Det går framåt, fast sakta
Det är svårt det här att skriva.
Jag trodde jag hade på något sätt knäckt koden för hur jag jobbar med text. Men se, tror man att man kan något så blir man slagen på fingrarna. Varje projekt har sina utmaningar, så är det bara.
Man skulle ju kunna tro att det är enklare att skriva i en värld man redan kan. Så är det säkert för vissa. Själv tycker jag nog inte det. Jag körde nämligen fast stenhårt. Jag jobbar just nu med en fortsättning (nåja, inte riktigt, men delvis samma setting och personer) på Incidenten i Böhmen. Jag hade kommit en liten bit. Men så tog det tvärstopp. Det gick bara inte att skriva. Varför? Jag vet inte riktigt. Det var inte så att det jag skrivit hittills var dåligt.
Tvärtom, jag gillade det faktiskt (vilket jag inte brukar göra)! Men jag stod och trampade. I samma hjulspår liksom. Och alla försök att bryta det kändes kliché och/eller trista. Höll inte storyn? Höll inte huvudfigurerna?
Men egentligen var det inte dem det var fel på, och dessutom blev det bara ännu mer jobbigt rent mentalt ju mer jag försökte definiera handlingen.
Jag får erkänna att det var ganska frustrerande.
Sedan kidnappade jag min hustru en lördag när barnen var och tränade. Släpade med mig henne till Babettes café – där jag brukar sitta och dricka te och skriva ibland. Och så tvingade jag henne att hjälpa mig att få fram bakgrunden till en av mina bifigurer. Vi diskuterade igenom bakgrunden, dennes mål med livet och så vidare. Och helt plötsligt fick berättelsen liv igen. Från det så kunde jag börja tänka i nya banor och bakgrunden till hela historien blev mer intressant för mig.
Nu har jag kommit förbi den första milstenen. 10 000 ord i manuset. någonstans mellan en sjättedel och en sjundedel gjort således.
Det är fortfarande svårt. Det där att förhålla sig till det man gjort tidigare. Att inte kunna gå bara på intuition och improvisation. Lite som att jag när jag undervisar inte riktigt klarar att hålla samma lektion två gånger. Jag måste göra något annorlunda. Lämna tillräckligt mycket öppet för anpassning för det som kommer att hända bara sådär. Men nu känner jag att jag har öppnat upp tillräckligt mycket nya tankar för att det ska bli intressant. Jag trodde ett tag att jag skulle tvingas göra en totalplanering för att kunna komma i mål. Men det känns inte längre lika viktigt. Nu lever den sitt eget liv, så som jag vill att den skall göra.
Sällsamt 
Kan tänka mig att det är ett bra sätt att bolla detaljerna med någon insatt och det på en ostörd plats en stund. Så bra att det hjälpte dig vidare.
Jo, och tricket var nog lite grann att inte fundera så mycket kring själva historien, utan att mer fokusera på en person, eller ett element som jag kunde få utgå ifrån och se hur den passade in.
Har du läst intervjun med Jessica Schiefauer i senaste Skriva? ”Varje gång jag påbörjar en ny skrivprocess känns det som att jag aldrig har gjort det förut. Jag kan cykla, men cykeln har förvandlats, pedalerna sitter på andra ställen, styret är bakochfram. Vad är det här för manick? Och så måste jag lära mig att bemästra just den cykeln. Och ramla en massa gånger innan jag har koll på läget.” Jag tror att det ligger en del i det, man måste hitta ett förhållningssätt till just den aktuella texten, oavsett hur mycket eller vad man har skrivit innan.
Vad bra att det lossnade!
Håller med till fullo. Det är en bra bild. Diskuterade skrivprocess med Kristina H en gång, och vi var inne på just det att det gäller att hitta det sätt som passar dig med just den berättelse du skriver nu.