Arkiv

Tag Archives: Projektslut

Eller början. Det beror lite på hur man ser på det.

Jag tryckte just på ”send”-knappen. Som i att jag skickade den redigerade och korrigerade versionen av mitt manus till sättning.

Jag kan meddela att det kändes i hela kroppen. Det finns givetvis fortfarande tid att ändra saker, men varje litet steg på vägen känns så tydligt nu. Mest bra. Men också lite läskigt. Eller ganska mycket läskigt om jag skall vara helt ärlig.

Wish me luck

Jag har skrivit om det här projektet tidigare, men tänkte att det var på sin plats med en liten slutrapport…

Att skriva till sina barn är säkert något som alla föräldrar som har någon form av författarambitioner tänkt på många gånger. Jag har börjat lite ett par gånger också. Dock har alla skönlitterära projekt dött ut. Jag har en del ”brev” till dem som jag skrev när de var riktigt små, men ingen ”färdig” saga eller berättelse.

Men så en dag i vintras satt vi runt matbordet. Bara vi tre. Mamman var iväg nånstans, eller på jobbet, tämligen frånvarande i alla fall. Det var då frågan ställdes:

”Snälla pappa kan du inte skriva en bok åt oss.”

Jag var ju mitt uppe i slutfasen, och senare redigeringsfasen av mitt andra manus, men man kan ju inte ducka en sån utmaning. Vi diskuterade vilka det skulle handla om. En kanin, en ekorre och en klubbmästare… Vi pratade lite om vem de var och deras relation, och vad de hette. Nu kom namnen att ändras något över tiden, men det är en annan historia. Vi hade i alla fall en utgångspunkt.

Yngste sonen kläckte alldeles innan vi skulle lämna bordet de berömda orden:

”Och så skall den vara i Roddy Doyle-stil”

Om ni läst ”The Giggler treatment” eller ”Rover Saves Christmas” eller ”The Meanwhile Adventures”, eller någon annan, förstår ni vad jag pratar om. Om inte, tja, gör det… Att skriva som någon annan är väl i princip omöjligt, men nu gillar ju jag hans berättande så jag lyckades förhandla mig till ett ”min variant på den berättarstilen” och kände mig nöjd med det.

Sen började jag skriva. Målet var att producera ett kapitel i veckan. Det gick rätt trögt. Till slut var jag tvungen att bita i det väldigt sura äpplet och säga att det går nog inte innan jag är klar med den andra romanen. De gick med på det, med löftet att deras bok skulle tas upp efter att jag var klar.

Så efter otaliga redigeringsvarv skickade jag iväg mitt andra manus, och då kunde jag ju inte längre fly undan.

Under sommaren och sensommaren har vi tillsammans betat oss igenom projektet. Jag har skrivit, mamman har läst, barnen har lyssnat och skrattat – med mig tjuvlyssnandes, och jag har skrivit vidare. Så har vi hållit på. Jag har fått svära på att skriva klart den. Så vi har tragglat vidare.

Och i förrgår kväll läste mamman epilogen för pojkarna…

Slut.

Färdigt.

Över.

En helt klart annorlunda erfarenhet att få så direkt feedback. Att ha kravet att leverera kontinuerligt så att de får höra mer. Men samtidigt väldigt förlåtande läsare. Och som en vän sade: ”en roman som du med andra ord redan har fått betalt för”. Och det har jag verkligen. Det har varit helt fantastiskt kul att ge dem ”sin” historia. Belöningen har varit fniss, skratt, förskräckelse, och en och annan kram och uppmuntrande kommentar, som t.ex. ”Pappa, du måste lova att skriva färdigt kaninhistorien. Annars blir jag jätteledsen!”

Nästa projekt blir nog något annat. Men det är inte alls omöjligt att det blir ett till ”barnboksprojekt” efter det. Bara att målgruppen blivit lite äldre då.