns givetvis fortfarande tid att ändra saker, men varje litet steg på vägen känns så tydligt nu. Mest bra. Men också lite läskigt. Eller ganska mycket läskigt om jag skall vara helt ärlig.
Wish me luck
Undrentideförfattare på stan
I helgen var jag på stan och strosade runt. Det var julmarknad (inte helt otippat kanske så här års). Julmarknad med boksignering. Ja inte min då alltså, men i alla fall lite nästan. Sprang på en förlagskollega. Helena som skrivit söner av Heimdall var där.
Tanken på att nästa julmarknad kanske vi står där tillsammans och signerar vär lite kul. Det börjar verkligen kännas ”på riktigt” nu.
Nu lite julfirande, och sedan ett försök att bli klar med slutredigeringen…
Nu är det påskrivet
Nu är det klart!
Jag har skrivit på kontraktet. Förlagsavtalet för mitt M-manus alltså.
Det skall bli en bok av den där idén som föddes en onsdagskväll på väg hem till Maria för ett och ett halvt år sedan (ungefär – förutsatt att jag minns rätt). Det har varit en otroligt spännande resa så här långt. Jag har också, tack vare skrivandet, lärt känna en massa människor som jag knappast skulle ha lärt känna annars. Och det roligaste av allt är att resan ska fortsätta.
Mer snart.
Sällsamt 