En inte särskilt magisk gräns

Men ändå för mig en ganska viktig.

Även om den kan synas helt godtycklig.

Vaddå?

Jo, idag efter en hel del våndande, så passerade jag 40 000 ord i mitt nuvarande manus.

40 000 – det kanske inte låter så mycket.

Men det finns romaner som är kortare än så. Många av de riktigt bra lite äldre är däromkring. Men visst, de flesta romaner som kommer ut nuförtiden är betydligt längre än så. Inom fantastiken är det inte ovanligt med en faktor 3 på det. I den första delen i en trilogi!

Men hursomhelt, jag brukar sikta på nånstans 60-80 000. Tycker det är ganska lagom.

40 000 då, vad är det viktiga med det?

För mig så innebär det ganska mycket. Om jag som nu når 40 000 och känner att jag har målet i sikte så innebär det att jag helt plötsligt börjar tro att jag kan ro ihop det här projektet. Innan jag har kommit dit är jag osäker på om det ens blir en roman av det. Och skulle jag komma dit och inte ha en aning om vart det skall ta vägen skulle jag nog känna hur det börjar hetta i pannan och svettdropparna samla sig. För då är det inte säkert att det går att landa.

Inte så att jag vet _hur_ det ska sluta. Men jag känner att det det drar mot ett slut. Det är den viktiga känslan. Samtidigt som jag känner att det faktiskt blir tillräckligt mycket för att fylla utrymmet mellan pärmarna.

Och där sitter jag nu alltså.

Därför är jag lite glad. Bland annat.