Att kittla utan att avslöja – tankar om titlar
Thomas lade en utmaning här för ett tag sedan: att skriva ett inlägg om vad som gör en titel bra. Jag har funderat på det och nu hittat några minuter för att skriva ner mina tankar.
De titlar jag tycker bäst om är de som sätter fantasin i rörelse. Neil Gaimans Sverigeaktuella The Ocean at the End of the Lane är ett lysande exempel. Så fort jag hörde talas om den ville jag läsa den och inte bara för att han är en av mina favoritförfattare. Andra exempel är A Hat Full of Sky (Terry Pratchett), The Girl with Glass Feet (Ali Shaw) och för den delen Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (Jonas Jonasson) – där tycker jag att titeln är bättre än boken, även om boken är trevlig.
Copywritern och spexaren i mig gillar också när titlar kan tydas på flera sätt. Till exempel Människohamn (John Ajvide Lindqvist) där ”hamn” kan läsas som båtplats, säker plats och form.
Sedan gäller det ju att titeln kittlar lite lagom utan att avslöja för mycket. Det gäller kanske framför allt för noveller. Jag ändrade namnet på en av de första noveller jag skrev i skrivgruppen efter att både Sara och Thomas sagt att titeln visserligen var bra, men den berättade hela handlingen. Jag insåg att de hade rätt. (Novellen i fråga är med i vår antologi och jag hoppas att den någon gång blir publicerad, så jag skriver inte ursprungstiteln här).
Det är inte lätt att hitta på en bra titel. Som tur är finns det även fantastiska böcker vars titlar inte säger så mycket. Ett av Tage Danielssons mästerverk bär kort och gott titeln ”Bok”. Och vissa titlar blir varumärken i sig själva: en gång i tiden visste ingen vem Hamlet var. Eller Harry Potter.
Sällsamt 
Lite sent på här kanske, men helt plötsligt dök två titlar upp som jag verkligen gillar. Den ena är ungdomsboken ”Döden spelar faktiskt inte handboll”. Jag tror att det är för det där inskjutna ”faktiskt”, som ju egentligen är helt uppenbart, som jag gillar. Jag blir nyfiken och vill läsa boken – bara för att få reda på hur det där konstiga citatet kommer in i historien. För jag är ganska övertygad om att det är ett citat.
Men ännu mer favorit är nog husguden Roddy Doyles ”The Meanwhile Adventures”. Kan inte riktigt sätta fingret på den, men jag önskar att jag hade skrivit en bok som hette så. Det är en sådan där titel som kan poppa upp i mitt huvud ibland och så går jag o grunnar på vad den skulle kunna handla om (bara barnen som har läst den – så jag vet faktiskt inte – men lika intressant att fundera på är ju ”vad skulle min bok med det namnet handla om?”).
Två riktigt bra titlar, särskilt The Meanwhile Adventures som jag också önskar att jag hade kommit på. Jag tror det är kontrasten som gör det, äventyr brukar inte pågå under tiden som något annat (implicit mer intressant) händer.
En kul övning för skrivgruppen kanske: att slumpa fram en titel , till exempel en rad i en diktsamling, och skriva varsin historia utifrån den?
Apropå din novelltitel så var den inte ”bra”. Den var helt lysande bra – men med det förbehållet att den var för avslöjande för just den novellen. Men den var jättevacker.
Tack! 🙂
Väldigt svårt. Och jag undrar, varför är alla bra titlar på engelska? Beror det på att engelska språket på något sätt är lite bättre än svenska, eller beror det bara på att jag inte läser tillräckligt mycket på svenska?
/Linda
Ja, det är konstigt hur engelska titlar ofta låter lite bättre. Fast en del bra finns det på svenska också, tycker jag. Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter och Bröderna Lejonhjärta till exempel. (Och John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in, tänkte jag spontant innan jag kom på att den är en översättning från engelskan – och så var vi där igen.)
Svårt det där. Den ska som sagt inte avslöja för mycket, samtidigt som den passar med historien…
Ja, just detta att inte säga för mycket skiljer titlarna från rubriker, som jag sätter rätt ofta. I det senare fallet är det ju bara bra att få in mycket information.