Som Maria skrev hade vi ett skrivgruppsmöte i lördags. Vi bestämde oss för en hel del saker. Bland annat diskuterade vi en fast tid för våra möten. Lite undersökande av barnvaktsmöjligheter återstår, men vi har en plan i alla fall. Vi pratade om våra olika skrivplaner för året som kommer. Vi hoppas få anledning att återkomma till detta.

Det viktigaste beslutet vi tog var att sprätta upp antologin Då Nu Sedan. Vi har skickat den till ett antal förlag. Vi har fått en hel del positiva tillrop, men inget konkret. Vi skulle kunna försöka lite till, eller ge ut den själva. Men efter en stunds diskussion på mötet kom vi fram till att vi inte ville prioritera att dra i det projektet. I alla fall inte just nu. Istället beslutade vi att det är upp till var och en att göra vad man vill med de ingående novellerna.

Är detta ett nederlag? Nej absolut inte. Faktiskt. Ärligt känns det inte som det. Det var ett oerhört roligt, och inte minst utvecklande, projekt. Det gav vår grupp något att samlas kring, det gav oss alla en riktning i det vi skrev. Det gjorde att vi pressade oss, både med avseende på att leverera ”på beställning” och att gå utanför våra normala ”trygghetszoner” vad gäller skrivande. Dessutom fick vi mycket träning i att respondera på varandras texter. Ett bra sätt att ytterligare lära känna varandras skrivande på en relativt kort tid.

Så även om vi bestämmer oss för att just nu lägga ner försöken att få Då Nu Sedan utgiven betyder det inte att vi inte kommer att göra liknande projekt i framtiden. Risken finns att det blir ett nytt novellprojekt. Kanske inte i år – men sedan. Dessutom kanske novellerna från Då Nu Sedan dyker upp i andra sammanhang. Min SF-novell Vatten har ju redan gjort det till exempel.