Kaniner igen

”Jag har skrivit om det här projektet tidigare, men tänkte att det var på sin plats med en liten slutrapport…”

Så skrev jag här på bloggen för ett bra tag sedan. Det var när min hustru läst färdigt boken jag skrev till mina barn. Boken som de hade beställt. Där de hade definierat huvudpersonerna och en och annan bifigur och bett mig skriva den historien åt dem.

Jag skrev ett kapitel, mamman högläste och barnen tvingade mig att fortsätta. Jag ville ta mig an uppgiften lika seriöst som jag gjorde med mina ”egna” projekt. Så jag jobbade hårt med manuset. Satt och gjorde mind maps när jag körde fast. Vände och vred på formuleringar innan jag var nöjd med dem. Att det var för ”bara” dem och inte för en stor publik tyckte jag inte spelade någon roll. De accepterar ju att jag lägger så mycket tid på skrivandet och det här var lite mitt sätt att visa min tacksamhet över det.

Efter att vi var klara gjorde jag dessutom ett par redigeringsvändor – precis som jag gör annars också, men sedan blev det liggande. Jag hade ju liksom fått min belöning, barn som skrattat och varit glada över något jag hade skapat för dem.

Så för en tid sedan kom manuset på tal igen. Och vad som började som något jag sade halvt på skämt ledde till att någon ville läsa manuset. Och det i sin tur ledde till något som jag inte hade tänkt mig från början.

En kaninhistoria ska bli bok på riktigt. En illustrerad kapitelbok. Det är så himla kul! Jag är så glad. Nu ska Kaninen, och ekorren Kevin Montenegro få träffa nya barn. Jag hoppas att andra barn kommer gilla den så som mina egna (och mina testläsares kanske ska tilläggas) gjorde. Att andra föräldrar också får höra fniss och förskräckelse och fniss igen i en härlig blandning.

Datum är inte spikat än, men under 2017 blir det. Hösten någon gång.

Och jag kan liksom inte sluta le.