arkiv

Författararkiv: Maria

Idag är det fem år sedan vi startade bloggen Skrivkällaren, som den hette då. (Det var innan skrivgruppen Sällsamt hade fått sitt namn och på den tiden hade vi oftast våra träffar i en källare.)

Mycket har skett sedan dess. Skrivmässigt mest för Thomas, som har gett ut flera romaner, suttit i paneler med internationellt kända författare och nyligen blivit medlem i författarförbundet. Livsmässigt möjligen mest för mig, eftersom jag fick barn bara några månader efter att vi dragit igång bloggen.

Att bli förälder är det mest fantastiska som har hänt mig. Det är också något som radikalt har minskat tiden jag kan lägga på att skriva.

På ett sätt var tajmingen för att vara med och starta en skrivblogg alltså inte så bra, men på ett annat var den faktiskt bästa tänkbara. Bloggen och skrivgruppen har nämligen hjälpt mig att hålla fast vid skrivandet när det känts som svårast, när jag varit tung i huvudet av sömnbrist och knappt haft en minut för mig själv.

Så tack gruppen och tack bloggen. Ja, må du leva – hurra, hurra, hurra, hurra!

Några milstolpar under de senaste fem åren

Februari 2013: Första blogginlägget
November 2014: Thomas skriver kontrakt för att ge ut sin första roman Incidenten i Böhmen
Januari 2015: Våra vandringspriser Stora och Lilla korgen delas ut för första gången
Maj 2015: Skrivgruppen får namnet Sällsamt
Januari 2016: Sara L kommer med i gruppen och vi blir fyra
Mars 2017: Bloggen får en tävlingssida där vi samlar skrivtävlingar inom fantastikområdet
Februari 2018: Thomas blir medlem i författarförbundet

Maria Karlberg med Stora och Lilla korgen.

Stolt vinnare av Stora och Lilla korgen 2017. Foto: Sara Läthén

Skrivgruppen Sällsamt har nu blivit så gammal att det finns etablerade traditioner. En sådan tradition är utdelningen av våra vandringspriser korgarna* vid årets första skrivlunch.

Första gången vi delade ut dem var i början av 2015 (för insatser under 2014) och då var det Thomas som fick Stora korgen och Sara S som fick Lilla korgen. Jag skojade med dem om att jag skulle ta båda nästa år. Det dröjde lite längre, men nu står jag som stolt vinnare av såväl Stora som Lilla korgen för 2017, som jag fick ta emot vid vår skrivlunch i dag.

En tvivelaktig ära tycker kanske någon, men jag ser det som ett kvitto på att jag verkligen har försökt. (Vilket också är prisernas syfte.) Och de gör sig fint ovanpå bokhyllan. ☺️

”Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fail again. Fail better.”

Samuel Beckett

* För nytillkomna läsare: det finns två korgar. Stora korgen får den som har fått flest refuseringsbrev från förlag eller agenter under året och Lilla korgen går till den som har skickat in flest bidrag till skrivtävlingar där resultat meddelats under året och bidraget inte fått vare sig pris eller hedersomnämnande.

Den här hösten blev inte som jag hade tänkt mig skrivmässigt. Livet kom emellan och som ensamstående småbarnsförälder har jag inga stora marginaler ens i vanliga fall. Så det har inte blivit speciellt mycket skrivet.

Men jag säger till mig själv som den populära barnbokskaraktären Mamma Mu säger till Kråkan: ”Du tittar ju bara på vad jag inte har gjort. Titta på vad jag har gjort.”

Så vad har jag gjort?

Sist men inte minst var jag en sväng på bokmässan Tellus i går och tankade inspiration genom att prata med läsande och skrivande vänner (bland annat var Thomas där som utställare) och lyssna på ett par utmärkta programpunkter. Sara Lövestam var otroligt underhållande och det kändes trösterikt att det går att nå framgång utan att låsa fast sig vid en enda genre. Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren bjöd på ett härligt samtal, särskilt intressant var det att höra hur de jobbar när de skriver tillsammans.

Det finns alltså hopp om livet. Och skrivandet. ☺️

Hej igen! Senast jag skrev ett inlägg här var i början av juli och då hade jag precis skickat in mitt manus till fem av de stora förlagen. Läget nu är att jag har fått fyra refuseringar och väntar på ett femte svar. I år ligger jag bra till för Stora korgen, vår skrivgrupps vandringspris till den som har mottagit flest refuseringsbrev daterade under året. ☺️

Resten av sommaren tog jag det lite lugnare på skrivfronten men fick i alla fall ihop en novell till Tidningen Skrivas stora sommartävling. Sedan några veckor tillbaka jobbar jag med två projekt parallellt: ännu en tävlingsnovell och första utkastet till den fantasyroman för unga vuxna som jag påbörjade i våras.

Ibland händer det att vänliga och intresserade människor i omgivningen frågar: ”Vad handlar din bok om?” Jag känner mig lite ogin när jag inte vill svara, men saken är den att om jag berättar vad jag tänker skriva kan jag inte skriva det sedan. Jag har prövat några gånger och de historierna dör för mig. Ju mer jag pratar, desto mindre blir det skrivet. Detta gäller alltså när jag håller på med första utkastet och berättar historien för mig själv medan jag skriver. Under senare faser diskuterar jag gärna texten, men inte i början.

I senaste numret av Tidningen Skriva såg jag Majgull Axelsson ge uttryck för liknande förbehåll:

”Jag skriver alltid väldigt intuitivt och är noga med att inte prata om det jag skriver under tiden jag skriver. För mig spricker allt om jag pratar för mycket om det, för då har jag ju redan berättat det och sedan går det inte att få ner det på papper. Mina historier berättar jag i tysthet för mig själv.”

Hur är det för er andra? Kan och vill ni prata om era berättelser innan ni har skrivit ner dem?

Nu är det gjort. I går skickade jag mitt romanmanus till några utvalda förlag. Jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid att det numera är comme il faut att skicka till flera förlag samtidigt, men det snabbar onekligen upp processen.

En annan sak som jag inte riktigt har vant mig vid är att i princip alla vill ha manuset digitalt. Det är några år sedan jag sist höll på och skickade in och då skrev jag ut manuset, stoppade det i ett stort vadderat kuvert och åkte med det till brevlådan där det landade med en oåterkallelig duns. En av de första gångerna fick jag faktiskt en kompis att följa med för att bevittna och intyga att jag verkligen lade det just i brevlådan och inte slängde det i en papperskorg i ett anfall av tillfällig sinnesförvirring.

Det är mer praktiskt nu (man får till och med en bekräftelse på att förlaget tagit emot manuset), men lite saknar jag den där dunsen. När jag hörde den var det liksom på riktigt.

Hur som helst är det skönt att ha fått iväg romanen. Jag har spurtat på slutet för att hinna färdigt före semestern. Nu ska jag pusta ut och kanske skriva en novell. Jag har en idé till Skrivas stora sommartävling som jag skulle vilja utforska.

Trevlig sommar! Och om det är någon annan som håller på med inskick, med eller utan dunsar – lycka till!

Det har inte blivit så mycket bloggat på sistone. Det betyder dock inte att det inte har hänt något på skrivfronten.

Jag skrev på mitt nya projekt (se inlägget En fördel med att inte vara etablerad är att man kan göra som man vill) fram till slutet av mars. Då hade jag fått ihop drygt 10 000 ord och bestämde mig för att ta paus för att göra sista redigeringen av det andra manuset innan tankarna på det sjönk undan alltför mycket. Den slutredigeringen är vad jag huvudsakligen har ägnat mig åt under april, med lite avbrott för påskfirande och annat. Jag har även skickat in bidrag till Fantastikportalens novelltävling (deadline 30 april, så skynda er om ni tänker vara med).

Och så filar vi i gruppen på nya texter till Vi och vår blogg som nog kan dyka upp här snart.

För några veckor sedan var Lilla på barnkalas och jag passade på att göra något som jag inte hade gjort på länge: skriva i nästan en timme på dagtid. Och vilken skillnad! Jag hade nästan glömt hur mycket lättare det är att skriva när det inte är det sista man gör på kvällen, trött i huvudet efter att ha jobbat och hämtat på förskola och lekt och lagat middag och nattat och hängt tvätt och diskat och plockat och … ja, ni vet. Det alldeles underbara men aningen utmattande livet med småbarn.

Egentligen är jag ju morgonmänniska och har min bästa skrivtid under morgonen och förmiddagen. Att jag alls lyckas skriva på kvällarna är lite av en arbetsseger. Jag är glad att det funkar så bra som det gör, men det där tidiga eftermiddagspasset gav mersmak. Jag tror jag ska ha som långsiktigt mål att få till lite mer dagskrivande, någon gång ibland i alla fall.

Vilken tid på dygnet funkar det bäst för er att skriva? Och i hur stor utsträckning har ni möjlighet att välja?