arkiv

Etikettarkiv: Kongresser

Vi lurade med oss en gäst till Uppsala fandoms ”Vinter”, nämligen Karin Söderlund Leifler som precis som vi skriver fantastik. (Historisk Fantasy i hennes fall). Det är alltiod kul att introducera nya personer till konceptet SF-kongress, och dessutom innebar ju det att vi trots att maria inte kunde vara med kunde vara ”fulltaliga” den här gången. (Inte för att vi inte saknade Maria – men ändå)*.
Därför kändes det inte mer än rätt att Karin får dela med sig av sina erfarenheter här på bloggen:

I helgen gjorde jag ett litet gästspel i skrivargruppen Sällsamt. Närmare bestämt besökte jag SF/fantasy-kongressen Vinter i Uppsala med Sarorna och Thomas. För min del var det premiär på ett sådant arrangemang, så här får ni en nybörjares ocensurerade intryck från två intensiva dygn.

Vem är jag då? I SF- och fantasysammanhang är jag i första hand ett fan. När det kommer till film och tv-serier är det i princip alltid i SF-hörnan jag hamnar, uppblandat med en rejäl dos superhjälteserier av det mörkare slaget och uppiggande dystopier. I bokväg läser jag för stunden den gamla klassikern Dune, som imponerar på flera sätt (inte bara sidantalet).

Kongressen invigs

På Vinter varvades panelsamtal mellan författare med föreläsningar och en intervju med hedersgästen, författaren Elizabeth Hand. Bland annat blev det ett intressant samtal om huruvida läsning av fantastik ställer andra krav på läsaren än annan litteratur (Thomas var med i panelen, by the way). Alla i rummet var väl mer eller mindre frälsta i genren, så det fanns förstås en viss bias. Det var kul att publiken släpptes in i diskussionen och det blev en spännande dialog.

Panel om att läsa fantastik

En sak som återkom i diskussionen var att läsupplevelsen hänger ihop med läsarens förväntningar på berättelsen. Den som tar upp en fantasybok och vill att allt i berättelsen ska vara dokumentärt och verklighetstroget riskerar att bli besviken. Själv tog jag vägen in i fantastiken via historiska romaner, och då gärna många hundra år bort från vår nutid. Även där krävs ett mått av fantasi av läsaren för att leva sig in i berättelser som utspelar sig i andra tider och på andra platser än den verklighet vi lever i nu. För mig är steget inte långt mellan historiska romaner, fantasy och SF. De är liksom olika sidor av samma mynt. Den gemensamma nämnaren är att jag som läsare får uppleva sådant som jag aldrig skulle ha kunnat vara med om i mitt eget liv, och det är den upplevelsen jag söker i litteratur och film. Men då krävs förstås att jag är öppen för att inte allt i berättelsen är som i min egen vardag…

Johan Anglemark intervjuar Elizabeth Hand.

Jag gillade verkligen de båda föredragen som knöt ihop forskningsbaserad kunskap med framför allt science fiction. Först ut var Jesper Stage, professor i nationalekonomi vid Luleå Tekniska Universitet, som på ett underhållande sätt gick genom historiska exempel på hur ekonomiska drivkrafter brukar motverka att knappa naturresurser leder till katastrof för mänskligheten. Vi står inte som dumma får och ser på när vår existens hotas, åtminstone inte om samhället vi lever i ger utrymme för utveckling och nya lösningar på problemet. Att förutspå framtiden är som känt inte vidare lätt och föredraget gav mig en hel del insikter om svårigheterna att skriva science fiction som tar de här aspekterna i beaktande.

På söndagen lyssnade vi på vetenskapsjournalisten Torill Kornfeldt som pratade om vart människan är på väg när det gäller bioteknologisk utveckling. Eftersom jag själv är forskningskommunikatör på ett universitet och har en bakgrund som forskare inom medicin så tycker jag förstås att ämnet är oerhört intressant. Det hade jag antagligen tyckt ändå, för Torill gav en mycket bra presentation och satte utvecklingen i perspektiv på ett tänkvärt sätt. Coola implantat som fungerar som busskort och elektronisk dörrnyckel i all ära, men när det gäller att påverka människors liv på ett betydelsefullt sätt står sig en anonym kopparspiral och möjligheten att kontrollera sin reproduktion fortfarande bra i konkurrensen…

Torill om vart vi är på väg

Helgen gav mersmak och jag kommer att hålla utkik efter fler liknande arrangemang. Just ja, jag glömde ju att skriva om ”flash-bokhandeln” med mängder av böcker, allt från vältummade SF-pockets med yppiga kvinnor med minimala kläder (70-tal?) till i princip nya böcker. Jag läser lite för många böcker samtidigt just nu och borde inte köpa fler, men jag kom runt problemet genom att köpa en fantasybok till min dotter, som just blivit tonåring. Och så passade jag på att köpa Thomas första bok 🙂

När jag inte gästbloggar här finns jag på Tidsfönster

En utmattad Karin kopplar av med en synnerligen god, och nyinköpt, bok på vägen hem

/Karin Söderlund Leifler

* Maria var faktiskt med på ett litet hörn ändå – fast på distans liksom – bland annat i form av ett virtuellt delat glas vin. 

Såhär nästan två veckor efter Fantasycon börjar jag återhämta mig nog för att kunna försöka sammanfatta det hela. Inte sammanhängande tror jag, men dit kommer jag nog aldrig. Så jag kan lika gärna göra ett försök.

För mig var det mitt andra Fantasycon någonsin. Andra i rad dessutom. Precis som många andra fantastikkongresser av olika slag så turnerar den runt. Förra året var det i Nottingham, i år var det Scarborough som stod som värdstad.

Vi kan väl börja där kanske. Med Scarborough alltså. Nästan alla vet om att Scarborough finns, men betydligt färre vet var det ligger. Likaså jag. Men det borde väl att gå att ta sig dit tänkte jag. Och ta ledigt mer än en dag har jag inte möjlighet till, så på något sätt ska det väl gå att få till en resa på förmiddagen – det började ju trots allt inte på riktigt förrän kl 3.

Ok. Nu började den förvirrade kartläggningen av norra England. Det slutade med att jag klev upp halv fem en fredagsmorgon, tog mig till flygplatsen i Linköping, flög till Köpenhamn och därifrån vidare till Manchester för att sedan ta tåget tvärs över England till Scarborough. När jag kom till Manchester tänkte jag att ”jag kanske hinner med tåget som går en timme tidigare än det jag bokat” – tills jag kom till passkontrollen. Då tänkte jag istället: ”Hoppas jag hinner med mitt tåg som går om en dryg timme”.

Det gjorde jag men inte med jättemycket marginal och framemot klockan två på eftermiddagen, brittisk tid, checkade jag in på mitt hotell. Där någonstans började jag inse att halv fem svensk tid, som jag klivit upp, var halv fyra enligt klockan där – och att programmet pågick fram till elva nånting och att minglet skulle pågå en bra stund efter det. Jag däckade bland de första tror jag. En del av mina vänner höll på till 4…

En grej med Fantasycon som är lite annorlunda mot t.ex. Swecon är att det riktar sig mer till författare än till läsare. Det gör ämnena i paneldebatterna lite annorlunda och framförallt finns det en del inslag som man sällan ser i Sverige. Exempel på det senare är Agent / Editor sessions och Masterclass Sessions. Pass som man bara kan anmäla sig till på plats och där deltagarantalet är begränsat – till exempel max 20 eller så.

Jag var med på två sådana, ett pass där en agent pratade och svarade på frågor och ett med en förläggare. Det var oerhört givande och även om det kanske inte var så mycket nyheter så fick jag en del tankar bekräftade. Också att det är en långsam process att bli utgiven på förlag. Agenten jag pratade med sa att det brukade ta två till tre år från att en agent plockade upp en författare till att de hade ett signat kontrakt på ett förlag.

Vi diskuterade också hur länge man bör hålla på med sitt manus innan man skickar det. Tredje utkastet nånstans verkade vara det som föredrogs. Inte jobba ihjäl det, men inte heller skicka något som inte är klart. Att skicka ett halvfärdigt manus som sitt första är liksom inte meningsfullt. Man måste visa att man klarar att skriva klart. ”I have to know you can finish a novel. The wold is littered with unfinished novels.”

Vi pratade följebrev, ”Keep it simple”, vikten av att följa instruktioner när man skickar in (det är dumt att bli bortgallrad bara för att man inte orkar bry sig om hur agenten/förlaget vill ha sina texter formaterade) och vi pratade om internationella rättigheter och mycket annat skoj.

Jag var på en av de två (!) prisceremonierna som var under kongressen. David Gemmel awards för bästa fantasyroman, bästa fantasydebut och bästa omslag. Jättekul, bra tal, och trevligt mingel efteråt. Skulle verkligen önska att vi hade något liknande i Sverige för att fira våra inhemska fantastikförfattare och för att lyfta fram genren lite.

Som vanligt blev det mycket tid i ”baren”. (Egentligen tre olika platser varav en var på ett annat hotell eftersom kongressen var uppdelad på två). Bland det trevligaste med de här tillställningarna är nämligen det faktum att så många där är så himla lättpratade. Man behöver inte känna sig ensam länge om man åker på sin första kongress. (Förra gången kom jag före de få jag kände men hann inte sitta och väntar i mer än två minuter innan någon kom fram och undrade om jag var ensam.) Och för mig är det samtalen med andra författare, recensenter, förläggare och alla andra intresserade som finns där som är allra mest inspirerande. Det är bara så himla kul att prata med folk som också tycker det här med fantastik är bland det bästa som finns!

Mer då?

Jag satt med i en panel på söndagen. Min första i Storbritannien. Lite nervöst faktiskt när hela salen var full. Men jättekul.

Jag fick svar på en hel del av de frågor jag åkte dit med.

Jag blev bjuden på kaffe av andra som hade med eget till frukosten – hotellets var blekare än teet.

Manchester Airports tull hade symboliskt nog stängt ”Arrivals from the European Union”-passagen.

Jag lärde känna många nya personer.

Jag vet var Scarborough ligger.

Och jag hade fantastiskt kul.

Mindre kul kanske att åka till jobbet tidigt på måndag morgon efter att ha landat vid midnatt på söndagen efter den helgen. (Smet från kongressen vid 13-tiden, och sen hela resan i omvänd repris.) Var rätt trött och hade gärna stannat hemma en dag. Men, men. Det var bara att bita ihop.

Och ja, det var så värt det!