Tankegångar
”Tankegång” är ett ord som en god vän och tidigare copywriter-kollega till mig myntade om mina små promenader som jag tog när jag behövde tänka. Så jobbade jag mycket då. När jag behövde fundera på något så promenerade jag runt helt planlöst på kontoret.
Lite grann har jag med mig det i mitt nuvarande skrivande också. Fast det ter sig lite annorlunda.
Vi pratade om det häromdagen jag och Sara. Om hur man när man skrivit klart ett kapitel, eller en scen, ibland inte har en aning om hur man ska fortsätta. Det tar bara tvärstopp när man kommer till nästa.
Det intressanta i den diskussionen var att vi hade upptäckt samma sak:
Dvs att den så kallade ”Tankegången” fungerar även här.
Fast lite annorlunda.
Och man måste inte gå – men det hjälper.
Som idag. Hade kämpat mig igenom avslutningen på ett ganska motsträvigt kapitel och hade ingen som helst aning om hur nästa skulle kunna bli något vettigt. Så jag lämnade datorn och gick ut på en lunchpromenad. Satte mig nere på bryggan en stund. (Jodå det finns vatten i Linköping också – om man letar). Och så gick jag igen. Tänkte inte på texten alls. Eller lite, men kom inte fram till något, så jag flummade mest runt – längs ån, in i skogen och så hem igen.
Och så satte jag mig vid datorn igen. Tittade på kapitlet, slängde upp lite ”hållscener” (grymt skissartade) och tänkte. Jag skriver väl nått på den första. Och där och då föll bitarna på plats. jag stoppade in två tänkte scener till (som blev 3) och hade en jättebra bild över vad jag ville med det här kapitlet.
Med andra ord så funkade det igen att lämna en stund och sedan bara sätta sig ner och skriva. Trots att jag egentligen inte hade tänkt på kapitlet/boken speciellt mycket när jag var ute. men det är långt ifrån första gången det händer. Jag fastnar ofta när jag precis skrivit klart någon viktig scen eller ett helt kapitel och lösningen kommer inte förrän jag gjort något annat och sedan tvingar ner mig framför tangenterna igen.
Funkar det likadant för andra?
Kan man någonsin lära sig lita på att det kommer att fungera, eller kommer man alltid att ha kvar den där lätt paniska känslan att man nog aldrig kommer komma på hur berättelsen ska fortsätta?
Vet inte svaret på den sista, men nu ska jag ut på en promenad igen…
Sällsamt 
Att röra sig hjälper definitivt. Jag promenerar, simmar och låter bara tankarna röra sig fritt. Så småningom letar sig tankarna dit där det ”bränner” och i rörelsen finner bitarna sin plats så mycket lättare. Vet inte vad det betor på. Och det spelar ju heller ingen roll, så länge det funkar. Samma fenomen upplever jag om jag är nedstämd, efter att rört mig en stund känns livet ljusare.
Jo, så är det definitivt! Jag har alltid tänkt bättre när jag rör mig. Det spännande nu, tycker jag, är att det fungerar även när jag inte tycker att det fungerar.
Har ofta kommit på idéer till texten när jag funderat på den i skogen, på joggingturer eller barnvagnspromenader när barnen var mindre. Även flera gånger när jag klippt gräsmattan och liknande. 🙂 Men som du skrev var det sådan intressant insikt den här veckan att pausen i sig kan hjälpa – även om man varken kommer fram till hur man ska fortsätta eller ens lyckas tänka så mycket på det. Att funderingarna fortsätter undermedvetet på något sätt när man gör något annat. Det var så häftigt när scenen jag skulle börja på häromdagen och som jag inte visste hur jag skulle göra med och inte kände att jag funderat tillräckligt på – ändå bara flöt fram när jag väl satte mig ner efter en paus. Fungerar nog bäst när man skriver ofta eller mer intensiv period. Det hela är liksom med mer.
Kombinationen skriva ofta och pauser. Dvs att man hela tiden ”lever med texten” och att man vänjer sig vid att sätta sig ner och försöka skriva något, oavsett läge. Jag tror det är det som gör att även de där pauserna när man inte tror att man tänker fungerar. Men spännande är det…
Jag tycker absolut att det hjälper att ta paus och göra något annat – och gärna då något som innebär att man rör på sig. Gå, cykla, springa – det är nog ingen slump att så många författare ägnar sig åt löpning. Jag brukar få idéer under själva aktiviteten också. Ibland blir det lite mycket, när jag cyklar och måste stanna titt och tätt och klottra ner mina tankar för att inte tappa bort dem 🙂
Låter som spännande cykelturer! 🙂
Det normala för mig har ju varit att tänka under ”förflyttningen” men det jag insett nu är att det ofta sker ”undermedvetet” – dvs jag märker inget av det förrän jag sätter mig vid datorn igen.
Och ja, det blir en del löpning också 🙂
Ett par mil i veckan just nu (intensiv skrivperiod)