Att få eller inte få idéer
”Var får du dina idéer ifrån?” verkar var en fråga som ställs till många skrivande människor. ”Tyskland”, lär Hasse Alfredsson ha svarat vid något tillfälle. Ett svar så gott som något. För vad ska man säga? I alla fall för mig är det så att idéerna bara kommer – och vissa lämnar mig helt enkelt inte ifred.
Om man vänder på det, antyder frågan att det finns ganska många människor som inte får idéer. Som inte står i kön på Coop och funderar på vad som skulle hända om kassörskan visade sig vara en utomjording med uppdrag att ta över kvarteret. Som inte får lust att skriva en novell med titeln ”Till fröken Prysselius försvar” när de ser Pippi Långstrump på tv. Som inte ibland i sina fallskärmshopp från drömmen (tack Tomas Tranströmer för den och alla andra utsökta metaforer) får med sig frön till något märkligt och underbart.
För mig är det tanken på att inte få de där idéerna som känns konstig. Utan dem skulle jag nog inte riktigt vara jag.
Den verkliga konsten är att göra någonting av dem. Det tycker jag är en mer relevant fråga, som jag gärna skulle ställa till mina favoritförfattare: ”Hur gör du för att skapa någonting så bra av dina idéer?”
Sällsamt 
Visst är det lite märkligt det där med hur man uppfattar sin egen verklighet som den enda möjliga, och har så svårt att föreställa sig något annat. Andra kan inte föreställa sig ett liv fyllt av idéer, vi kan knappt föreställa oss ett liv utan. Hur som helst är jag så himla tacksam för att jag har den dispositionen som jag har, för precis som du tänker jag att jag ju inte vore mig själv annars. Och hur kul kan det vara att ha en hjärna som liksom inte lever sitt eget liv?
Nej, det skulle nog vara rätt ensamt och tråkigt inne i huvudet då. 🙂 Jag är himla tacksam jag också.