arkiv

Författararkiv: Thomas

Sitter på tåget till Malmö. Det borde jag gjort redan igår. Men ibland blir inte allt som man tänkt sig. Ibland blir faktiskt nästan inget det. Det här året har varit rätt mycket av det senare – så egentligen är det rätt logiskt att jag sitter här inte igår. Utan idag.

Vart är vi på väg? Ja, Malmö då. Med tåget alltså. Sedan vidare till Falsterbo Kursgård – som namnet till trots ligger i Höllviken. Inte Falsterbo. Men det finns säkert någon rimlig förklaring till det.

Vad i hela friden skall jag göra där?

Det är en tvådagarsträff (endagars och en kväll för min del då) med gänget som jag går på skrivpedogutbildning ihop med.

Jupp. Jag har blivit student igen. Var nere i Skurup för en månad sedan. Kändes lite som att börja ettan igen. Nervös på skolgården. Saknade bara ett äpple till fröken (som är jättesnäll).

Två helt underbara dagar var det den gången, och även om det mesta är på distans så är det några ”verkliga” träffar per år. Och jag måste erkänna att jag verkligen var nervös. Men åh vad jag kände att jag hade kommit rätt. Underbara kurskamrater och kursledare. Jag framstod säkert som rätt jobbig, för jag var så glad hela tiden. Dessutom är jag rätt blyg, och jag brukar prata för att det inte ska märkas. Så jag bara bubblade på. Skrev till och med en dikt i bilen på vägen hem. Eller dikt och dikt. Nått var det. (För övrigt det enda jag skrivit i år – på tal om att allt inte alltid går som planerat).

Om polisen läser detta vill jag påpeka att jag inte fysiskt skrev medan jag körde. Jag skrev i huvudet. Stannade vid en mack för att få ner anteckningar i mobilen. Körde vidare. Återupprepade proceduren. Ett antal gånger. Så, nu kan ni lägga ner det åtalet.

Och nu är jag på väg igen. Målet med hela denna apparat är att bygga på min lärarexamen med en mer skrivinriktad utbildning.

Vi får se vart det leder, men jag vill kunna hjälpa fler att hitta sitt uttryck i text. För känslan när bidrar till att någon annan att ta ett projekt i mål är så oerhört stark. Att få andra att våga växa är bland det bästa jag vet.

Vi får se vad det blir av det. Men kanske, kanske blir det någon skrivkurs någon gång i framtiden. Eller manuscoachning.

Kanske

Annonser

I helgen som gick passade vi på att fira att ”En Kaninhistoria” finns. Vi hade ju ett minisläpp i samband med Sci-Fi World i Malmö, men nu var det dags att fira på hemmaplan.

Eftersom berättelsen utspelar sig på en golfklubb hade vi frågat om vi inte kunde få vara på Landeryds GK. Jag vet inte riktigt vad vi hade förväntat oss, men inte var det ett så översvallande ”ja”. De nämligen inte bara tyckte det var ok att vi var där. De ville att vi skulle vara där när det var en familjedag ”Golfens dag” så att det skulle komma mycket folk förbi, de skrev om det i sitt utskick som gick ut till alla klubbens medlemmar, och sedan fick vi så fantastiskt fin service hela dagen. Inklusive Golfbollsmuffins (Golfins som Sofi döpte dem till). Alla var så himla trevliga och glada hela tiden. Solen gjorde sitt bästa för att lysa upp dagen också.

Efter ett par timmar på Landeryd landade vi i trädgården hemma och tog igen oss en stund. Trötta men glada.

Idag ska jag till Växjö för signering. Det blir lite av en premiär för mig. Alltså det är inte första gången jag är i Växjö. Inte ens första gången jag är i Växjö i boksammanhang. Men det är faktiskt första gången jag ska signera böcker i en bokhandel som inte är ”på hemmaplan”. Ser fram emot det!

”Jag har skrivit om det här projektet tidigare, men tänkte att det var på sin plats med en liten slutrapport…”

Så började jag ett inlägg i september 2014.

Nu visar det sig att det kanske var lite överilat att kalla det för en slutrapport.

Jag hade precis avslutat ett projekt. Mina barn hade bett mig skriva en bok åt dem, i samband med att jag skrivit färdigt det som kom att bli Incidenten i Böhmen. De hade fått den uppläst för sig. De hade skrattat högt åt den. Och jag kände mig enormt nöjd. Det var en fantastisk känsla att ha fått ge dem en alldeles egen historia.

Sedan gav jag texten en putsning. Mest för att. Man gör ju det liksom. Och några vänner fick läsa den för sina barn – som också visade sig tycka om den. Men det blev liksom inte något mer med den. Det var aldrig meningen på riktigt. Den hade ju tjänat sitt syfte tyckte jag.

Sedan en dag så kom den på tal. Någon fick höra att jag skrivit en barnbok och frågade om hon fick läsa. Hon läste och gillade. Det ledde till mer prat.

Och så nu fick jag lite bilder skickade:

Med fantastiska illustrationer av Nicolas Krizan har den alltså blivit en bok på riktigt. En bok som alldeles snart kommer ut. Den 24:e mars är förlaget, Sofi Poulsen förlag, på SciFi-mässan i Malmö, och då kommer boken släppas offentligt. Sedan ska vi givetvis ha någon form av firande på hemmaplan också! Mer om det så snart detaljerna är klara.

Men det största för mig kommer att vara när mina två barn får hålla boken i sina händer. Visst, de är rätt mycket större nu och det är kanske inte precis den här typen av böcker de läser längre. Men det kommer ändå att kännas lite extra för mig att ”deras bok” blev en bok på riktigt.

Vi lurade med oss en gäst till Uppsala fandoms ”Vinter”, nämligen Karin Söderlund Leifler som precis som vi skriver fantastik. (Historisk Fantasy i hennes fall). Det är alltiod kul att introducera nya personer till konceptet SF-kongress, och dessutom innebar ju det att vi trots att maria inte kunde vara med kunde vara ”fulltaliga” den här gången. (Inte för att vi inte saknade Maria – men ändå)*.
Därför kändes det inte mer än rätt att Karin får dela med sig av sina erfarenheter här på bloggen:

I helgen gjorde jag ett litet gästspel i skrivargruppen Sällsamt. Närmare bestämt besökte jag SF/fantasy-kongressen Vinter i Uppsala med Sarorna och Thomas. För min del var det premiär på ett sådant arrangemang, så här får ni en nybörjares ocensurerade intryck från två intensiva dygn.

Vem är jag då? I SF- och fantasysammanhang är jag i första hand ett fan. När det kommer till film och tv-serier är det i princip alltid i SF-hörnan jag hamnar, uppblandat med en rejäl dos superhjälteserier av det mörkare slaget och uppiggande dystopier. I bokväg läser jag för stunden den gamla klassikern Dune, som imponerar på flera sätt (inte bara sidantalet).

Kongressen invigs

På Vinter varvades panelsamtal mellan författare med föreläsningar och en intervju med hedersgästen, författaren Elizabeth Hand. Bland annat blev det ett intressant samtal om huruvida läsning av fantastik ställer andra krav på läsaren än annan litteratur (Thomas var med i panelen, by the way). Alla i rummet var väl mer eller mindre frälsta i genren, så det fanns förstås en viss bias. Det var kul att publiken släpptes in i diskussionen och det blev en spännande dialog.

Panel om att läsa fantastik

En sak som återkom i diskussionen var att läsupplevelsen hänger ihop med läsarens förväntningar på berättelsen. Den som tar upp en fantasybok och vill att allt i berättelsen ska vara dokumentärt och verklighetstroget riskerar att bli besviken. Själv tog jag vägen in i fantastiken via historiska romaner, och då gärna många hundra år bort från vår nutid. Även där krävs ett mått av fantasi av läsaren för att leva sig in i berättelser som utspelar sig i andra tider och på andra platser än den verklighet vi lever i nu. För mig är steget inte långt mellan historiska romaner, fantasy och SF. De är liksom olika sidor av samma mynt. Den gemensamma nämnaren är att jag som läsare får uppleva sådant som jag aldrig skulle ha kunnat vara med om i mitt eget liv, och det är den upplevelsen jag söker i litteratur och film. Men då krävs förstås att jag är öppen för att inte allt i berättelsen är som i min egen vardag…

Johan Anglemark intervjuar Elizabeth Hand.

Jag gillade verkligen de båda föredragen som knöt ihop forskningsbaserad kunskap med framför allt science fiction. Först ut var Jesper Stage, professor i nationalekonomi vid Luleå Tekniska Universitet, som på ett underhållande sätt gick genom historiska exempel på hur ekonomiska drivkrafter brukar motverka att knappa naturresurser leder till katastrof för mänskligheten. Vi står inte som dumma får och ser på när vår existens hotas, åtminstone inte om samhället vi lever i ger utrymme för utveckling och nya lösningar på problemet. Att förutspå framtiden är som känt inte vidare lätt och föredraget gav mig en hel del insikter om svårigheterna att skriva science fiction som tar de här aspekterna i beaktande.

På söndagen lyssnade vi på vetenskapsjournalisten Torill Kornfeldt som pratade om vart människan är på väg när det gäller bioteknologisk utveckling. Eftersom jag själv är forskningskommunikatör på ett universitet och har en bakgrund som forskare inom medicin så tycker jag förstås att ämnet är oerhört intressant. Det hade jag antagligen tyckt ändå, för Torill gav en mycket bra presentation och satte utvecklingen i perspektiv på ett tänkvärt sätt. Coola implantat som fungerar som busskort och elektronisk dörrnyckel i all ära, men när det gäller att påverka människors liv på ett betydelsefullt sätt står sig en anonym kopparspiral och möjligheten att kontrollera sin reproduktion fortfarande bra i konkurrensen…

Torill om vart vi är på väg

Helgen gav mersmak och jag kommer att hålla utkik efter fler liknande arrangemang. Just ja, jag glömde ju att skriva om ”flash-bokhandeln” med mängder av böcker, allt från vältummade SF-pockets med yppiga kvinnor med minimala kläder (70-tal?) till i princip nya böcker. Jag läser lite för många böcker samtidigt just nu och borde inte köpa fler, men jag kom runt problemet genom att köpa en fantasybok till min dotter, som just blivit tonåring. Och så passade jag på att köpa Thomas första bok 🙂

När jag inte gästbloggar här finns jag på Tidsfönster

En utmattad Karin kopplar av med en synnerligen god, och nyinköpt, bok på vägen hem

/Karin Söderlund Leifler

* Maria var faktiskt med på ett litet hörn ändå – fast på distans liksom – bland annat i form av ett virtuellt delat glas vin. 

Medlemskort Sveriges författarförbund

Medlemskortet

I brevlådan häromdagen låg det ett stort kuvert. Bland annat innehöll det ett ex av förbundstidningen ”Författaren”. Den första ”förbundstidning” jag faktiskt tyckt vara värd att bläddra i. Den och lite annat. Bland annat ett tunt litet medlemskort.

Sladdrigt men hyfsat miljövänligt.

Och med mitt namn på.

Sålunda är jag alltså – enligt författarförbundets definitioner i alla fall – författare nu.

Författare enligt min definition är ”En som inte klarar av att inte skriva”.

Jag vet att det är lite tramsigt av mig, men det kändes ändå lite stort. Både när jag fick beskedet och nu när jag fick pappren och kortet. Som något av ett erkännande. Rent praktiskt innebär det att jag kan söka lite stipendier och sådant också (om jag kan få medlemssidan att funka vill säga) och att man har rätt till juridisk rådgivning. Det där sistnämnda hade säkert varit rätt bra ett par gånger längs vägen, men jag har haft tur som haft bra kontakter runtomkring så jag har rett ut det mesta hittills ändå.

Annars ändras ju egentligen ingenting. Inga dörrar öppnas till de stora förlagen eller så. Livet fortsätter rulla på. Migränen försvinner inte, inte tandläkarbesöken heller. Men man kan kanske ändå lite grann, allra längst därinne känna att man tagit ett litet steg. Att man ändå lyckats med något litet.

Eller så är det bara jag som övertolkar innebörden av en liten papperslapp.

När vi startade gruppen var det bara Maria som var publicerad. Eller det var kanske inte riktigt sant. Jag fanns reggad på KB, vilket säkert var anledningen till att jag inte klassades som debutant i svensk bokhandels katalog. (Se inlägg om det här). Men det var spelböcker, så i min värld räknas inte det. Jag hade nog också någon novell publicerad i någon lokal föreningsskrift från tonåren också. Men återigen. Inte något som ”räknas”.

Men hur som helst. Min ”skönlitterära” karriär fanns inte. Alls.

Så mycket här handlade ju om resan till den första boken. Bara att få min första novell antagen i en antologi var stort.

Att skriva på sitt allra första ”riktiga” förlagsavtal var ännu större. *

Idag gjorde jag något som känns smått surrealistiskt när man tänker tillbaka på det. Dels tyckte jag att det började bli för rörigt, så jag skapade en pärm för alla olika förlagsavtal. men framförallt så skrev jag på ett par nya. Det ena skall jag återkomma till snart tänkte jag, men vi sparar det lite. Det andra däremot var en förlängning på avtalet för Incidenten. Vänta nu! Tiden för originalavtalet har alltså löpt ut! Allvarligt? Jodå. Så är det. Och det är nu det börjar kännas konstigt på riktigt. Ni vet; den där boken man sliter med. Den allra första. Den som man aldrig tror man ska bli klar med. Den som man med enorm bävan till slut skickar iväg manuset för. Som man är helt säker på att ingen kommer vilja ta i med tång. Den som man får napp på, och har panik och läser varje bokstav i avtalet minst fyra gånger.

Det avtalet har löpt ut.

Åren har gått liksom.

Nu börjar vi snacka saker som känns riktigt underliga.

Att jag sedan dess har skrivit ytterligare tre böcker (plus ytterligare ett manus utöver dem) är också lite besynnerligt. Som att man på något sätt har blivit en sådan där författare. Fast dit har jag nog en bit kvar. Innerst inne är jag han den där som tänker att ”Nej, det här kommer nog inte bli något. Ingen kommer vilja ha det. Och dessutom kommer det aldrig bli klart. Det kommer aldrig att kunna gå att få ihop till en bok.”

img_0827

Min nya pärm 🙂

* Att godkänna en novell för publicering i en ideellt framtagen antologi är inte riktigt samma grej som att skriva på ett förlagsavtal för en roman. Även om det är stort det också. Vill inte förringa någon/något. Men för mig var det ett enormt steg.