Arkiv

Tag Archives: Snurrigt

Sitter med en Gin-o-Tonic och lyssnar på spellistan till mitt senaste manus under arbete. Disarm med Smashing Pumpkins vyssar mig lite. Har grottat lite i manuset idag igen. För första gången sedan i torsdags kväll – förra veckan. Alltså tio dagar sedan jag skrev på det senast. Det var en alldeles för lång paus. Men det berodde på två saker. Dels körde jag in i en återvändsgränd och dels har det varit en alldeles tokig vecka. Massor på jobbet. En release att planera och genomföra. En födelsedag dessutom (inte min) och sedan en signering på en bokhandel i stan. Lägg till det hysteriskt mycket på jobbet – och en inte helt frisk Thomas – så är det väl inte så konstigt att jag inte skrivit kanske.

Men att det är logiskt gör inte att det inte var saknat. Därför var det så oerhört skönt att komma igång igen. Med den takten jag hållit från februari kommer jag inte vara klar förrän till hösten, men vi får se om jag kan göra något åt det.

Under tiden har bloggen bytt skepnad som Maria skrev. Och som jag nämnde alldeles här ovan – och som Maria påpekade – så har Incidenten i Böhmen släppts nu. Den finns inte på Bokus eller Adlibris i skrivande stund, men den lär dyka upp där snart. Det viktiga är dock att den finns på riktigt nu. Man vågar liksom inte riktigt tro på det förrän man verkligen står där med boken i hand. Det kan trots allt fortfarande gå åt pipan.

Men nu har jag stått och bjudit på snacks och bubbel, jag har signerat böcker på spelkonventet Lincon och på Akademibokhandeln nere på stan. Jag har kartonger med böcker som jag fått från förlaget stående bakom ryggen på mig.

Allt det där som jag kämpat för i två års tid. Eller egentligen ännu längre.

”Hon läser sin dagbok” sjunger en ung Joakim Thåström nu. Hade jag skrivit dagbok, annat än i den här formen, hade det nog inte stått något alls i den de senaste dagarna.  Det har bara snurrat. Ett lyckligt snurrande – men huj vad matt jag är nu.

Nu kan jag inte göra så mycket mer. Mer än att försöka få folk att vilja läsa boken förstås. Men jag kan inte ändra något. Nu finns den där för allmän beskådan och jag kan inte längre ändra något baserat på den feedback jag får. Bara lyssna och ta in – och förhoppningsvis lära till nästa gång. Men Incidenten i Böhmen är tryckt nu. Den berättelsen löper som den gör – och jag kan bara hoppas att ni tycker om den. Jag vill verkligen det. Jag skriver för att jag vill berätta, och beröra, få mina läsare att känna något.

Om jag lyckats med det? Det kan bara ni svara på. Inte jag. Men därför vill jag gärna veta vad ni som läst den tycker och tänker.

Själv tänker jag mest på alla er som stöttat under vägen, både på nära håll och på distans, och er som kom förbi under releasen, eller under signeringen på bokhandeln – och/eller som kom på vår lilla fest. Tack ska ni ha allihop för att ni hjälpt mig ta idén till färdig bok!

”Whatever words I say, I will always love you”.

Jag hade äntligen skickat den korrade versionen av manuset. Hade bestämt mig för att sluta lite tidigt på jobbet. Så jag kom hem och tänkte att jag skriver några rader. Jag har en del projekt i bakhuvudet som jag inte riktigt kan välja mellan. Så jag tänkte att jag kan väl testa att klottra lite kring något av dem. Kanske bara skriva ner lite grundtankar och sedan börja skriva. Bara några rader på något nytt. Jag har egentligen inte skrivit något nytt sedan i september. Eller jo, ett kapitel har det blivit. men inte mer än så. Lite frustrerande, men situationen har varit sån att det har inte funnits ork eller energi till det. Så det har fått ligga i träda.

Tanken kommer ju smygande då. Jag kanske inte kan skriva längre. Det är så mycket som har hänt under det senaste året, och jag har förändrats. Vem vet, skrivandet kanske har dött…

Hur som helst, jag satte mig ner vid datorn. Bara jag och katten hemma. Vad skulle jag skriva då? Vilken historia skulle jag jobba med?

Det var då den knackade på. Den där historien. En idé som mest var ett skämt från början. Ett skämt för att ”jag skriver ju inte sånt”. Men den tyckte att om jag blandade den med en annan, minst lika vag, idé så kanske det kunde vara något? ”Men”, försökte jag, ”jag skriver ju inte sånt heller”.

”Det skiter jag i”, sa idéerna som vid det här laget började blanda ihop sig till en konstig hybrid.

”Ja, ja, jag kan skriva några rader så ska ni se att det inte funkar”, tänkte jag tillbaka till dem/den.

Började klottra lite i ett blankt dokument.

Efter en stund resulterade det i det här FB-inlägget:

Den nya storyn

Sedan fortsatte jag skriva.

På mindre än två timmar hade jag skrivit ett första kapitel och dessutom bokat in ett studiebesök på den lokala tidningen.

Och fått lite kaffe – till slut.

På torsdagskvällen skrev jag några rader till, likaså i fredags, och i går morse avslutade jag kapitel 2.

Jag har fortfarande ingen aning om huruvuda jag kommer att reda ut det, eller riktigt om vart det är på väg. Men det är rätt kul. Dessutom är det oerhört skönt att inte behöva tänka: ”Men vad åt man till frukost egentligen? Hade man knappar, eller snörning? Hur lång tid tar det att rida till Wien?”  – och liknande fågor.