arkiv

Författararkiv: Thomas

Efter en väldigt lång period av icke-skrivande har jag lyckats bryta en trend. Tror jag.

Av många olika skäl har jag inte orkat producera text på i princip två år. Det är jättedumt. Inte för att jag tror att världen går under om jag inte gör det, eller ens att jag hallucinerar om att en stor skara fans rasar för att det inte kommer nya kioskvältare från mig… Det är dumt eftersom jag vet om att jag mår bättre av att skriva. Eller skapa andra saker.

Jag har skrivit lite grann. Lite lyrik. (Konstigt i sig eftersom jag ”inte skriver lyrik” – men vem vet). Jag gick skrivpedagogutbildningen (hoppas kunna återkomma till den snart här) och i samband med studierna skrev jag en hel del.

Men jag har inte skrivit kontinuerligt. För mig själv så att säga.

Men efter lite drastiska ommöbleringar av mitt liv har jag börjat försöka bryta den negativa trenden. Lite försiktigt i alla fall.

Avslutade just ett morgonskrivpass. Det var veckans första. Inte så oväntat kanske att det var det första eftersom det är måndag. Men det var också efter en skrivpaus i helgen, en planerad sådan, efter en vecka där jag börjat varje dag med en till två timmars skrivande.

Och nu börjar en liten historia växa fram. Jag vet inte än vart den tar vägen, om det ens blir något av den. Men det viktiga för mig är att jag tycker att efter att ha inlett vecka två på det här sättet, så kan jag nästan säga att det börjar se ut som en antydan till en ny trend. Någonting åt det hållet i alla fall… Och det känns bra.

Och nu skrev jag ett blogginlägg också – av bara farten…

Jag var på WorldCon i Dublin för en tid sedan – vilket var en enorm upplevelse på många sätt. Bara det att man hade en konsert på fredagskvällen med en symfoniorkester (och solist) som spelade musik från SF/Fantasy-film, tv-serier och spel samt irländsk musik… Vilken annan litterär genre har det på sina träffar liksom…

Nåväl, det var inte det det här lilla inlägget skulle handla om egentligen. Utan bara en liten kul diskussion som blev under ett kaffesnack.

Vi kom in på bokomslag. Två personer från bokbranschen var med i samtalet. Lite kul detaljer att dela i sammanhanget:

Det går inte att återanvända brittiska omslag på den amerikanska marknaden och vice versa. Det var de rörande överens om. Det är helt olika typer av omslag som säljer på de olika marknaderna. Ska du sälja i USA idag, ha en människa på framsidan. Punkt. (Vilket då inte alls funkar lika bra i Storbritannien) Visst, det finns undantag åt båda hållen, men i grund och botten är det en ganska underbyggd sanning.

Det finns tydligen en myt om att gröna omslag inte funkar. (I alla fall i Storbritannien). En myt som vuxit sig så stark att minst två förlag gjort marknadsundersökningar för att ta reda på om den är sann. Men det finns inga belägg för att den är det.

Fast just nu är majoriteten av brittiska böcker gula eller blå.

Den kanske mest intressanta kommentaren. Harper Voyager i alla fall, bestämmer sig aldrig för ett omslag förrän de kollat hur det ser ut i thumbnail-format. I och med att så många köper böcker primärt över nätet är det tokviktigt att omslaget ser bra ut även i litet format.  (Precis på samma sätt som att det är viktigt att anpassa texten om boken så att det viktigaste visas innan ”läs mer”-knappen.)

Förra fredagen hade vi årets första skrivträff. Förutom att deklarera mål för året gick vi igenom statistiken för korgarna 2018.

Jag vann.

För första gången någonsin plockade jag hem både stora och lilla korgen. Den stora har bott hemma hos mig flera gånger, men aldrig den lilla.

(Alltså, jag är inte den första att vinna båda – det är Maria som har den äran, för alltid).

Men jag brukar inte vara så bra på att skicka in till tävlingar av olika slag, därav att jag aldrig får den lilla korgen. hade ju varit snyggare om anledningen var att allt jag skickade in kom på pallplats och därför diskvalificerades.

Det som ger segern lite fadd smak är att det var på osedvanligt låga siffror både på refuseringar (Stora Korgen) och på ickevinnande tävlingsbidrag (Lilla Korgen) som jag vann. 2018 var helt enkelt inte refuseringarnas år.

Men det låter ju jättebra – tänker säkert någon. Fast det är det inte. 2018 var ett ganska dött år på skrivfronten för mig. Det hände visserligen en del bra saker, men jag skickade inte iväg speciellt mycket. Det gjorde ingen annan i gruppen heller. Eller jo, Maria skickade iväg mer saker än jag, men jag vann ändå… (En del saker väntar på svar för henne, och andra saker vann hon tävlingar med…)

Dessutom var det oavgjort, men gruppen beslutade att ge priset till mig ändå – av något skäl som jag inte längre minns.

Så det känns sådär som sagt. Eller skrivet. Men vi pratade målsättningar för 2019. Och lyckas jag med åtminstone en tiondel av det jag vill göra, då kommer jag vinna stora korgen med bred marginal. För jag vill våga förlora massor. För vågar man det kanske man vinner också. Inte bara våra fina guldkorgar, utan på riktigt.

Och det vill jag!

Sitter på tåget till Malmö. Det borde jag gjort redan igår. Men ibland blir inte allt som man tänkt sig. Ibland blir faktiskt nästan inget det. Det här året har varit rätt mycket av det senare – så egentligen är det rätt logiskt att jag sitter här inte igår. Utan idag.

Vart är vi på väg? Ja, Malmö då. Med tåget alltså. Sedan vidare till Falsterbo Kursgård – som namnet till trots ligger i Höllviken. Inte Falsterbo. Men det finns säkert någon rimlig förklaring till det.

Vad i hela friden skall jag göra där?

Det är en tvådagarsträff (endagars och en kväll för min del då) med gänget som jag går på skrivpedogutbildning ihop med.

Jupp. Jag har blivit student igen. Var nere i Skurup för en månad sedan. Kändes lite som att börja ettan igen. Nervös på skolgården. Saknade bara ett äpple till fröken (som är jättesnäll).

Två helt underbara dagar var det den gången, och även om det mesta är på distans så är det några ”verkliga” träffar per år. Och jag måste erkänna att jag verkligen var nervös. Men åh vad jag kände att jag hade kommit rätt. Underbara kurskamrater och kursledare. Jag framstod säkert som rätt jobbig, för jag var så glad hela tiden. Dessutom är jag rätt blyg, och jag brukar prata för att det inte ska märkas. Så jag bara bubblade på. Skrev till och med en dikt i bilen på vägen hem. Eller dikt och dikt. Nått var det. (För övrigt det enda jag skrivit i år – på tal om att allt inte alltid går som planerat).

Om polisen läser detta vill jag påpeka att jag inte fysiskt skrev medan jag körde. Jag skrev i huvudet. Stannade vid en mack för att få ner anteckningar i mobilen. Körde vidare. Återupprepade proceduren. Ett antal gånger. Så, nu kan ni lägga ner det åtalet.

Och nu är jag på väg igen. Målet med hela denna apparat är att bygga på min lärarexamen med en mer skrivinriktad utbildning.

Vi får se vart det leder, men jag vill kunna hjälpa fler att hitta sitt uttryck i text. För känslan när bidrar till att någon annan att ta ett projekt i mål är så oerhört stark. Att få andra att våga växa är bland det bästa jag vet.

Vi får se vad det blir av det. Men kanske, kanske blir det någon skrivkurs någon gång i framtiden. Eller manuscoachning.

Kanske

I helgen som gick passade vi på att fira att ”En Kaninhistoria” finns. Vi hade ju ett minisläpp i samband med Sci-Fi World i Malmö, men nu var det dags att fira på hemmaplan.

Eftersom berättelsen utspelar sig på en golfklubb hade vi frågat om vi inte kunde få vara på Landeryds GK. Jag vet inte riktigt vad vi hade förväntat oss, men inte var det ett så översvallande ”ja”. De nämligen inte bara tyckte det var ok att vi var där. De ville att vi skulle vara där när det var en familjedag ”Golfens dag” så att det skulle komma mycket folk förbi, de skrev om det i sitt utskick som gick ut till alla klubbens medlemmar, och sedan fick vi så fantastiskt fin service hela dagen. Inklusive Golfbollsmuffins (Golfins som Sofi döpte dem till). Alla var så himla trevliga och glada hela tiden. Solen gjorde sitt bästa för att lysa upp dagen också.

Efter ett par timmar på Landeryd landade vi i trädgården hemma och tog igen oss en stund. Trötta men glada.

Idag ska jag till Växjö för signering. Det blir lite av en premiär för mig. Alltså det är inte första gången jag är i Växjö. Inte ens första gången jag är i Växjö i boksammanhang. Men det är faktiskt första gången jag ska signera böcker i en bokhandel som inte är ”på hemmaplan”. Ser fram emot det!

”Jag har skrivit om det här projektet tidigare, men tänkte att det var på sin plats med en liten slutrapport…”

Så började jag ett inlägg i september 2014.

Nu visar det sig att det kanske var lite överilat att kalla det för en slutrapport.

Jag hade precis avslutat ett projekt. Mina barn hade bett mig skriva en bok åt dem, i samband med att jag skrivit färdigt det som kom att bli Incidenten i Böhmen. De hade fått den uppläst för sig. De hade skrattat högt åt den. Och jag kände mig enormt nöjd. Det var en fantastisk känsla att ha fått ge dem en alldeles egen historia.

Sedan gav jag texten en putsning. Mest för att. Man gör ju det liksom. Och några vänner fick läsa den för sina barn – som också visade sig tycka om den. Men det blev liksom inte något mer med den. Det var aldrig meningen på riktigt. Den hade ju tjänat sitt syfte tyckte jag.

Sedan en dag så kom den på tal. Någon fick höra att jag skrivit en barnbok och frågade om hon fick läsa. Hon läste och gillade. Det ledde till mer prat.

Och så nu fick jag lite bilder skickade:

Med fantastiska illustrationer av Nicolas Krizan har den alltså blivit en bok på riktigt. En bok som alldeles snart kommer ut. Den 24:e mars är förlaget, Sofi Poulsen förlag, på SciFi-mässan i Malmö, och då kommer boken släppas offentligt. Sedan ska vi givetvis ha någon form av firande på hemmaplan också! Mer om det så snart detaljerna är klara.

Men det största för mig kommer att vara när mina två barn får hålla boken i sina händer. Visst, de är rätt mycket större nu och det är kanske inte precis den här typen av böcker de läser längre. Men det kommer ändå att kännas lite extra för mig att ”deras bok” blev en bok på riktigt.