Med anledning av ett nyligen timat val

För ett par år sedan skrev jag en novell. Jag kommer inte riktigt ihåg vad som fick mina tankar att spinna iväg i den riktningen, men det besynnerliga är att jag minns exakt var jag var. Jag körde bil, och jag vet exakt var jag var just när det ”plingade till” i hjärnan. Irrelevant som tusan just för denna novell, men hur som.

Jag skrev den avsiktligt vagt utifrån ett ”öst/väst-perspektiv”.

Tanken var att den eventuellt skulle in i vårt antologiprojekt som vi jobbade med just då. Nu blev det inte så. Bland annat för att Maria mycket riktigt påpekade att den ”inte var tillräckligt mycket fantastik”. Något som känns extra ironiskt en dag som denna.

Så den blev liggande. Kom att tänka på den för någon vecka sedan. Och idag tänkte jag att jag kan bjuda på den.

Den är inte helt typisk för det jag skriver (lite av ett stiltest), och den är i ett ganska rått stadium då jag aldrig gick vidare med redigering. Men det får ni leva med:


Beslut

”Kan man få en kaffe? Eller en whisky?”

”Javisst, vilket ska det vara?”

”Ta både och. Och gör den stor, förbannat stor.”

”Kommer snart.”

Han satte sig ner. Andades in den rökiga luften. Visst var det rökförbud på platser som den här? Han plockade fram ett paket ur fickan. Knöligt och nästan tomt, men han lyckades fiska ut en nästan rak cigg. Var fan hade han lagt tändaren då? En hand uppenbarade sig framför ansiktet. Handen höll i en tändare. Innan han hann säga något flammade en låga upp och tände ciggen. Han tog ett djupt bloss och lät röken leta sig upp i näsan innan han andades ut.

Rökridån blev tätare kring honom. Det fick honom att tänka på den där klubben. Lite sjukt faktiskt. Han hade varit på många rökiga platser. Men det var just de bilderna som envisades med att dyka upp. Trevliga bilder.

Det hade varit djävligt dumt. Men hon var ju så förbannat sexig. Dansade som en djävla gudinna. En sån där sexgudinna från antiken. Rumpan sen; snygg, rund, fast. Och förbannat skön. Förbannat skön verkligen.

Varför i helvete hade Alexandra blivit så djävla upprörd över det? Eller ja, det var ju kanske inte så konstigt. Han borde fan göra något åt den där förbannade reportern. Jaja, det fick bli sen. Viktigare saker att ta tag i nu.

”Kaffet, och whiskyn, herr President.”

”Skaffa hit en vodka också. En stor. Nej förresten ta hit en flaska och ett glas!”

”Georgi, vet vi vad det är än?”

”Nej herr President, de försöker fortfarande fastställa det. Så egentligen vet vi inget mer.”

”För helvete, sätt lite fart på dem! De beter sig för fan som barn som ska till skolan!”

”Ja, herr President”

Barn ja. Måste komma ihåg att ta ett snack med Simons rektor sedan. Varför i helvete kunde inte ungen bara skärpa sig för en kort stund? Varför skulle alltid pappa behöva komma och fixa till sonens förbannade soppa? Han borde ta ett allvarligt snack med Simon också. Men när fan skulle han kunna göra det? Får börja med rektorn. Kalla upp honom. Det borde göra honom spak nog.

Samma skit med Anna. Hon gjorde fan aldrig heller som man sa. Måste göra något åt det förbannade drägget hon hängde med.

Skärmen blinkade till och sedan fungerade den igen. Uppenbarligen bytte de till reservaggregaten redan nu. För säkerhets skull. Säkerhet ja. Det kunde han ju ha tänkt på. Ja, ja, man får stå sitt kast. Kanske bäst att kolla i alla fall.

Hade Simon träning idag? Vem skulle se till att han kom dit? Var det Alexandra? I så fall blev det nog inte av. Hon lär ju ha glömt bort det.

”Herr President?”

”Ja, vad är det nu då?”

Mannen sträckte på sig och försökte uppenbarligen se viktig ut.

”Vi är ganska säkra på att det är missiler herr President.”

”Ganska säkra?”

”Nittio procent säkra, herr President”

”Om det är de andra tio, vad är det då?”

”Nu förstår jag inte frågan herr President?”

”Glöm det. Det var inget viktigt.”

”Ok herr President.”

Han slöt ögonen och lutade huvudet bakåt. Hur skulle han göra med Alexandra? Hon var ju inget kul alls längre. Inte så konstigt att han hamnade i sådana situationer. Skulle han bara ta ut skilsmässa? Det kanske vore bra. Men skulle hon hålla tyst då? Nu gjorde hon det ju ganska mycket bara för att rädda deras äktenskap. Eller snarare, sin egen position. Fan vad jobbigt allting var.

”Och vi vet fortfarande inte varifrån de kommer eller vart de egentligen är på väg?”

”Nej, herr President. Det finns en lista med tänkbara avfyrningsplatser och nedslagsplatser…”

”Jag vet det. Har den ändrats någon de senaste 10 minuterna?”

”Nej, herr President. Men vi jobbar på det.”

”Jobba vidare.”

”Ja, herr President. Vi säger till när vi måste ha ett beslut.”

Hur fan kunde de be honom om ett beslut när de inte kunde ta fram vettigt underlag?

”När?”

”Det beror lite på. Inom tio, femton minuter troligen herr President.”

”Du får det om 8 minuter.”

”Ok herr President.”

Beslut. Alltid dessa förbannade helvetes djävla beslut. Varför kunde folk inte bara göra rätt från början? Han måste bestämma något åt Anna också.

Hon måste in på ett universitet. Någonstans där den där imbecilla idioten till pojkvän inte kunde följa med. Något dyrt ställe, gärna långt bort. Får be den där nya sekreteraren fixa något. Vad var det hon hette nu igen? Skit samma, hon verkar ju kunna sitt jobb och ser bra ut. Kanske kan bli något.

Han behövde verkligen ett ligg. Men det var väl svårt att fixa här. Den där klubben vore bra, men lite svårt att ta sig dit nu. Knappt om tid för att ens få till ett snabbt här faktiskt. Får fixa det sen.

Fan också. Sekreteraren. Vad fan var det hon hette då? Han skulle ju ha sagt till henne att fixa någon form av present åt Alexandra. Något dyrt. Får ta det sen.

Sen ja. Var det imorgon det där besöket på krigsveteranhemmet var? Varför hade han gått med på det? Vet de verkligen vad de pratar om på den där förbannade PR-byrån? Vore väl bättre att ägna tid åt något meningsfullt?

Som budgeten. Ha! Varför i helvete skulle de ha hans input där? Det var väl för fan de som var ekonomer? Och så en förbannad presskonferens om vad i helvete var det för land nu igen? Och någon sömn lär det väl inte bli.

”Herr President?”

”Ja, vad är det nu? ”

”Ursäkta herr President, vi har bokat in en presskonferens härifrån vid midnatt. Det borde vara lagom med tid.”

”Hur kan vi ha en presskonferens om något vi inte vet vad det är?”

”Vi hoppas veta det då. Och vi kan nog inte hålla media borta längre än så.”

”Vi kan hålla dem borta ur länge vi vill! Men ok. Vi kör på det.”

Inte fan kunde han det egentligen. Det hade de ju bevisat gång på gång. De kunde ju för fan dyka upp var som helst.

”Bra, herr President.”

Han svepte vodkan och hällde upp ett till glas. Den brände till i halsen. Brände bort all stress.

Han skulle verkligen behöva några dagar utan stress. Någonstans vid havet. Utan Alexandra. Utan en massa journalister. Utan beslut.

”Ursäkta mig Herr President, skulle ni kunna följa med mig. Ni är önskad vid ledningscentralen?”

Han vände på sig. En uniformerad man stod där. En springpojke. Han log. Här kunde man vara överste och vara springpojke.

Han reste sig. Tittade på flaskan men lät den stå. Han svepte det nypåfyllda glaset och ställde ifrån sig det.

Bekymrade ansikten som vände sig synkroniserat. Bekymrade gamla ansikten. Fan vad tråkiga de såg ut. Såg ut förresten. Var, var egentligen ett bättre ord. Det här var nog den torraste samling man kunde hitta utanför Gobiöknen.

”Har ni kommit fram till var de kommer ifrån?”

Fyra huvuden som skakade från sida till sida.

”Herr President. Vi har en lista på 10 tänkbara länder de kan komma ifrån utifrån när de upptäcktes. Men det kan vara någon annanstans ifrån också.”

”Inga satellitbilder som visar?”

”Nej, herr President. De som avfyrade dem måste ha vetat vad de höll på med. Vi förstår inte hur vi kan ha missat dem, vi har nästan hela jorden täckt nästan hela tiden.”

”De kanske kom från rymden?”

”Nej det är inte sannolikt herr President?”

”Det skulle kunna förklara en del, men våra experter bedömer det som mindre än en procents sannolikhet herr president.”

Fan de kunde verkligen inte ta skämt. Ok. Ingen idé att försöka med sånt då.

”Men vi vet att de är på väg mot oss?”

En harkling.

”Med 90% sannolikhet, herr President?”

Återigen dessa 90%. Procent hit och procent dit. Och tittarsiffror. Och budgetsiffror. Och en massa djävla annan skit. Skit ja. Ett toabesök hade fan inte varit fel. Dessutom hade kaffet, whiskyn och vodkan gått rakt igenom. Fast det skulle ta djävligt lång tid. Och göra djävligt ont. Han borde verkligen kolla upp det där med någon läkare. Fan också, nu sade de något mer.

”Ursäkta, kan ni ta om det sista?”

”Herr President, vi måste ta beslut om ett svar.”

Ett svar på något som man inte visste om det var ett hot, och inte från vem. De hade gått igenom alternativen i bilen på vägen hit. Det fanns risker med alla.

”Försök skjuta ner dem. Blir någon skadad av vrakdelar eller annat så får vi ta det. Vi kan inte riskera att de slår ner. Ni sa att du kunde bära kärnvapen eller hur?”

Ett skjut. Fanns det nån här som skulle kunna ställa upp?

”Det är en möjlighet ja.”

Möjlighet? Risk väl? Eller? Ja det beror kanske på hur man ser på det…

”Gör det.”

”Ja, herr President, och om det misslyckas?”

”Vi väntar inte på det.”

”Ursäkta, herr President?”

Var karln dum? Fattade han inte ens en enkel mening. Militärer var som hundar. De behövde raka ordrar. Hunddjäveln behövde ju avlivas också. Det var fan sant! Det hade han inte heller ordnat med. Fan också! Det hade han ju lovat att göra.

”Vi svarar med full kraft.”

”Mot vem?”

”Alla på listan.”

”Herr President?”

Han var fan trög.

”Nu.”

”Herr President, ni är medveten om att det kan trigga fler svar?”

Är det den platta sidan på en spik den man skall hamra på?

”Ja, General.”

”Är det en order, herr President?”

Huvudvärk. Var det huvudvärkstabletter han hade i fickan? Eller var det sömntabletterna? Skit samma egentligen. Om han bara tog en borde det inte spela så djävla stor roll. Doktorn hade sagt att han skulle vara försiktig med dem, men det verkade ju inte vara så noga. Och förresten, vad fan gjorde det för skillnad?

”Ja.”

”Överste, förbered för avfyrning! Herr President, när?”

”Omgående.

Annonser
4 comments
    • Thomas said:

      Tack. Ja, jag hade glömt bort den, men kom som sagt var av någon anledning att tänka på den för ett litet tag sedan…

      • Kajsa said:

        Det var jag som kommenterade. Om du undrade 🙂

      • Thomas said:

        Förstod det 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: