Arkiv

Author Archives: Thomas

Idag ska jag till Växjö för signering. Det blir lite av en premiär för mig. Alltså det är inte första gången jag är i Växjö. Inte ens första gången jag är i Växjö i boksammanhang. Men det är faktiskt första gången jag ska signera böcker i en bokhandel som inte är ”på hemmaplan”. Ser fram emot det!

Annonser

”Jag har skrivit om det här projektet tidigare, men tänkte att det var på sin plats med en liten slutrapport…”

Så började jag ett inlägg i september 2014.

Nu visar det sig att det kanske var lite överilat att kalla det för en slutrapport.

Jag hade precis avslutat ett projekt. Mina barn hade bett mig skriva en bok åt dem, i samband med att jag skrivit färdigt det som kom att bli Incidenten i Böhmen. De hade fått den uppläst för sig. De hade skrattat högt åt den. Och jag kände mig enormt nöjd. Det var en fantastisk känsla att ha fått ge dem en alldeles egen historia.

Sedan gav jag texten en putsning. Mest för att. Man gör ju det liksom. Och några vänner fick läsa den för sina barn – som också visade sig tycka om den. Men det blev liksom inte något mer med den. Det var aldrig meningen på riktigt. Den hade ju tjänat sitt syfte tyckte jag.

Sedan en dag så kom den på tal. Någon fick höra att jag skrivit en barnbok och frågade om hon fick läsa. Hon läste och gillade. Det ledde till mer prat.

Och så nu fick jag lite bilder skickade:

Med fantastiska illustrationer av Nicolas Krizan har den alltså blivit en bok på riktigt. En bok som alldeles snart kommer ut. Den 24:e mars är förlaget, Sofi Poulsen förlag, på SciFi-mässan i Malmö, och då kommer boken släppas offentligt. Sedan ska vi givetvis ha någon form av firande på hemmaplan också! Mer om det så snart detaljerna är klara.

Men det största för mig kommer att vara när mina två barn får hålla boken i sina händer. Visst, de är rätt mycket större nu och det är kanske inte precis den här typen av böcker de läser längre. Men det kommer ändå att kännas lite extra för mig att ”deras bok” blev en bok på riktigt.

Vi lurade med oss en gäst till Uppsala fandoms ”Vinter”, nämligen Karin Söderlund Leifler som precis som vi skriver fantastik. (Historisk Fantasy i hennes fall). Det är alltiod kul att introducera nya personer till konceptet SF-kongress, och dessutom innebar ju det att vi trots att maria inte kunde vara med kunde vara ”fulltaliga” den här gången. (Inte för att vi inte saknade Maria – men ändå)*.
Därför kändes det inte mer än rätt att Karin får dela med sig av sina erfarenheter här på bloggen:

I helgen gjorde jag ett litet gästspel i skrivargruppen Sällsamt. Närmare bestämt besökte jag SF/fantasy-kongressen Vinter i Uppsala med Sarorna och Thomas. För min del var det premiär på ett sådant arrangemang, så här får ni en nybörjares ocensurerade intryck från två intensiva dygn.

Vem är jag då? I SF- och fantasysammanhang är jag i första hand ett fan. När det kommer till film och tv-serier är det i princip alltid i SF-hörnan jag hamnar, uppblandat med en rejäl dos superhjälteserier av det mörkare slaget och uppiggande dystopier. I bokväg läser jag för stunden den gamla klassikern Dune, som imponerar på flera sätt (inte bara sidantalet).

Kongressen invigs

På Vinter varvades panelsamtal mellan författare med föreläsningar och en intervju med hedersgästen, författaren Elizabeth Hand. Bland annat blev det ett intressant samtal om huruvida läsning av fantastik ställer andra krav på läsaren än annan litteratur (Thomas var med i panelen, by the way). Alla i rummet var väl mer eller mindre frälsta i genren, så det fanns förstås en viss bias. Det var kul att publiken släpptes in i diskussionen och det blev en spännande dialog.

Panel om att läsa fantastik

En sak som återkom i diskussionen var att läsupplevelsen hänger ihop med läsarens förväntningar på berättelsen. Den som tar upp en fantasybok och vill att allt i berättelsen ska vara dokumentärt och verklighetstroget riskerar att bli besviken. Själv tog jag vägen in i fantastiken via historiska romaner, och då gärna många hundra år bort från vår nutid. Även där krävs ett mått av fantasi av läsaren för att leva sig in i berättelser som utspelar sig i andra tider och på andra platser än den verklighet vi lever i nu. För mig är steget inte långt mellan historiska romaner, fantasy och SF. De är liksom olika sidor av samma mynt. Den gemensamma nämnaren är att jag som läsare får uppleva sådant som jag aldrig skulle ha kunnat vara med om i mitt eget liv, och det är den upplevelsen jag söker i litteratur och film. Men då krävs förstås att jag är öppen för att inte allt i berättelsen är som i min egen vardag…

Johan Anglemark intervjuar Elizabeth Hand.

Jag gillade verkligen de båda föredragen som knöt ihop forskningsbaserad kunskap med framför allt science fiction. Först ut var Jesper Stage, professor i nationalekonomi vid Luleå Tekniska Universitet, som på ett underhållande sätt gick genom historiska exempel på hur ekonomiska drivkrafter brukar motverka att knappa naturresurser leder till katastrof för mänskligheten. Vi står inte som dumma får och ser på när vår existens hotas, åtminstone inte om samhället vi lever i ger utrymme för utveckling och nya lösningar på problemet. Att förutspå framtiden är som känt inte vidare lätt och föredraget gav mig en hel del insikter om svårigheterna att skriva science fiction som tar de här aspekterna i beaktande.

På söndagen lyssnade vi på vetenskapsjournalisten Torill Kornfeldt som pratade om vart människan är på väg när det gäller bioteknologisk utveckling. Eftersom jag själv är forskningskommunikatör på ett universitet och har en bakgrund som forskare inom medicin så tycker jag förstås att ämnet är oerhört intressant. Det hade jag antagligen tyckt ändå, för Torill gav en mycket bra presentation och satte utvecklingen i perspektiv på ett tänkvärt sätt. Coola implantat som fungerar som busskort och elektronisk dörrnyckel i all ära, men när det gäller att påverka människors liv på ett betydelsefullt sätt står sig en anonym kopparspiral och möjligheten att kontrollera sin reproduktion fortfarande bra i konkurrensen…

Torill om vart vi är på väg

Helgen gav mersmak och jag kommer att hålla utkik efter fler liknande arrangemang. Just ja, jag glömde ju att skriva om ”flash-bokhandeln” med mängder av böcker, allt från vältummade SF-pockets med yppiga kvinnor med minimala kläder (70-tal?) till i princip nya böcker. Jag läser lite för många böcker samtidigt just nu och borde inte köpa fler, men jag kom runt problemet genom att köpa en fantasybok till min dotter, som just blivit tonåring. Och så passade jag på att köpa Thomas första bok 🙂

När jag inte gästbloggar här finns jag på Tidsfönster

En utmattad Karin kopplar av med en synnerligen god, och nyinköpt, bok på vägen hem

/Karin Söderlund Leifler

* Maria var faktiskt med på ett litet hörn ändå – fast på distans liksom – bland annat i form av ett virtuellt delat glas vin. 

Medlemskort Sveriges författarförbund

Medlemskortet

I brevlådan häromdagen låg det ett stort kuvert. Bland annat innehöll det ett ex av förbundstidningen ”Författaren”. Den första ”förbundstidning” jag faktiskt tyckt vara värd att bläddra i. Den och lite annat. Bland annat ett tunt litet medlemskort.

Sladdrigt men hyfsat miljövänligt.

Och med mitt namn på.

Sålunda är jag alltså – enligt författarförbundets definitioner i alla fall – författare nu.

Författare enligt min definition är ”En som inte klarar av att inte skriva”.

Jag vet att det är lite tramsigt av mig, men det kändes ändå lite stort. Både när jag fick beskedet och nu när jag fick pappren och kortet. Som något av ett erkännande. Rent praktiskt innebär det att jag kan söka lite stipendier och sådant också (om jag kan få medlemssidan att funka vill säga) och att man har rätt till juridisk rådgivning. Det där sistnämnda hade säkert varit rätt bra ett par gånger längs vägen, men jag har haft tur som haft bra kontakter runtomkring så jag har rett ut det mesta hittills ändå.

Annars ändras ju egentligen ingenting. Inga dörrar öppnas till de stora förlagen eller så. Livet fortsätter rulla på. Migränen försvinner inte, inte tandläkarbesöken heller. Men man kan kanske ändå lite grann, allra längst därinne känna att man tagit ett litet steg. Att man ändå lyckats med något litet.

Eller så är det bara jag som övertolkar innebörden av en liten papperslapp.

När vi startade gruppen var det bara Maria som var publicerad. Eller det var kanske inte riktigt sant. Jag fanns reggad på KB, vilket säkert var anledningen till att jag inte klassades som debutant i svensk bokhandels katalog. (Se inlägg om det här). Men det var spelböcker, så i min värld räknas inte det. Jag hade nog också någon novell publicerad i någon lokal föreningsskrift från tonåren också. Men återigen. Inte något som ”räknas”.

Men hur som helst. Min ”skönlitterära” karriär fanns inte. Alls.

Så mycket här handlade ju om resan till den första boken. Bara att få min första novell antagen i en antologi var stort.

Att skriva på sitt allra första ”riktiga” förlagsavtal var ännu större. *

Idag gjorde jag något som känns smått surrealistiskt när man tänker tillbaka på det. Dels tyckte jag att det började bli för rörigt, så jag skapade en pärm för alla olika förlagsavtal. men framförallt så skrev jag på ett par nya. Det ena skall jag återkomma till snart tänkte jag, men vi sparar det lite. Det andra däremot var en förlängning på avtalet för Incidenten. Vänta nu! Tiden för originalavtalet har alltså löpt ut! Allvarligt? Jodå. Så är det. Och det är nu det börjar kännas konstigt på riktigt. Ni vet; den där boken man sliter med. Den allra första. Den som man aldrig tror man ska bli klar med. Den som man med enorm bävan till slut skickar iväg manuset för. Som man är helt säker på att ingen kommer vilja ta i med tång. Den som man får napp på, och har panik och läser varje bokstav i avtalet minst fyra gånger.

Det avtalet har löpt ut.

Åren har gått liksom.

Nu börjar vi snacka saker som känns riktigt underliga.

Att jag sedan dess har skrivit ytterligare tre böcker (plus ytterligare ett manus utöver dem) är också lite besynnerligt. Som att man på något sätt har blivit en sådan där författare. Fast dit har jag nog en bit kvar. Innerst inne är jag han den där som tänker att ”Nej, det här kommer nog inte bli något. Ingen kommer vilja ha det. Och dessutom kommer det aldrig bli klart. Det kommer aldrig att kunna gå att få ihop till en bok.”

img_0827

Min nya pärm 🙂

* Att godkänna en novell för publicering i en ideellt framtagen antologi är inte riktigt samma grej som att skriva på ett förlagsavtal för en roman. Även om det är stort det också. Vill inte förringa någon/något. Men för mig var det ett enormt steg.

Jag vet att jag skrev om min panik inför tanken på recensioner på Debutanbloggen för en massa år sedan. (2015 lär det ju ha varit om man ska vara exakt vilket kanske inte direkt är en massa år). Och även om hur jag av misstag råkade läsa den första – utan någon som först talade om för mig att den var ok.

Det finns författare som säger att de inte läser recensioner. Jag är för nyfiken för att kunna låta bli. Det finns också författare som säger att de inte bryr sig om vad som sägs/skrivs om deras böcker.

Vet att jag sagt att jag inte tror att jag någonsin kommer vänja mig. Och visst, jag har inte fått oändligt många recensioner skrivna om mina böcker än, men tillräckligt många för att man ska kunna se en trend. Och den trenden är tydlig:

Det blir inte bättre!

Förutom mina två Maximillianböcker har jag ju skrivit en lite annan historia. En ”modern” (läs utspelar sig runt 2015 eller så) historia som utspelar sig i Linköping. Huvudpersonen jobbar som journalist på en lokal tidning. Här blir det ju lite jobbigt om någon skulle vilja recensera den. Hur ska journalister som recenserar min bok reagera på hur jag beskriver ”deras värld”? Och ännu mer om det skulle råka vara på en lokal tidning…

Så härom morgonen fick jag ett ”pling” från Maria. ”Grattis till recensionen i Corren” stod det. Ungefär. Maria är smart, och hon känner mig, så hon hade lagt in positiva adjektiv och glada emojisar också.

Fast jag hade ändå ont i magen när jag började läsa. Hon kanske bara ville få mig att känna mig lite bättre. Eller så ville hon bara gratta mig för att jag blivit recenserad. Det är ju ändå inte varje dag som någon av de större tidningarna skriver om ens böcker. Och då kanske det inte gör så mycket om det är en halvsågning…

Så ungefär tänkte jag.

Sedan är det ju extra läskigt att det är på hemmaplan. Det skulle på något sätt göra mer ont att bli sågad längs anklarna här. Därför var det lite kul att läsa just den här meningen:

”Platsen är Linköping och en tidningsredaktion som i allt liknar Corren”

Uppenbarligen hade min research funkat… 🙂

Men framförallt. Recensenten har verkligen läst och tänkt kring boken. Hans beskrivning av vad boken är gör mig jätteglad. Inte bara en redogörelse för vad den på ytan handlar om – och så finns det med flera fina omdömen:

 ” […] med språk och innehåll som har goda kvaliteter.”

”Här finns en nerv som balanserar mellan det psykologiska och det övernaturliga på ett fängslande sätt.”

Men framförallt är det själva tonen i recensionen som gör mig så glad. Den är positivt analyserande. Det gillar jag skarpt. Det är klart att den kritik som finns svider. Men till och med jag ser att det positiva överväger.

Men tillbaka till utgångspremissen då. Är jag mindre nervös för recensioner? Nu när jag fått en första positiv på min senaste bok, känns det då enklare att läsa nästa?

Nej! Inte det minsta. Nästa recension kommer vara minst lika jobbig att läsa. Och det konstigaste är att det är ju trots allt inte för recensenter man skriver. Jag tänker inte det på dem över huvud taget. Inte förrän de skriver något. Då får jag ont i magen och vill gömma mig under kudden igen…

Liggandes på rygg på en parkbänk. Blicken uppåt mot himlen. Ett av Helsinfors ytterområden i slutet på augusti. På rymmen en liten stund för att samla intrycken och hämta andan. Hade egentligen tänkt hitta något att äta tror jag, men blev fast där.

Insikten att jag var precis där jag helst av allt ville vara just då.

Att det är det här jag vill.

Vad är detta? Och varför skriver jag om det nu?

Okej, låt oss backa bandet en aning.

Man kan tycka vad man vill om årskrönikor. Att göra en om sig själv kan kanske tyckas en aning pretentiöst dessutom. Men jag ville ändå göra en i år, som en del i ett arbete jag gör. Ett försök att lära mig att se vad jag faktiskt gör – istället för allt jag inte gör. Eftersom mitt minne fungerar lite från och till bara så tänkte jag att det dessutom kunde vara bra träning för det. Så därför har jag försökt att, utifrån ett skrivperspektiv, summera mitt 2017.

Read More