”Snälla pappa kan du inte skriva en bok åt oss?”

Jag har skrivit om det här projektet tidigare, men tänkte att det var på sin plats med en liten slutrapport…

Att skriva till sina barn är säkert något som alla föräldrar som har någon form av författarambitioner tänkt på många gånger. Jag har börjat lite ett par gånger också. Dock har alla skönlitterära projekt dött ut. Jag har en del ”brev” till dem som jag skrev när de var riktigt små, men ingen ”färdig” saga eller berättelse.

Men så en dag i vintras satt vi runt matbordet. Bara vi tre. Mamman var iväg nånstans, eller på jobbet, tämligen frånvarande i alla fall. Det var då frågan ställdes:

”Snälla pappa kan du inte skriva en bok åt oss.”

Jag var ju mitt uppe i slutfasen, och senare redigeringsfasen av mitt andra manus, men man kan ju inte ducka en sån utmaning. Vi diskuterade vilka det skulle handla om. En kanin, en ekorre och en klubbmästare… Vi pratade lite om vem de var och deras relation, och vad de hette. Nu kom namnen att ändras något över tiden, men det är en annan historia. Vi hade i alla fall en utgångspunkt.

Yngste sonen kläckte alldeles innan vi skulle lämna bordet de berömda orden:

”Och så skall den vara i Roddy Doyle-stil”

Om ni läst ”The Giggler treatment” eller ”Rover Saves Christmas” eller ”The Meanwhile Adventures”, eller någon annan, förstår ni vad jag pratar om. Om inte, tja, gör det… Att skriva som någon annan är väl i princip omöjligt, men nu gillar ju jag hans berättande så jag lyckades förhandla mig till ett ”min variant på den berättarstilen” och kände mig nöjd med det.

Sen började jag skriva. Målet var att producera ett kapitel i veckan. Det gick rätt trögt. Till slut var jag tvungen att bita i det väldigt sura äpplet och säga att det går nog inte innan jag är klar med den andra romanen. De gick med på det, med löftet att deras bok skulle tas upp efter att jag var klar.

Så efter otaliga redigeringsvarv skickade jag iväg mitt andra manus, och då kunde jag ju inte längre fly undan.

Under sommaren och sensommaren har vi tillsammans betat oss igenom projektet. Jag har skrivit, mamman har läst, barnen har lyssnat och skrattat – med mig tjuvlyssnandes, och jag har skrivit vidare. Så har vi hållit på. Jag har fått svära på att skriva klart den. Så vi har tragglat vidare.

Och i förrgår kväll läste mamman epilogen för pojkarna…

Slut.

Färdigt.

Över.

En helt klart annorlunda erfarenhet att få så direkt feedback. Att ha kravet att leverera kontinuerligt så att de får höra mer. Men samtidigt väldigt förlåtande läsare. Och som en vän sade: ”en roman som du med andra ord redan har fått betalt för”. Och det har jag verkligen. Det har varit helt fantastiskt kul att ge dem ”sin” historia. Belöningen har varit fniss, skratt, förskräckelse, och en och annan kram och uppmuntrande kommentar, som t.ex. ”Pappa, du måste lova att skriva färdigt kaninhistorien. Annars blir jag jätteledsen!”

Nästa projekt blir nog något annat. Men det är inte alls omöjligt att det blir ett till ”barnboksprojekt” efter det. Bara att målgruppen blivit lite äldre då.

Annonser
5 comments
  1. Åh, så härligt, med direktleverens och högläsning! 🙂 Det måste vara väldigt nyttigt också, att höra någon annan läsa högt det man nyss skrivit. Det brukar ju bli väldigt tydligt då, vad som funkar och inte.

    • Thomas said:

      Det var verkligen helt magiskt. Och som du säger; väldigt nyttigt. Lite kul också när det kommer skratt där man inte riktigt väntar sig att de skall hänga med på humorn.

  2. Manuskt said:

    Men så kul! Ska du inte skicka in barnboken också nånstans? Kanske fler gillar.

    • Thomas said:

      Jag funderar på det faktiskt – även om det aldrig var avsikten från början. Men jag vill nog ha någon form av opartiskt omdöme innan jag jobbar vidare med den, om jag skall göra det. Ännu mer emotionellt insyltad i den här boken än i något annat jag skrivit, så jag har jättesvårt att uttala mig om kvalitet/potential. Så vi får väl se vad som händer 🙂

      • Thomas said:

        Och nu har jag fått in kommentarer från ett par av varandra helt oberoende testläsare… De verkar helt ense om att jag skall göra något av den. Jättepeppad!
        Kanske blir en redigeringsvända och en eventuell inskickning trots allt. Inväntar ett par kommentarer till innan beslut dock.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: