Att lämna ifrån sig en text
Antologiprojektet går framåt! I går kväll träffades vi hemma hos Sara och lade ihop våra noveller i ett dokument. Femton texter allt som allt, fördelade i de tre kategorierna Då, Nu och Sedan.
Även om alla novellerna inte är riktigt färdigredigerade kändes det som en milstolpe och vi var nog allihop rätt nöjda när vi skildes åt för kvällen. Över påskhelgen ska vi läsa och se om vi tycker att ordningen och strukturen funkar.
Medan jag har slutbearbetat mina noveller har jag funderat en del över det här med att släppa ifrån sig texter. I de flesta sammanhang är jag rätt bra på det. På jobbet är det nödvändigt. Där vet jag oftast att jag har en begränsad mängd tid på mig för att få fram till exempel en artikel. Då är det bara att sätta sig ner och skriva och sedan skicka iväg eller publicera enligt ”good enough”-principen. Jag menar inte att jag släpper ifrån mig sådant som jag inte tycker håller måttet, men det där sista slutfilandet får man ofta klara sig utan.
När det gäller de skönlitterära texter jag skriver finns däremot ingen yttre deadline (om jag inte har tänkt skicka in dem till en tävling eller, som nu, vi hade bestämt när vi skulle leverera till antologin). Jag är i och för sig inte den typen som behöver en pistol mot tinningen för att komma någonvart, men det kan vara frestande att hålla på det skrivna ett tag till och fundera på om man kanske inte ska ändra något mer.
Jag har ändå blivit hyfsad på att bestämma mig för att en text är färdig och skiljas från den. Det jag tycker är riktigt svårt är att lämna ifrån mig en skönlitterär text som är precis nyskriven. Båda de andra i gruppen gör det i större utsträckning än jag. Helst vill jag skriva klart, låta texten ligga i minst ett par veckor och sedan jobba igenom den en gång till innan jag skickar iväg den för synpunkter.
Kontrollbehov? Säkert till viss del. Jag tror också att jag har lättare för att ta till mig kritik om jag själv har hunnit få lite distans till det skrivna först.
Det här är troligen väldigt olika och det är intressant att höra hur andra skrivande människor resonerar i frågan. När är man redo att visa texten för någon annan? När är man beredd att släppa den och låta den bli offentlig?
Berätta gärna hur ni tänker.
Sällsamt 
Vi har diskuterat den frågan mycket i min skrivgrupp och vid vilken punkt det funkar för oss att lämna ifrån oss våra texter skiljer mycket från person till person. Jag befiner mig någonstans i mitten. Jag tycker det är svårt att visa upp en text om jag inte själv hunnit få en tydlig vision av den, men sedan tycker jag ganska snabbt att fördelarna överväger. Särskilt det som Thomas pratade om, att det går så mycket fortare att få distans till sin egen text.
En sak är vi överens om. En tidig text ställer helt andra (och större) krav på läsaren än en nästan färdig text. Man måste låta bli allt småpet, vilket är svårt, och man måste vara väldigt lyhörd så man inte klampar in och påverkar för mycket. Nuförtiden försöker vi vara väldigt tydlig med att säga var vi befinner oss i processen och vilken typ av respons vi behöver.
Tydligheten med vilken typ av respons man vill ha tycker jag också är viktig. Är det ”är texten över huvud taget värd att jobba vidare med?”, ett sista avslutande korr eller någonting på den breda skalan mittemellan?
Jag förstår hur ni menar med distansen, men riktigt så funkar det inte för mig. Jag behöver hitta den i min egen takt och då spelar det ingen roll om jag har visat texten för någon annan eller inte.
Anledningen till att jag gärna lämnar ifrån mig en text tidigt oftare är egentligen för att snabba på processen för att distansera mig till den. I ett par fall har jag testat att lämna ifrån mig en text till någon annan innan jag ens har läst den själv. På något sätt har det gjort det enklare för mig själv när jag läser igenom den sedan. Genom att ha de andra kommentarerna med mig redan när jag gör min egen första genomläsning har jag på något sätt ett verktyg som ger mig mer distans till den. En distans som annars skulle ta betydligt längre tid att få. (Jag är på något sätt inne i ”redigeringsläge” redan)
Om det funkar, eller bara är dumt att göra så vet jag inte… Men det är lite läskigt – vilket gör det spännande – och spännande är kul…