Mitt skönlitterära skrivande ligger i princip på is, men jag lyckades i alla fall få in en kort novell till Tidningen Skrivas tävling. Vet inte om det är ”min bästa novell” (som var tävlingens titel) men alla bidrag har publicerats nu, så ni får gärna läsa om ni vill.
En liten varning dock: ni kommer kanske aldrig att kunna betrakta en viss känd karaktär i världslitteraturen på riktigt samma sätt igen.
/Maria
Nu pågår Global Week of Action for Social and Climate Justice och jag har inte alls möjlighet att engagera mig som jag skulle vilja eller känner att jag borde. Men jag tänkte i alla fall dela med mig av en novell som jag skrev till tävlingen Framtidsland, scenariot Djupgröna vågen. Mest för att jag känner behov av att kunna tänka mig en fungerande framtid. Så här kommer den, min novell om år 2099, i en framtid där vi har lyckats stoppa klimatkrisen.
”Gammelfarmor!”
Irma-Li kommer springande över skolgården, överger utan betänkligheter de andra förstaklassarna i klätterställningen och slår sina armar hårt om min midja så att jag nästan förlorar balansen.
”Hej, mitt hjärta. Hur har du haft det?”
”Bra. Det kom en drönare i dag till fröken! Och vi har sjungit vårsånger.”
Hon pratar på medan vi går för att hämta hennes skolväska.
”Varför kom inte mamma eller pappa?” frågar hon plötsligt fast hon var helt införstådd med det i morse.
”De håller på och sår allihop, vet du.”
”Just det! Varför inte du?”
”Jag är ju lite för gammal.”
”Just det! Hur gammal?”
”Åttiosex.”
Hennes mun formas till ett O. Jag kan dela hennes häpnad. Jag känner mig inte så gammal. Eller jo, i kroppen känns det. Men inte inuti.
Och jag trodde nog inte att jag skulle bli så gammal heller, ett tag när allt verkade gå totalt åt helvete.
Vi går genom byn. Maskrosor lyser vid vägkanten och fåglar sjunger i snåren. Jag rör mig långsamt, Irma-Li skuttar och småspringer hit och dit.
”Fast det är bra att du är gammal”, säger hon plötsligt.
”Jaså?”
”För vi har fått läxa! Vi ska intervjua nån släkting som är gammal om hur det var förr i tiden. Och jag har den gamlaste!”
”Har du den äldsta? Vilken tur!”
Huset är tomt när vi kommer hem och vi sätter oss vid köksbordet.
”Vad skulle du fråga om då?”
”Första frågan”, säger Irma-Li högtidligt. ”Vad var det som var mest annorlunda när du var liten?”
Jag dricker lite vatten och funderar på var jag ska börja.
”Det var många fler som bodde i städer”, säger jag. ”Det fanns jättestora städer. Och så reste man mycket, med bil och flygplan. Vet du vad flygplan är?”
”Ja, så klart! Som jättestora drönare som man kan sitta i. Har du flugit med flygplan?”
”Ja, när jag var lite yngre än du. Då åkte vi till Kanarieöarna på semester. Vi badade i pooler och åkte vattenrutschkana.”
”Wow! Någon mer gång?”
Jag nickar. Jag tänker på hur det var efter covid-19-pandemin, när samhället öppnade igen och pappa sa att nu åker vi till Thailand. Jag blev så glad, men sen sa mamma att vi inte skulle flyga mer, för klimatet.
Ett år senare skilde de sig. Pappa frågade mig om jag ville åka till Thailand men jag sa att jag hellre ville till Kanarieöarna igen. Där var poolerna lika blå och inget var detsamma.
Irma-Li går till min lättnad vidare till nästa fråga.
”Vad var det bästa som var annorlunda när du var liten?”
”Ja … det var roligt att resa. Mamma och jag reste en del med tåg sen, till London och Paris och till Gardasjön. Och det var roligt att gå på nöjesfält, med berg- och dalbanor och karuseller. Och så fanns det affärer som var fulla med leksaker. Du har ju fått några av mina gamla leksaker.”
”Vad hände med de andra?” frågar Irma-Li omedelbart med minen av att ha blivit berövad något.
”Mycket har gått sönder tyvärr. Man gjorde inte grejer för att de skulle hålla. Det var en av de sämsta sakerna.”
”Sämsta, det var ju sista frågan!”
Nöjd stänger hon av inspelningen.
”Kan vi leka?”
Hennes ivriga, fräkniga lilla ansikte är svåremotståndligt.
”En stund. Sen måste vi börja med middagen.”
När de andra kommer hem har vi maten färdig. De är hungriga efter det hårda arbetet och äter först under tystnad medan Irma-Li berättar om sin dag och strör sked efter sked med rostade myror över salladen.
”Vill du inte intervjua mig också?” frågar Frej. Hon har ätit klart och krupit upp i hans knä.
”Nej morfar!” säger hon och ger honom en puss på skägget. ”Bara den gamlaste.”
Alla skrattar.
”Hur mycket minns du från innan vi flyttade hit?” frågar jag Frej.
”Inte så mycket. En lekplats med en stor gunga där vi fick plats många barn. Och att vi gick i trappor mycket.”
Jag nickar.
”Vi bodde ju på sjätte våningen och det gick inte att lita på hissen. Strömmen gick ofta på slutet.”
”Men jag kommer tydligt ihåg dagen när vi kom hit och lät all packningen stå och gick och badade i sjön. Det var jättevarmt och vattnet var så skönt. Jag var i tills jag blev helt skrynklig”, lägger han till vänd mot Irma-Li.
Jag minns också det där badet och känslan av äntligen. Äntligen skulle det börja, vårt nya liv i ett av de nygamla bysamhällena som växte starkt vid den tiden. Slut med tomma hyllor i mataffären, nu skulle vi försörja oss själva. Min vän Wilma hade flyttat ut på landet året innan och varit lyrisk i sociala medier.
Blev det som jag hade tänkt mig? Mer eller mindre. Som det mesta i livet.
Efter maten ursäktar jag mig för att gå en liten runda. Det är fantastiskt att leva i storfamilj, men ibland behöver jag vara ensam. Det blir bara runt huset. Benen vill inte riktigt och jag blir så fort andfådd nu för tiden. Jag sätter mig på bänken. Vindkraftverken snurrar sakta mot den blekblå himlen på andra sidan sjön.
Irma-Li har fått mig att tänka på saker jag saknar. Åka skidor. Äta sushi med lax och tofu. Stiga av tåget i en ny stad tidigt på morgonen och gå längs gator som ännu är tomma på folk.
Människorna förstås. De som inte bor här. Vi har kontakt över nätet, men det är inte samma sak.
Men, som mamma brukade säga, vi ska vara glada att vi lever och har en planet att bo på.
När jag kommer in tittar Maya ut ur Irma-Lis rum.
”Farmor? Hon kan inte somna, hon är ledsen. Hon vill att du ska komma.”
Irma-Li sitter i sängen, rufsig och med tårar i ögonen. Jag sätter mig bredvid.
”Vad är det?”
”Jag vill också resa som du”, säger hon med gråtröst. ”Varför får inte jag resa?”
”Klart du kan resa”, säger jag lamt.
”Inte som du”, upprepar hon. ”Det går inte nu.”
”Fast du kan ändra på det. Det går att ändra på hur det är i världen. Det vet jag.”
Då ler hon genom tårarna och lägger sig på sidan med ansiktet begravt i den slitna bruna nallebjörnen Brum som en gång var min.
Jag viskar god natt och stryker hennes ljusa hår med min rynkiga hand innan jag smyger ut.
/Maria
Jag får inte så mycket skrivet på bloggen numera. Anledningen är att jag har så lite tid till att skriva över huvud taget och när jag har en stund brukar jag prioritera själva författandet.
Men nu tänkte jag i alla fall berätta att jag har fått ihop tolv färdigredigerade noveller till novellsamlingen som jag haft planer på i några år. Ska se hur mycket text det blir när jag lägger ihop dem.
Det kanske rentav kan bli en dussinsamling.😊
/Maria
För snart två år sedan fick jag en novell publicerad i Brev från Cosmos, en novelltidskrift som ges ut av Sveriges äldsta ännu aktiva science fiction-förening. Från början var min text ett bidrag till en av deras tävlingar – den hamnade inte på prispallen men de ville ändå ha med den i tidskriften lite längre fram.
Uppmuntrad av detta skickade jag våren 2019 in ytterligare en novell. Då passade den inte in i det kommande numret, men nu passar den desto bättre eftersom temat för det nyss utkomna numret är Marsresor. Min novell ”Multiplanetära” handlar just om en resa till Mars, men också om uppbrott och svåra val.
Jag är mycket glad och hedrad över att få vara med i det här sammanhanget igen. Hoppas att du vill läsa min novell. Du kan ladda ner Brev från Cosmos gratis här som epub eller pdf.
All den där extra tiden som folk pratar om att de har fått under pandemin … jag måste ha missat den tilldelningen.
Men nu har jag i alla fall skickat in ett bidrag till Boktuggs novelltävling.
Vid den senaste skrivlunchen fick jag respons på en av de noveller jag arbetar med just nu. (Jag har fyra på gång: två påbörjade, en som jag skrivit klart första versionen av och så den här som jag hade skickat till skrivgruppen för kommentarer.)
Responsen var rätt samstämmig. En bra och stämningsfull början som väckte deras nyfikenhet, men sedan förstod de inte vad som hände – och så var det plötsligt slut.
En av de saker jag funderade på när jag skickade iväg den var faktiskt om det var begripligt vad det var som försiggick, så det kom inte som en total överraskning att det inte var det. Det är alltid värdefullt att få andras ögon på texten och som Stephen King påpekar: när flera testläsare har samma invändning är det bara att återvända till tangentbordet.
Så nu funderar jag på vad jag ska fördjupa och förtydliga. Det blir i alla fall en ny scen, tror jag, kanske två. Eller så bygger jag ut en befintlig. Jag får testa.
Jag vet att vissa inte gillar att redigera sina texter, men jag tycker det är roligt.☺️
För drygt ett och ett halvt år sedan skickade jag en novell till en tävling som anordnades av Club Cosmos, Sveriges äldsta ännu aktiva science fiction-förening. Jag vann inte, men fick ett fint diplom och en inteckning i Lilla korgen och därmed var historien slut – trodde jag.
Men i våras kom ett mejl med frågan om de ändå fick publicera min text i nästa nummer av tidskriften Brev från Cosmos. Jag sade förstås ja, så i det nya numret som precis har kommit ut finns min novell Drömfabriken med!
Läs Brev från Cosmos kostnadsfritt som e-pub eller pdf.
Jag blev just klar med första utkastet till en ny novell, ett bidrag till tidningen Skrivas sommartävling på temat Korsningen. Det återstår förstås en massa jobb, men jag tycker ändå alltid att det är jätteskönt när jag har fått ur mig ett ”shitty first draft” som det kallas ibland. Då vet jag att jag har en historia, ett råmaterial som jag kan vrida och vända på, utveckla och förädla. Kanske extra viktigt när man är som jag och börjar skriva utan att veta hur det ska sluta.
Så nu får jag en bit kladdkaka, har jag bestämt.
Hur brukar ni andra fira era skrivmilstolpar?
Jag har alltid älskat sagor. Så när Marchetti Förlag utlyste sin första novelltävling, på temat bröderna Grimms sagor, blev jag förstås sugen. Av olika skäl fick jag dock inte ihop någon novell den gången.
Som tur var fick jag en chans till. Nästa tävling gick ut på att ge någon av H C Andersens klassiska sagor en ny twist. När jag var barn hade jag en tjock samlingsvolym med många av sagorna. Vissa läste jag många gånger: Den fula ankungen, Snödrottningen, Den lilla flickan med svavelstickorna, Elddonet, Tummelisa, Den lilla sjöjungfrun, Älvkullen …
Jag plockade fram boken igen och började bläddra. Min första tanke var att skriva något utifrån Älvkullen och älvflickan som gifte sig med trollgubben och följde med honom till Norge. Men så började jag fundera på Snödrottningen och på att hon egentligen inte syns särskilt mycket i sagan som bär hennes namn.
Jag skrev en novell med titeln Pojken med den gröna kälken och skickade in den. I dag fick jag veta att av 112 inskickade bidrag har 36 valts ut till en antologi som kommer till hösten – och mitt är ett av dem. Det är förstås jätteroligt och lite extra roligt för att det är just H C Andersen. För, som Eva v. Zweigbergk skriver i förordet till min upplaga av sagorna:
Varje tid kan roa sig med att omvärdera H C Andersen, men man kan aldrig komma ifrån honom. Ingen kan stå likgiltig för hans sagor, det är världslitteratur. Hur skulle också han ha blivit så känd och älskad över hela världen, om det inte funnits något på en gång absolut originellt och ändå allmänmänskligt i hans förkunnelse?
Marchettis H C Andersen-antologi släpps den 29 september på bokmässan i Göteborg. Jag återkommer om det. 😄
Den här hösten blev inte som jag hade tänkt mig skrivmässigt. Livet kom emellan och som ensamstående småbarnsförälder har jag inga stora marginaler ens i vanliga fall. Så det har inte blivit speciellt mycket skrivet.
Men jag säger till mig själv som den populära barnbokskaraktären Mamma Mu säger till Kråkan: ”Du tittar ju bara på vad jag inte har gjort. Titta på vad jag har gjort.”
Så vad har jag gjort?
Sist men inte minst var jag en sväng på bokmässan Tellus i går och tankade inspiration genom att prata med läsande och skrivande vänner (bland annat var Thomas där som utställare) och lyssna på ett par utmärkta programpunkter. Sara Lövestam var otroligt underhållande och det kändes trösterikt att det går att nå framgång utan att låsa fast sig vid en enda genre. Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren bjöd på ett härligt samtal, särskilt intressant var det att höra hur de jobbar när de skriver tillsammans.
Det finns alltså hopp om livet. Och skrivandet. ☺️
Sällsamt 