arkiv

Författararkiv: Sara S

Minns ni Club Cosmos trevliga novelltävling?

2017-02-18-07-44-36-2

Och själva novellen, tillsammans med de andra vinnande bidragen, finns nu ute i nr 3 av Brev från Cosmos.

 

Du vet hur det är.

En skrivartävling utannonseras. Du letar i byrålådan eller skriver något nytt. Du är obegripligt välorganiserad och skickar in i god tid, eller så är du jag och slänger in det med sekunder till godo. Du drar ett djupt andetag och försöker att inte låtsas om paniken över att ha skickat ut din lilla försvarslösa text i världen. Sedan väntar du. Och väntar. Och väntar lite till.
För så är det. Ingen jury i världen kan bedöma texter så snabbt som du skulle vilja (genast!). Inte ens om de läste och bedömde dygnet runt. Inte om de ska göra ett bra jobb.

Men härom veckan fick jag och Maria ett mail. Det var från Club Cosmos, som anordnat en novelltävling med deadline 1 december 2016. En tävling där vi deltar med varsitt bidrag. En tävling som ur deltagarsynvinkel är i det närmaste perfekt. De har haft ett system där titlarna på de insända novellerna omedelbart synts på hemsidan, så att jag man slipper noja över om novellen kommit fram eller inte. De har en rad på hemsidan om när de hoppas vara färdiga med bedömningen.
Och nu kom alltså en mer detaljerad uppdatering, med anledning av att ”novelltävlingar ofta ser ut som svarta hål utifrån – noveller försvinner in i dem och sedan är allt mörkt och tyst….”. De har läst och ska nu ta itu med själva bedömningen. De hoppas vara klara i början av februari.

Och jag är så glad. Inte bara för att de är ovanligt snabba, men för att de hörde av sig. Jag vet att de finns där, att de läst min novell, att de knogar på. Och eftersom jag vet det, så skulle jag ha mycket lättare att stå ut även om det visade sig ta längre tid än så.

Fast just det behöver du ju inte berätta för dem.

Det var länge sedan vi hade ett möte där vi:

  1. Närvarade alla tre
  2. Arbetade gemensamt med våra texter
  3. Hade en dagordning

Men i lördags var det dags! Vi firade våren med en utomhussittning på café där vi drack te och skrämde omkringsittande med repliker som ”Men han är ju bara en av alla papporna! Han räknas inte!” (Fullkomligt relevant i sitt sammanhang, jag lovar.) Och så jobbade vi. Vi la till och plockade bort noveller, filade på inledningar, diskuterade strukturer, miljöer, perspektiv.

Vi har alltså plockat fram antologin igen. Efter att ha fått korta refuseringar från några förlag, en mer utförlig från ett och ingenting alls från två, så la vi den på hyllan under hösten. Där fick den ligga i ett drygt halvår innan vi orkade plocka fram den igen och kritiskt granska den. Nu har vi ju också hunnit få så pass mycket kommentarer från olika håll som också bör tas med i beräkningen. Varför missuppfattas en novell av en läsare som inte vet så mycket om författaren? Har vi andra läsare tagit med oss vår kunskap in i läsningen – kunskap som tydligen behövdes? Olika läsare har uppfattat en annan novell på diametralt motsatta sätt — vill vi det? Om inte, hur kan man stärka den ena tolkningen utan att bli övertydlig? Och så vidare genom sexton noveller.

Det var arbetsamma men mycket roliga timmar. Och när vi efter allt slit nådde den sista punkten på dagordningen — mera kaka — så snurrade tankarna fortfarande för fullt. Mitt huvud har inte lugnat sig än.

Nu är (nästan) allt fixat inför årets upplaga av Skrivcirkelns Gemensamma Aktivitet (fast i år blir vi bara två). Fredagen den 18:e bär det av till Fantastika i Stockholm för tre dagar av seminarier, föredrag, vilda diskussioner och ett och annat glas vin. Ses vi där?

maria

Maria

Min favoritskrivmiljö är arbetsrummet hemma, en lugn, ledig morgon som får övergå i förmiddag. För att fundera ut nya idéer eller lösa problem fungerar raska promenader bra (fast då gäller det att ha med sig papper och penna). Tågresor är inte så dumma de heller.
Sedan beror det på vilken fas jag är i, har jag kommit in i ett flöde kan jag skriva nästan var som helst och så fort jag får en chans.
sara

Sara

De bästa texterna verkar jag få ur mig sent om natten, gärna med en deadline obehagligt nära. Eftersom jag har småbarn så brukar det dessutom ofta vara med minstingen oroligt sovande bredvid eller på mig. Framåt småtimmarna har jag inga skrivhinder kvar, då går jag på koffein och desperation (så mycket mer användbart än inspiration).
Och nästa dag – med högst ett par timmars sömn i kroppen – då är jag fullkomligt lycklig.
thomas

Thomas

På söndagsmorgon – när resten av familjen ligger och sover. Med en kopp te nära till hands.
Annars har jag alltid en dator med mig, så att jag kan slå mig ner en stund och skriva om jag får en möjlighet. Gärna på ett fik. Man får ta de tillfällen som bjuds helt enkelt.

Det här är tänkt att bli ett återkommande inslag här på bloggen. Lämna gärna en kommentar om du vill ställa en fråga till oss tre.

maria

Maria

För att jag gillar genren och ofta får idéer inom den. När man skriver har man oändliga möjligheter – varför begränsa sig till sådant som skulle kunna hända i den fysiska verkligheten?För övrigt håller jag med G.K. Chesterton, ”a man who knew what was going on” enligt två av mina favoritförfattare, Neil Gaiman och Terry Pratchett. Chesterton ansåg att ”fairy tales are more than true: not because they tell us that dragons exist, but because they tell us that dragons can be beaten”.
sara

Sara

Jag skriver fantastik för att jag inte kan skriva något annat. För mig är det det naturliga sättet att beskriva världen. Skönlitteraturen är sann för att den inte begränsar sig till sanningen, och jag lyckas inte beskriva verkligheten med bara det som är verkligt.
thomas

Thomas

Nu är ju inte fantastik det enda jag skriver, men jag förstår frågan. Till att börja med för att det är en genre som på så många sätt kom att prägla min uppväxts läsande, spelande och fantiserande.
Dessutom är en genre som är utmanande i och med att det finns så oerhört mycket klichéer att förhålla sig till, både inom klassisk fantasy/SF och inom den mer moderna. Att försöka skapa något som känns fräscht och eget inom detta tycker jag är jättespännande. Utmaningar är kul helt enkelt.
SF:ns tradition av samtidsreflektion, och fantasyns sagoberättande och mystik. Det finns något mycket lockande i allt det – och jag vill gärna blanda ihop det ordentligt.