”Tankegång” är ett ord som en god vän och tidigare copywriter-kollega till mig myntade om mina små promenader som jag tog när jag behövde tänka. Så jobbade jag mycket då. När jag behövde fundera på något så promenerade jag runt helt planlöst på kontoret.

Lite grann har jag med mig det i mitt nuvarande skrivande också. Fast det ter sig lite annorlunda.

Vi pratade om det häromdagen jag och Sara. Om hur man när man skrivit klart ett kapitel, eller en scen, ibland inte har en aning om hur man ska fortsätta. Det tar bara tvärstopp när man kommer till nästa.

Det intressanta i den diskussionen var att vi hade upptäckt samma sak:

Dvs att den så kallade ”Tankegången” fungerar även här.

Fast lite annorlunda.

Och man måste inte gå – men det hjälper.

Som idag. Hade kämpat mig igenom avslutningen på ett ganska motsträvigt kapitel och hade ingen som helst aning om hur nästa skulle kunna bli något vettigt. Så jag lämnade datorn och gick ut på en lunchpromenad. Satte mig nere på bryggan en stund. (Jodå det finns vatten i Linköping också – om man letar). Och så gick jag igen. Tänkte inte på texten alls. Eller lite, men kom inte fram till något, så jag flummade mest runt – längs ån, in i skogen och så hem igen.

Och så satte jag mig vid datorn igen. Tittade på kapitlet, slängde upp lite ”hållscener” (grymt skissartade) och tänkte. Jag skriver väl nått på den första. Och där och då föll bitarna på plats. jag stoppade in två tänkte scener till (som blev 3) och hade en jättebra bild över vad jag ville med det här kapitlet.

Med andra ord så funkade det igen att lämna en stund och sedan bara sätta sig ner och skriva. Trots att jag egentligen inte hade tänkt på kapitlet/boken speciellt mycket när jag var ute. men det är långt ifrån första gången det händer. Jag fastnar ofta när jag precis skrivit klart någon viktig scen eller ett helt kapitel och lösningen kommer inte förrän jag gjort något annat och sedan tvingar ner mig framför tangenterna igen.

Funkar det likadant för andra?

Kan man någonsin lära sig lita på att det kommer att  fungera, eller kommer man alltid att ha kvar den där lätt paniska känslan att man nog aldrig kommer komma på hur berättelsen ska fortsätta?

Vet inte svaret på den sista, men nu ska jag ut på en promenad igen…