De senaste åren har jag haft ambitionen att skriva en halvtimme varje kväll. Ett tag gick det riktigt bra, men jag har glidit längre och längre ifrån den målbilden. Huvudorsaken är att det helt enkelt funnits mindre tillgänglig tid med ett barn som nu är äldre och lägger sig senare på kvällarna samtidigt som hon fortfarande vill ha min uppmärksamhet när hon är vaken.
Vid vår senaste skrivlunch för en vecka sedan pratade jag med de andra om behovet av att hitta en struktur för skrivandet igen. Det jag kom fram till som kändes realistiskt var att vika en kväll i veckan åt skrivande. Den kvällen ser jag till att inte hänga tvätt, plocka ur diskmaskinen, betala räkningar eller annat som jag roar mig med i vanliga fall – jag sätter mig bara och skriver i en halvtimme.
Det kan ju låta som ett misslyckande att gå från en halvtimme om dagen till en i veckan, men för mig var det en befrielse. I stället för att nästan varje kväll känna dåligt samvete över att det inte blev något skrivet (eller i alla fall inte tillräckligt) har jag den senaste veckan gått och längtat efter min skrivkväll och när den inföll i går kom jag en bit på vägen med min nya novell. Det kändes jätteroligt och jag ser fram emot nästa tillfälle.
Och skulle det uppenbara sig mer tid innan dess är det ju bara en bonus.
Sällsamt 