Efter alldeles för lång tid, verkligen toklång tid, skickade jag för några dagar sedan ÄNTLIGEN iväg hela mitt manus till skrivgruppen.

Det är stort, läskigt och spännande på en gång. Som med mycket läskigt borde det vara en vanesak. Att det blir enklare att dela med sig ju fler gånger man gör det. På samma sätt som att det nog blev större sak att släppa in ju längre jag väntade.

Jag formulerade mig inte precis så men hintade om att de gärna får vara skoningslösa i sin respons så att jag kan utvecklas så mycket som möjligt. Så att de inte håller igen bara för att det blev stort att dela mitt romanmanus.

Jag har lärt mig att i perioder när jag kommit ifrån skrivrutiner och sedan väl skriver, så ser jag mycket mer skeptiskt på skrivprojektet än när jag jobbar ofta med texten. Skriver jag ofta kan jag fortfarande känna tvivel men kan ignorera det och tänka att det inte spelar någon roll. Jag skriver för att jag vill skriva. Jobbar jag inte alls med texten så kan jag heller inte utvecklas. När jag skriver för sällan får jag för långt avstånd till mitt skrivande jag och har svårt att värja mig från mitt eget ifrågasättande.

Jag har precis gett respons på en väns bokmanus som handlar om skrivande och jag tyckte mycket om hans fokus på att våga skriva. Kanske är det lätt att inse hur dumt det är att hämma sig själv, men är det inte lite fascinerande också hur skrivprocessen kan vara kopplad till så mycket skrämmande känslor? Eller ännu mer, till så många olika känslor.

/Sara L