De där sista undflyende kapitlen
Jag har skrivkramp. Eller alltså, det har jag inte. Lyckas jag bara få mig att sätta mig framför tangenterna så producerar jag text. Kanske inte i något rasande tempo, men i alla fall något.
Men problemet är att jag inte gör det tillräckligt ofta. Skall jag bli klar med manuset innan året är slut, och helst innan jul, borde jag ta varje chans jag har att skriva. Istället tar jag varje chans jag har för att göra något annat, eller inget alls.
Visst, det är mycket nu. Husfixande, jul, jobb, etc. Men samtidigt. Jag borde kunna ta mig tid. Lite grann i alla fall.
Det är ju så lite kvar. Bara ett par kapitel. Men det är som om jag inte riktigt vågar avsluta. Detta trots att jag vet att det återstår massor jobb efter att jag satt den där sista punkten. Det är ju bara första utkastet eller hur?
Men ändå. Det tar emot. Är trögt. Med det kommer tvivlen. Beror trögheten på att historien inte håller? Är det för att jag undermedvetet vet att historien inte är bra som jag inte vill komma till ”läsläget”. Jag vill helt enkelt bespara mig den ångesten och insikten? Är det så?
Jaja, jag får kämpa vidare. Kan ju inte svika mitt löfte till mig själv. Men det är jobbigt…
Har någon annan upplevt något liknande? Hur gjorde ni i så fall? Bet ihop bara? Tvingade någon närstående att slå en i bakhuvudet med en skiftnyckel om man inte skrev varje dag? Tips mottages tacksamt…
Sällsamt 
jag tror det är någon form av separationsångest för att man börjar närma sig slutet, fast det bara är första utkastet så spelar det ingen roll. Jag har själv upplevt det så därför har jag bäddat för att det kan bli en serie och minst en trilogi. Kanske gör mig själv en björntjänst men jag älskar att leva med mina karaktärer och är inte redo att skilja mig från dem ännu. Mitt råd är fortsätt, ord för ord till slut lossnar det. Tänk på att du ska leva länge med din text, när du kommer till redigeringen så kommer du ibland spy på den. Må så gott och lycka till!
Ja det är nog väldigt mycket det som är grejen. Att bädda för en fortsättning kan ju vara ett sätt. Vill inte riktigt uttala huruvida det är en modell som är applicerar just här, men…
Och ja, jag är medveten om att jag kommer vilja kasta alltihop under redigeringen. Det är den delen i skrivande som jag alltid haft svårast för. Och nu kommer jag behöva göra det på en hel roman. Noveller, spel, reklamtexter, broschyrer, artiklar har jag plågat mig igenom genom åren. Det här är större tänker jag, och därmed mer plågsamt.
Men det är som sagt en annan sak. För att göra det måste man ju ha en text att redigera… Och för att komma dit måste jag kämpa mot instinkten att säga att jag inte hinner/orkar skriva idag. För får jag bara mig själv till texten skriver jag. Det vet jag. Ett tecken i taget. Så mycket känner jag mig själv att jag vet att jag kan hantera ”skrivkramp” – det är snarare ”skrivflykten” som är problemet…
tack för omtanken!