Så kom det då

I brevlådan häromdagen låg det ett stort kuvert. Bland annat innehöll det ett ex av förbundstidningen ”Författaren”. Den första ”förbundstidning” jag faktiskt tyckt vara värd att bläddra i. Den och lite annat. Bland annat ett tunt litet medlemskort.

Sladdrigt men hyfsat miljövänligt.

Och med mitt namn på.

Sålunda är jag alltså – enligt författarförbundets definitioner i alla fall – författare nu.

Författare enligt min definition är ”En som inte klarar av att inte skriva”.

Jag vet att det är lite tramsigt av mig, men det kändes ändå lite stort. Både när jag fick beskedet och nu när jag fick pappren och kortet. Som något av ett erkännande. Rent praktiskt innebär det att jag kan söka lite stipendier och sådant också (om jag kan få medlemssidan att funka vill säga) och att man har rätt till juridisk rådgivning. Det där sistnämnda hade säkert varit rätt bra ett par gånger längs vägen, men jag har haft tur som haft bra kontakter runtomkring så jag har rett ut det mesta hittills ändå.

Annars ändras ju egentligen ingenting. Inga dörrar öppnas till de stora förlagen eller så. Livet fortsätter rulla på. Migränen försvinner inte, inte tandläkarbesöken heller. Men man kan kanske ändå lite grann, allra längst därinne känna att man tagit ett litet steg. Att man ändå lyckats med något litet.

Eller så är det bara jag som övertolkar innebörden av en liten papperslapp.