Skrivstil

Det är lite spännande det här med hur man skriver. Visst kan man variera sin stil från text till text, och visst kan man anpassa hur man skriver efter vad det är man håller på med – men det finns något där inne som är väldigt mycket ”mitt sätt att uttrycka mig”.

Just den detaljen blev så oerhört tydlig häromsistens när vi satt tillsammans och plitade lite i texter över en kanna te.

Jag försökte förklara för Sara varför jag inte riktigt tyckte ett stycke i hennes novell funkade, eller vad det var för något som saknades. Snarare det senare. Men jag lyckades inte riktigt sätta ord på det så att min tanke, eller kanske snarare känsla, blev begriplig… Efter en stunds ”menar du? Nähä” osv så bad jag helt enkelt att få låna tangentbordet. Sara tittade lite förvånad på mig och räckte över det… Jag hamrade loss på tangenterna och skrev ett eget stycke om exakt samma sak. ”Sådär skulle jag gjort” sade jag, och lämnade tillbaka ett stycke text som stilmässigt var totalt fel i sammanhanget. Sara tittade lite fundersamt på det och utbrast i ett ”nu vet jag hur jag skall skriva” och skrev om stycket så att det passade in.

Det intressanta var hur otroligt olika våra stycken var, trots att de egentligen sade samma sak. Det och så det faktum att hon utifrån att hon vet hur jag skriver kunde förstå vad det var jag menade att jag tyckte hon skulle göra, trots att jag inte lyckades förklara det för henne muntligt när jag försökte tidigare.