En typisk träff
Vi har fått en fråga här på bloggen om hur vi brukar jobba när vi träffas, som jag tänkte försöka besvara. Upplägget skiljer sig lite från gång till gång, men fyra huvudbeståndsdelar finns med för det mesta.
- Bekännelser. När vi satt oss tillrätta, försett oss med te och småpratat lite brukar vi inleda med det vi kallar bekännelserundan. Det innebär att vi i tur och ordning berättar vad och hur mycket vi har skrivit sedan sist. Har man inte hunnit eller orkat något alls sedan förra veckan är det helt okej att säga det, men bekännelserna fungerar ändå som en sporre – helst vill man ju kunna säga att man har gjort något.
- Textkritik. Om vi har skrivit något som vi vill ha kommentarer på, skickar vi oftast ut texten i förväg så att alla ska hinna läsa in sig innan vi ses. Det är inte vid alla träffar vi har en text att diskutera – ibland kan det å andra sidan finnas flera (tror att rekordet är tre). Vi pratar om hur de två som inte har skrivit texten har uppfattat den, vad de tycker är bra och vad de tycker kan bli bättre.
- Diverse skrivfrågor. Den här delen kan se rätt olika ut från gång till gång. Ibland tar någon upp ett problem man vill ha hjälp att lösa eller en idé man vill testa. Ibland pratar vi om det praktiska kring antologin, med upplägg, tänkbara förlag med mera, eller om bloggen och vilka inlägg vi vill skriva till den. Vi kan också planera framtida träffar eller utflykter, som den vi gjorde i höstas till SF- och fantasykongressen Kontrast i Uppsala.
- Föresatser. Bland det sista vi gör är oftast att uttrycka en målsättning inför nästa träff. Det är upp till var och en vad man tror är möjligt och rimligt, men liksom vid bekännelserna kan det ge lite extra motivation att uttala det högt.
Ungefär så brukar det se ut. Sedan är vi inte jättestrikta. Det finns utrymme för att halka in på intressanta sidospår också. Och för mer te.
Sällsamt 
Hittills har vi bara diskuterat noveller och då har det oftast fungerat att skicka ut dem några dagar före träffen. Några gånger har det hänt att alla inte har hunnit läsa till dess och då har vi skjutit på diskussionen av den texten till nästa träff. Om jag jobbade med ett romanprojekt skulle jag nog föredra er modell med glesare och intensivare träffar.
Åh, det låter härligt! Och faktiskt ganska likt våra skrivträffar, fast i komprimerad form (vi kör tre dagar åt gången, fyra gånger om året). Vi delar upp tiden mellan oss så att varje text/skribent får ett block och varje sådant block inleder vi med en motsvarighet till er bekännelserunda. Det är liksom viktigt att veta var man står i förhållande till texten, och hur det känns med livet och skrivandet i övrigt för att kunna diskutera texten på ett bra sätt och ge rätt typ av kommentarer. Över tiden har det växt fram en ganska tydlig struktur, men självklart blir det alltid lite kaos också. Speciellt ett sådant kaos som beror på att oavsett hur mycket tid vi tyckte oss ha från början så blir det alltid för lite.
Några nyfikna frågor till:
– Ni skriver att ni läser texter i förväg. Hur funkar det när ni ses så ofta, jag menar, hur långt i förväg ger ni varandra texterna? Vi har inlämningsdeadline 2 veckor före träff, och om vi ska gå igenom ett helt manus är det 2-3 månader i förväg som gäller, lite beroende på hur långt det är. Ändå har vi ibland svårt att hinna läsa, eftersom vi alla har väldigt mycket vid sidan av. Vi har nog i och för sig lite större textmassor, men ändå.
– Händer ni att ni pratar om delar av längre texter? Hur långa texter kan ni prata om åt gången?
Jättekul att höra hur ni jobbar!
/Liv
Bekännelserundan är ett väldigt ”viktigt” inslag skulle jag vilja säga. Den är extremt informell, och ofta ganska kort – och det finns som sagt var inga som helst krav. Men eftersom vi alla tre kämpar med överfulla scheman är det lätt att proritera ner skrivandet, vilket gör att kontinuiteten i skrivandet blir lidande. Men genom att mötena sker i princip varje vecka, och att man hemskt gärna vill kunna säga att man arbetat något med texter så funkar det som en sporre att få just kontinuitet. Det känns mycket bättre att säga att ”jag hade ont om tid, men fick i alla fall färdigt det påbörjade kapitlet/avsnittet” eller ”det blev bara 200 ord den här veckan” än att säga ”jag har inte skrivit något alls”. För mig personligen i alla fall är kontinuiteten oerhört viktig.
Sen en annan viktig beståndsdel är ju den fria diskussionen som alltid ingår. Det som hamnar under punkt tre ovan. Där kan man prova idéer, tankar, få hjälp att ta sig ur skrivkrampsperioder (t.ex. genom att få en uppgift man kan skolka ifrån och istället skriva…) etc. Mitt nuvarande projekt härstammar just från en sådan diskussion som uppstod kring en tanke jag fick på vägen till ett möte.
Sammanfattningsvis: lite struktur, och lite kaos.