Senaste skrivmötet

Det blev lite mer ostrukturerat och ofokuserat än vanligt i torsdags. Det fanns skäl till det, så jag klagar inte – det var bara kul att vi kunde få till en träff trots att vi alla var lite splittrade i fokus av olika skäl.

Vi diskuterade högt och lågt. Medan jag har fortsatt att skriva långt som Maria nämnde har hon fortsatt skriva korta saker. Sara har av diverse skäl inte kunnat skriva alls, men det hindrar ju inte att man träffas och att träffarna kan bli bra. Samtidigt är vi alla tre extremt splittrade i fokus, av yttre ting. Men på ett sätt är det nästan ännu viktigare att träffas då, trots att vi flackar i vad vi pratar om, trots att ingen har något specifikt att visa upp just nu.

Samtalet hjälper till (nu talar jag för mig själv, men jag tror de andra håller med) att påminna mig om hur roligt det är att skriva. Att återtända den där gnistan som vardagen ibland tenderar att nästintill kväva, när det börjar kännas stressande att man ”måste försöka hinna med att skriva”. Det är ju oerhört kul. Det är ju därför vi håller på. Jobbigt ja, men det är ju allting någon gång om man skall komma någonstans med det.

Så nu sitter jag här och struntar i att jag inte fått något skrivit på ett par dagar, och istället njuter jag av att det är lördagsmorgon och att jag har chansen att försöka komma vidare i min historia.

Det är ju trots allt det här som är grejen. Att få sitta och låta historien utvecklas, låta personerna i den vandra sina egna, ibland ganska överraskande, vägar. Om det sedan blir 500 ord eller 1000, eller bara 5 – det spelar ju faktiskt inte lika stor roll…