Att göra slut

Helt klart är det svåraste som finns när det gäller skrivande att skriva slutet. Alltså inte själva slutscenen/erna utan det som är själva händelseförloppet som leder till detta. I alla fall tycker jag det.

När jag skrev Incidenten fick jag någon form av block ungefär där. Sara slog upp den här godbiten och visade:

Samma sak nu. Sitter med ett manus, har kommit till partiet som skall leda fram till det absoluta slutet. Sitter och våndas. Skrev en del på morgonen igår (söndag) och skulle sedan fortsätta resten av dagen. Det tog väl fram till tio, halvelva innan jag kom igång igen. På kvällen alltså. Hittade ursäkter, gjorde ingenting, vände och vred på strukturen, våndades hela förbaskade dagen.

Och sedan när man producerat ytterligare ett kapitel – ett långt dessutom – så kommer tvivlen. Det här kommer ingen orka läsa. Fan vad kasst. Det går inte att få ihop det här på ett trovärdigt sätt. Egentligen funkar inte storyn överhuvudtaget. Usch, det är nog lika bra att jag lägger ner det här projektet. Borde börja på något annat istället. Eller bara lägga ner hela skrivandet som grej.

Så ungefär.

Fördelen den här gången är att jag vet att jag tog mig igenom det förra gången. Och att det blev helt ok.

Fast det var ju då det… Den här gången kanske det är dåligt på riktigt…

Idag kanske jag slipper skriva. Måste skriva blogginlägg. Och städa. Det måste jag säkert!