Arkiv

Author Archives: Thomas

Idag sitter jag på Linköpings kommuns arbetsmarknadsdag(ar).

Fick en fråga om jag ville vara där som författare, ifall det var några ungdomar som var nyfikna på hur man blir författare. Tyckte det kunde vara skoj, så nu sitter jag här – fast jag borde vara hemma och skriva.

Har redan pratat med några nyfikna. Det är så himla kul när man träffar de där som verkligen brinner för skrivandet. Själv hittade jag skrivandet högstadiet och gymnasiet. Det var då drömmen att någon gång skriva en roman föddes, även om det sedan tog väldigt många år innan det verkligen blev något publicerat ”på riktigt”.

Annonser

img_0406-2Insåg att det har gått en vecka nu. En vecka sedan jag kom hem från Worldcon 2017 i Helsingfors, eller Worldcon 75 – som det sjuttiofemte i ordningen. För mig var det dock Worldcon 1. Jag har varit på några Swecons nu, ett styck Archipelacon på Åland och inte mindre än två Fantasycons i Storbritannien. Men det här var som sagt mitt första Worldcon.

Worldcon är stort. Jättestort. Trots att det som sagt gått en vecka sedan jag kom hem har jag inte hunnit smälta alltihop än. Och då ska man komma ihåg att jag missade en och en halv dag. Jag kom inte förrän torsdag e.m. och alltihop började redan på onsdagen. (För min del kunde det faktiskt ha börjat redan på tisdagskvällen då jag fick en inbjudan till en grej innan, men jag blev tvungen att tacka nej till det då jag befann mig i Medelhavet – eller vid i alla fall).

Från Sällsamt var vi två som åkte, jag och Sara L, fast vi åkte inte tillsammans eftersom vi kom från lite olika håll. Men vi sågs en del i alla fall, och det var skönt att ha någon att samla ihop intrycken med. För det var mycket folk där – flera personer som jag känner och som var där såg jag antingen först sista dagen eller inte alls. Dryga sjutusen personer var det sammanlagt om jag inte förstått fel.

(Om Sara skriver ned sina intryck och minnen är jag helt säker på att hon skriver något helt annorlunda – för det var så stort, så häftigt och så överväldigande mycket att två personer knappast kan ha upplevt samma sak – så jag fokuserar på mitt och låter bli att försöka beskriva Worldcon som helhet). 

Vad var bra?

Read More

Att skriva tvåan är svårt sägs det, och det är sant. Jag rymde och skrev en barnbok och en annan bok innan jag tog tag i att skriva ”tvåan”. Sen försökte jag låtsas som att något av de två projekten hade varit tvåan, och att det därför borde gå lättare.

På ett sätt var det väl sant också. Genom att ha bevisat för mig själv att jag faktiskt kunde ta ett projekt hela vägen till ”the bitter end” en gång till (eller två då) så ökade min tro på att det här också kanske kunde gå. Något lite. Och det var nog bra att ha med sig. För det är verkligen så att det är en sak att skriva något helt annorlunda och en helt annan sak att skriva en ”fortsättning”. Tillbaka till samma värld men en ny historia. Historien och figurerna ska fungera separat men ändå hänga ihop. Det var verkligen jobbigt och jag är glad att jag hade rustat mig.

Men det som jag inte riktigt var beredd på var hur läskigt det var att ge ut ”tvåan”.

Att skriva den var – så här i efterhand (en dag efter att jag skickat sista redigerade versionen till förlaget) fullständigt trivialt i jämförelse med den panik jag fick nu när den ska komma ut.

Visst, jag tyckte det var läskigt när Incidenten skulle komma ut. Alltså jätteläskigt. Som i ”vilse i pannkakan”-läskigt.

Men jag är mer nervös nu. Faktiskt. Och det var jag inte riktigt beredd på. Men jag vill ju inte att de som väntat på ”nästa bok” ska bli besvikna. Jag hoppas verkligen inte någon ska bli det. Men man vet ju aldrig. Och det vore ju verkligen jättetrist.

Skönt då att omslaget blir så himla fint. Förlaget släppte det idag och jag är så himla nöjd. Det är jätteläckert i sig och det både kontrasterar mot och hänger ihop med omslaget till Incidenten på ett alldeles fantastiskt sätt. Nu gäller det bara att hålla ut tills boken finns på riktigt också utan att få panik.

SällskapetiGenua

Häromveckan var jag ute på en liten resa med familjen. Vi skulle till Örebro för att gå på middag på slottet – ni vet så där som man gör ibland…

Biltur med familjen bjuder på fantastiska möjligheter. Framförallt om man har förstående familj – vilket jag tycker följande dialog från hemresan illustrerar alldeles förträffligt:

”Pappa, ska vi stanna någonstans på vägen hem?”

”Ja, vi gör ett kort stopp i Pålsboda. Jag ska titta på högstadieskolan där.”

”Varför då?”

”Emma gick där.”

”Hon i pappas nya bok”, skjuter mamman in.

”Aha, ok”, svarar barnet som om det vore det naturligaste i världen.

Fotade en del på både dit- och hemvägen. Mest för att ha som stöd för mina mentala anteckningar. Insåg att jag måste skriva om en scen också i det som jag redan skrivit. Hjortkvarns skola har nämligen ingen slöjdbarack.

Read More

Och en bättre.

Fast den bättre är inte officiell än så den får vi vänta med lite till.

Kaninen har blivit skjuten. Uppskjuten alltså. Inte skjutenskjuten. Vi hade hoppats på en release till hösten. Men tyvärr hände en del saker som gör att releasen måste skjutas på.

Men, men. Det är sådant som händer. Och just detta är inte något jag kan påverka så det är bara att vänta lite till. Det är i alla fall inte inställt. Det hade varit riktigt tråkigt.

Sen som jag skrev överst. Det händer en del kul saker också. Och det skulle jag vilja berätta mer om – men det får vänta en stund.

ThomasÅrnfelt_smallSom med alla platser man bor på så vill man ju ändra något efter x antal år. Så ock med Sällsamt. Fast precis som man med åren insett med husfixning så är det dumt att starta upp alltför stora projekt som man inte orkar genomföra hela vägen så valde vi att göra en begränsad insats.

Därför gjorde vi bara om delen om gruppen och oss. För att göra det lite skojigare bestämde vi oss för att presentera varandra istället för oss själva – i förhoppningen att texten då kanske säger lite om både den som den beskriver och den som skrivit den.  Eller i alla fall att det är lite mindre hemskt att beskriva någon annan än sig själv…

Resultatet blev så här: Vi och vår blogg

Ganska fint tycker jag i alla fall. Vad tycker ni?

Idag har jag lekt fotomodell. En bekant som är grym på foto kom förbi för att hjälpa mig med lite nya författarbilder med mera.

Läskigt. Jag tycker inte om att agera fotoobjekt. Men det är bara att bita ihop… Och det blev en del bilder tagna. Till och med någon där jag faktiskt ser helt ok ut… (Sa jag att han är duktig, fotografen?)

Så nu sitter jag och väljer vilka vi ska jobba vidare med. Inte helt lätt kan jag meddela…

1 av i runda slängar 250 bilder att gå igenom…