Jag hade äntligen skickat den korrade versionen av manuset. Hade bestämt mig för att sluta lite tidigt på jobbet. Så jag kom hem och tänkte att jag skriver några rader. Jag har en del projekt i bakhuvudet som jag inte riktigt kan välja mellan. Så jag tänkte att jag kan väl testa att klottra lite kring något av dem. Kanske bara skriva ner lite grundtankar och sedan börja skriva. Bara några rader på något nytt. Jag har egentligen inte skrivit något nytt sedan i september. Eller jo, ett kapitel har det blivit. men inte mer än så. Lite frustrerande, men situationen har varit sån att det har inte funnits ork eller energi till det. Så det har fått ligga i träda.

Tanken kommer ju smygande då. Jag kanske inte kan skriva längre. Det är så mycket som har hänt under det senaste året, och jag har förändrats. Vem vet, skrivandet kanske har dött…

Hur som helst, jag satte mig ner vid datorn. Bara jag och katten hemma. Vad skulle jag skriva då? Vilken historia skulle jag jobba med?

Det var då den knackade på. Den där historien. En idé som mest var ett skämt från början. Ett skämt för att ”jag skriver ju inte sånt”. Men den tyckte att om jag blandade den med en annan, minst lika vag, idé så kanske det kunde vara något? ”Men”, försökte jag, ”jag skriver ju inte sånt heller”.

”Det skiter jag i”, sa idéerna som vid det här laget började blanda ihop sig till en konstig hybrid.

”Ja, ja, jag kan skriva några rader så ska ni se att det inte funkar”, tänkte jag tillbaka till dem/den.

Började klottra lite i ett blankt dokument.

Efter en stund resulterade det i det här FB-inlägget:

Sedan fortsatte jag skriva.

På mindre än två timmar hade jag skrivit ett första kapitel och dessutom bokat in ett studiebesök på den lokala tidningen.

Och fått lite kaffe – till slut.

På torsdagskvällen skrev jag några rader till, likaså i fredags, och i går morse avslutade jag kapitel 2.

Jag har fortfarande ingen aning om huruvuda jag kommer att reda ut det, eller riktigt om vart det är på väg. Men det är rätt kul. Dessutom är det oerhört skönt att inte behöva tänka: ”Men vad åt man till frukost egentligen? Hade man knappar, eller snörning? Hur lång tid tar det att rida till Wien?”  – och liknande fågor.