Grattis på femårsdagen, bloggen!
Idag är det fem år sedan vi startade bloggen Skrivkällaren, som den hette då. (Det var innan skrivgruppen Sällsamt hade fått sitt namn och på den tiden hade vi oftast våra träffar i en källare.)
Mycket har skett sedan dess. Skrivmässigt mest för Thomas, som har gett ut flera romaner, suttit i paneler med internationellt kända författare och nyligen blivit medlem i författarförbundet. Livsmässigt möjligen mest för mig, eftersom jag fick barn bara några månader efter att vi dragit igång bloggen.
Att bli förälder är det mest fantastiska som har hänt mig. Det är också något som radikalt har minskat tiden jag kan lägga på att skriva.
På ett sätt var tajmingen för att vara med och starta en skrivblogg alltså inte så bra, men på ett annat var den faktiskt bästa tänkbara. Bloggen och skrivgruppen har nämligen hjälpt mig att hålla fast vid skrivandet när det känts som svårast, när jag varit tung i huvudet av sömnbrist och knappt haft en minut för mig själv.
Så tack gruppen och tack bloggen. Ja, må du leva – hurra, hurra, hurra, hurra!
Några milstolpar under de senaste fem åren
Februari 2013: Första blogginlägget
November 2014: Thomas skriver kontrakt för att ge ut sin första roman Incidenten i Böhmen
Januari 2015: Våra vandringspriser Stora och Lilla korgen delas ut för första gången
Maj 2015: Skrivgruppen får namnet Sällsamt
Januari 2016: Sara L kommer med i gruppen och vi blir fyra
Mars 2017: Bloggen får en tävlingssida där vi samlar skrivtävlingar inom fantastikområdet
Februari 2018: Thomas blir medlem i författarförbundet
Sällsamt 
Fem år är både en lång och en kort tid.
Det känns bra att du känner att du haft nytta av bloggen, och gruppen. Det värmer verkligen. Hela grejen med att ge sitt skrivande ett sammanhang tror jag är extremt bra. Det är så lätt när man sliter ensam att känna att ”nej, jag hoppar över idag, det är så mycket annat att ta tag i” eller ”jag är för trött för att skriva idag”. Och gör man det tillräckligt många gånger så blir man aldrig klar/bättre (vad det nu är för mål man har). Genom bloggen har vi kunnat hålla ihop gruppen. Och genom gruppen har vi kunnat hålla liv i skrivandet. (Var och en på sitt sätt). Så känner jag i alla fall.
Sammanhang är bra. En bra sak med gruppen är också att vi å ena sidan stöttar och peppar varandra, å andra sidan tillåter att var och en lägger sin egen ribba (även om den ibland hamnar obetydligt över marknivå, beroende på ens livssituation just då). Det är en fin balansgång det där, som jag tycker att vi klarar.
Du har en viktig poäng där tror jag. Just i balansen mellan att pusha och hålla tillbaka. Tror det kan vara en nyckel till att vi hållit ihop gruppen så länge, att vi både är tydliga med våra respektive mål/ambitionsnivåer just nu och att vi ser varandras möjligheter och yttre omständigheter/begränsningar.
Misstänker att det annars kan vara en lätt miss att göra. Att man utgår från att alla vill och kan samma saker – vid samma tid. Det är så himla lätt att projicera sig själv på andra och utgå från den bilden – istället för att verkligen se dem.